Madeira
Resor lördag, mars 28th, 2015
”Och där var vi… på Lycksalighetens ö”… I Ulf Lundells andra roman, Sömnen, utgiven 1977, reser nyförälskade Tommy och Helena till Madeira. Första dagen i Funchal gör ett starkt intryck: ”De smaragdgröna bergen inbäddade i dimmor och överallt denna nästan gastkramande grönska och överallt blommor blommor blommor.”
Strax innan vintern var det äntligen min tur. Direktflyg med Solresor till ”Atlantens pärla”, ”Atlantens flytande trädgård” och allt vad denna subtropiska ö – 60 mil utanför marockanska kusten – kallats. Och mycket riktigt: blommor och värme! En injektion av skönhet!
Fortfarande är det ganska småskalig turism på Madeira. Jämfört med närliggande Kanarieöarna snarast känslan av 70-tal. På sluttningarnas terrasser, genomflutna av levador (bevattningskanaler), tas tre skördar om året. Ännu används ofta skäror – som i biblisk tid…
Varje dag följer jag strandpromenad norrut – både för att bada i de naturliga havsbassängerna (lavaklippor!) och för att stanna till på de restauranger och caféer som kantar den högt belägna vägen, ibland ända fram till det gamla fiskeläget en halvmil norrut – där atmosfären var så förföriskt gammeldags att jag genast mindes mina veckor i fiskeläget Sesimbra, fem mil söder om Lissabon – i början av 90-talet, då båtarna ännu drogs upp på sandstranden och där näten reddes på stora torkställningar.
Den portugisiska kulturen har i hög grad präglat Madeira, som sedan 1976 dock inte längre styrs av den forna kolonialmakten Portugal utan därefter omvandlats till en autonom, självstyrande portugisisk region, med eget parlament och egen regering. Madeira får dock inte besluta i frågor som anses gå emot moderlandets lagar. Och ännu har Portugal en särskild minister som representant på ön.
Så sent som på 70-talet var många av Madeiras invånare fattiga. Barnfamiljerna var stora (15 barn inte ovanligt) och flertalet var ännu verksamma inom jordbruk och fiske (många emigrerade till Sydamerika). Visserligen har jordbruket sedan dess mekaniserats endast i begränsad omfattning, men framför allt har turismen de senaste åren utvecklats mycket starkt – ett faktum som delvis har att göra med att ön utgör en ekonomisk frizon men också med andra förändringar, som att Funchal på senare år fått en internationell flygplats med helt andra möjligheter att ta emot charterflyg. Jordbruket, som ännu på 90-talet sysselsatte var tredje person, har minskat betydligt i omfattning och istället har turismen vuxit fram som främsta näringsgren. Strukturomvandlingspengar från EU har de senaste decennierna använts till en rad moderniseringsprojekt.
Madeira, beläget 60 mil väster om Marocko och 40 mil norr om Kanarieöarna, är subtropiskt grönskande, ungefär som norra Teneriffa, och omnämns ibland som ”en flytande trädgård”, ”Atlantens pärla”, ”flytande blomsterkrona”, etcetera. Ändå har massturismen inte riktigt hittat hit. Det kan säkert bero på att dessa vulkanöar har få naturliga stränder – men på senare år har den lilla ön Porto Santos, 4 mil öster om Madeira, fått ett rejält uppsving som semestermål. Exempelvis kommer nu Solresor att erbjuda kombinationsresor: Madeira plus Porto Santos – en ö som ligger utsträckt i havet likt en milslång sanddyn och där antalet soltimmar är betydligt högre än på bergiga Madeira (färjeresan dit tar två timmar). Nämnas bör också ögruppen Ilhas desertas: långsmala, obebodda öar söder om Funchal, dit man kan göra båtresor och få se havssköldpaddor, delfiner osv.
Madeira – namnet betyder ”trä”, ”timmer” – var ännu på medeltiden täckt av skogar, men av dessa återstår nu bara en femtedel. En del av återstoden – en lagerskog – har nyligen tagits upp på Unescos världsarvslista.
Det bor 270 000 människor på ön, varav hälften i huvudstaden Funchal. Inlandet är till största delen obebott. Längs nordkusten bor endast 7 procent av befolkningen. När jag följer med på en av Solresors heldagsturer och får besöka de små fiskebyarna och däremellan färdas i långa, nybyggda tunnlar är det lätt att associera till Färöarna och Lofoten. De skyhöga bergen (det högsta nästan tvåtusen meter) och de lodräta klippväggarna ner i havet förstärker likheterna. Kusternas bergväggar påminner verkligen om Lofoten och Färöarna – likaså alla biltunnlar som under senare år sprängts mellan isolerade småorter. För bara några årtionden sedan var här påtagligt fattigt. Många familjer hade uppemot 15 barn.
Jag följer med på en heldagstur över norra delen av ön. Högt uppe på bergen betar kringströvande får. Luften är frisk och sval. Guiden berättar om återkommande skogsbränder, och om klimatförändringar som blivit allt tydligare: längre perioder med allt värre hetta, däremellan störtregn, jordskred…
Den frodiga vegetationen i sluttningarna, med bananodlingar, lagerskogar, eukalyptusträd, fruktodlingar – är underbar att vandra i. Här och var syns bönder som ännu skördar med skäror; det är som en biblisk syn… Oftast tar man tre skördar om året.
Markerna ångar av dofter. Färgerna är förföriskt starka. Jag följer med på en halvdagstur högt upp på centrala ön. Vi följer flera av de gamla bevattningskanalerna. Vandringar längs dessa så kallade levador har de senaste decennierna blivit mycket populärt. Men det gäller att se upp, eller rättare sagt ner: stigarna saknar ofta staket och branterna kan stupa brant, ibland flera hundra meter. Vegetationen uppe på tusenmetersnivån är torftig: istället för urskogar dominerar nu trädljung och kraftiga ormbunksbestånd.
Bland det underbaraste: saluhallen i Funchal: en explosion av dofter och färger. Och att sedan i hotellets trädgård, skuggad av palmer, läsa Pablo Neruda-dikter… Och på kvällen fadosång: lika oändligt sorgset som vackert. I Funchal finns också en rad barer och restauranger som om kvällarna bjuder på fadosång. Musiken böljar som tidlösa dyningar, det är saudade, saknad, det är nostalgi, det är kärlek, det är livet som resa över okända vatten. Moll-musik: egenartat långsam, reflekterande, men också drömsk, hängiven…
Så blir dagarna på Madeira en veckolång vila. Vad kvarstår: minnen av havsblått, av musik, av dofter, av subtropisk skönhet.
—
Björn Gustavsson
