Hem » Essä » Lars Ahlins livsfrukt

Lars Ahlins livsfrukt

9906Lars Ahlins omfångsrika roman Din livsfrukt, som författaren utgav vid 72 års ålder, 1987, är så rikhaltig, så mångfacetterad, att den med fog kan betraktas som hans konstnärliga testamente. Och bokens aktualitet har med åren bara blivit större.

Huvudpersonen, Johannes, som här berättar sin levnadshistoria, är en solitär; en intellektuell fylld av misstro och tvivel. Under skolåren blir han vän med Östen, som till skillnad från honom själv har ett livsmål: han ska bli konstnär. Johannes själv förblir en vilsen existens: ”Vilket yrke kunde jag se mig fungera i? I inget alls. Jag hade inget livsmål. Mitt liv saknade riktning och form.”

Trots sin skepticism blir Johannes socialdemokrat – övertygad tack vare Östens politiska utläggningar. Ett återkommande, centralt tema handlar om nedmonteringen av den svenska folkhemsmodellen.

Efter moderns död accepterar Johannes sin förmyndares framtidsplan, som går ut på att han ska utbilda sig till affärsjurist och skatteexpert (”som en obemannad dressin skulle jag köra fram på de fasta skinande spår han lagt ut åt mig”). På fritiden fortsätter han sina privata studier och sitt grubblande över filosofiska problem.

En av Johannes tidiga insikter är följande: ”Alla människors handlingar är en förening av brott och bedrift.” Verket igenom varieras detta (dostjevskijartade) tema: att alla står i skuld till alla.

Känslan av skuld uppstår exempelvis ur det faktum att han lever privilegierat och är rik, ja faktiskt mångmiljonär – och detta i en värld med utbredd fattigdom och massvält. Men känslan kommer också av det faktum att han ingår i ett samhällssystem han i grunden misstror och avskyr. Han deltar i något han egentligen vill motarbeta. Samvetet dövas bara något av de avsikter han har med sitt deltagande i detta förhatliga system: han ämnar (detta var moderns uttryckliga vilja) efter sin död skänka sin förmögenhet till en institution i Uppsala som bekostar läkarteam bland Afrikas fattiga. En livsuppgift växer fram:

”Mitt livsprojekt innebar att jag skulle förvalta förmögenheten på bästa sätt så att den förmerades; avkastningen efter skatt och främst realisationsvinster och det jag vann på lyckade finansiella operationer, om de infann sig, skulle gå till testamentets förmånstagare år efter år det korta liv jag levde.”

Johannes möter så Lisbeth – och förvandlas. ”Det är endast inom kärlekens ram som jag erfar mig som subjekt eller, som jag hellre säger, som person.” Och vidare: ”Att väckas till liv som en älskad och älskande person, som ett träffbart Du, hur enastående var det inte! Vi skapade varann och ett annorlunda liv bröt fram, en nyskapelse skedde.” Så blir denna roman en kärlekens höga visa.LarsAhlin

Även när Lisbeth under tragedins fullbordan förklarar att hon inte längre älskar honom, står kärleken till henne fast: ”Att hela hennes varelse numera är tillsluten för min kärlek hejdar den inte från att utge sig. /—/ Jag är kärlek. Hos mig är kärleken det primära. Allt annat är sekundärt.”

När modern i samtal med sin syster minns sitt kärleksliv med maken kunde orden lika väl gälla Johannes minnen av Lisbeth: ”Hur något tar gestalt mitt i ett utbrett kaos och lyser vitt och friskt och rent. Ibland erfar jag mig själv som en vit fågel som seglar över en mörk vattenyta.”

Det är frestande att se Östen och Johannes som representanter för diametralt skilda sidor av författaren själv (trosvisshet–tvivel; optimism–pessimism; tro–ateism) – ungefär som i Eyvind Johnsons Krilontrilogi, där realpolitikern Johannes Krilon är drömmaren Emil Hovalls fullständiga motsats.

När Östen avlider, inträder ännu en vändpunkt i Johannes liv, och han tycker sig i efterhand bättre förstå vännens kristna tro. När han skriver det manus som blir föreliggande roman tycker han sig emellanåt ana Östens osynliga närvaro. Sådana upplevelser tangerar det religiösa och Johannes börjar se konst som en helig sfär, som ett ”uppenbarelsespråk”. Här är det frestande att återigen associera till Dostojevskij – nämligen dennes ord om att ”skönheten ska frälsa världen”.

Som konstnär hade Östen ambitionen att göra skönheten i världen synlig. Han ville ”göra det osedda synligt, det okända känt, det negativa positivt, göra det frånvarande närgånget, öva kritik mot fördomar, skapa en ny värld”. Den västerländska civilisationens hopp stod enligt Östen till de fria konsterna – ”överallt annars möter du förstörelse och närighet”.

Johannes övertar alltmer den döde vännens syn på konsten, ja, realiserar hans visioner. I ett vidare perspektiv är det frestande att se Östen som en del av Lars Ahlin själv: lägg märke till att Östens liv avslutas ungefär vid den tid Ahlin själv – för en lång period – tystnar som författare.

Tre starka krafter driver Johannes framåt genom livet: kärleken till modern, Östen och Lisbeth; kärleken till konsten, i vid mening – och kärleken till naturen (”att stå mitt i en krets av mogna träd är att uppleva ett liv utan åthävor”).

Åtskilligt i Johannes berättelse kan beskrivas som närmast idéhistoriska exkurser över samhällsutvecklingen. Tillbakablickarna gör honom illa stämd: historien är en stor slaktbänk, där freds- och framtidsdrömmar om och om igen dränkts i blod; ingen kultur i världen har lyckats förhindra återkommande utbrott av våld och barbari. Berättarjagets dom över samtiden är hård: ”Vi lever i ett konkurrenssamhälle där medborgarna uppmanas att tävla med varandra om förtjänster och förmåner. Det är drivkraften, det är det fina, därav kommer bara gott. I helsike heller! Det är pesten.”

Denne framgångsrike affärsjurist, en av 1980-talets verkliga klippare, hoppas – paradoxalt nog – på ett systemskifte, så att ”social och ekonomisk jämlikhet fogas till den politiska jämlikheten”. Frågan är bara hur ett sådant samhälle ska förverkligas. ”Hur avlägsna kapitalismens irrationella krafter? Hur skapa en giftfri industri och en ofarlig energiförbrukning? Hur vinna en omfattande jämlikhet där våra olikheter kommer att framstå som oförställda?” Johannes återkommer till vad han kallar ”den sociala metaforiken”: Det måste gå upp för oss, inskärper han, hur djupt delaktiga vi är i varandras liv. Detta kodifierar han enligt följande: ”Formeln ’A inte bara liknar B, A har också del i B’ är den sociala metaforikens urcell.”

Resonemanget gäller även till exempel skönlitterärt skrivande – som till stor del handlar om montage. Eller med Johannes ord: ”Metaforen för samman två olika fenomen eller två skiljaktiga betydelser. Det innebär inte att A liknar B. Metaforens kraft är mäktigare än så. Vad den lyckade metaforen åstadkommer är att A också är B. Metaforen uppenbara och ger ny kunskap. /- – -/ Metaforen visar upp att en delaktighet (participation) har skett mellan likt och olikt; därmed har en ny förekomst sett dagens ljus – världen har vidgats.”

Genom att konsten sammanställer bilder, sammanför likartade eller disparata element, som sedan vinner delaktighet i varandra, skapas nya helheter… Sammanfogandet av delar skapar nya helheter…

Den sociala metaforiken innefattar även oss människor: våra liv försiggår inte bara inom oss själva (all slags solipsism avvisas) utan också i och genom personer runtom oss. Alla är delaktiga i alla. Mitt liv har del även i ditt. Johannes insikter, hans ”livsfrukt”, blir så även läsarens – därav titeln.

Via sceniska framställningar, penetrerande essäer, suggestiva drömsekvenser osv. förs läsaren in i djupgående resonemang i de mest skilda ämnen. Och genomgående avlockas läsaren egna ställningstaganden – här framkommer det uppfordrande, moraliserande draget hos Ahlin. Eller med Johannes, Ibseninspirerade ord: ”Inte bara att dikta borde vara att hålla domedag över sig själv. Var och en som reflekterar över innehållet i sitt privata och sociala liv borde ge det karaktären av domedag.” Vad som implicit förespråkas är inget mindre än att läsaren i likhet med Johannes rannsakar sitt liv.

Konklusionen av Johannes åsikter blir att vi i största möjliga mån bör granska våra liv, vår livsföring, för att därefter bättre förmår klara levandets balansgång mellan ”drift” och ”brott”, där de senare oftast dominerar över de förra.

Mycket av sådant som i romanens inledning är vännen Östens åsikter övertas alltså efter hand av Johannes; i linje med tidigare resonemang kan rentav hävdas att personen A uppgår i personen B. På olika plan illustrerar så verket sina teser.

Må vara att Johannes gång på gång misstror sina visioner, sina högst ställda förhoppningar; han tror likväl på framtiden – och på läsarna; han föreställer sig att hans tankar likt ”seismiska signaler” kan utgå från det textmörker han mot slutet av skrivandet tycker sig omgiven av. I hans verk ligger också en förhoppning knuten till det största av alla under: kärleken. Endast kärleken kan förändra världen. Bokens inbyggda kärleksevangelium bryter igenom Johannes intellektuella försvarsverk: förvandling är möjlig.

tusen_kvinnor_och_en_sorgVad som hittills knappast uppmärksammats är att en av Björn Ranelids romaner i mångt och mycket turnerar de huvudteman Lars Ahlin skriver om i Din livsfrukt. Också i Tusen kvinnor och en sorg, 1988, har huvudpersonen namn efter en av Jesu apostlar (Johannes), också där är en av protagonisterna döende i cancer, också där delar den på aktier rike berättaren ut sina tillgångar till behövande, också där framhävs kärlekens omgestaltande och förvandlande kraft, också där kritiseras en allt för empiriskt närsynt vetenskap och ett samhälle präglat av orättfärdig ojämlikhet, och även där rannsakar jagberättaren sitt liv, samtidigt som han ondgör sig över rådande samhällsstrukturer (”Kyla råder i riket Sverige”). En av ljusbärarna i Ranelids roman blir Marias son Omar, vars Kristus-lika drag förstärks av det faktum att fadern hette Yusef.

Björn Ranelids roman ter sig faktiskt närmast dialogisk med Lars Ahlins.

Björn Gustavsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree