Från Gustavssons bokhylla 3: Lidman, Ledo och disko
Krönika onsdag, april 22nd, 2015
Stilens munterhet lyder den muntra titeln på en nyutkommen volym med dagboksanteckningar gjorda av Sara Lidman åren 1975—1985, här i urval av Annelie Bränström Öhman (Albert Bonniers förlag).
Utgivaren skriver i sitt förord: ”Här träder Sara Lidman fram i helfigur, som det både ömsinta och argsinta tidsvittne hon var, en samtidsförfattare med lika delar esprit och självironi. Hennes dubbla position som romanförfattare och vänsterradikal förgrundsgestalt gör självklart också boken till ett levande politiskt tidsdokument.”
Den kommenterade dagboken ger spännande inblickar i Sara Lidmans vardagstillvaro i Missenträsk och hennes pågående arbete med Jernbanesviten. T.ex. Pingstdagen 1976: ”Nu håller jag på att drunkna i dokument. Hur ska jag med min trötthet orka få ordning på detta, och orka få ordning på min historia, och orka skriva ut det, och orka renskriva?” Och en annan dag: ”Har idag fått en fantastisk karta över Jörn – en stor ytterst detaljerad karta med minsta kärr och pöl utsatt. Den har stått i källaren på kommunalkontoret i Jörn ’till ingen nytta’. Ett led i nedmonteringen av glesbygden? Måtte jag hinna taga fast denna bygd. Hinna fånga.”
Ledo Ivo (1924—2012), en av den brasilianska modernismens viktigaste namn, har introducerats på svenska med volymen Rekviem och andra dikter (Ellerströms), i översättning av Henrik Nilsson, som också skrivit ett utomordentligt förord. Ivos vindlande lyrik är lättillgänglig, impressionistisk, Artur Lundkvistaktigt sinnlig och livsbejakande – trots förgänglighetsmedvetenheten. Sammantaget en av de mest inspirerande diktsamlingar jag på senare år läst!
En stark läsupplevelse bjuder också Kjell Espmarks nyutkomna Den inre rymden (Norstedts), som kompletterar den tidigare Vintergata. Här reser diktjaget i livsrymden och återupplever barndomsminnen, varvat med dikter från nuet innehållande oerhört starka dikter från den åldrandes tillvaro allt närmare livets yttersta gräns. Såväl resignation som trots: ”Och jag reser mig långsamt/ ur den hopsjunkna mannen på bänken./ Det är dags att uppfinna världen.” Som helhet en av årets starkaste svenska diktsamlingar.
Inom området facklitteratur – eller kanske snarare samtidshistoria – kan jag slutligen inte låta bli att nämna Håkan Hjulströms nyutkomna, initierat skrivna Diskoteken i Sverige (Ekerlids). Rikt illustrerad överblickar boken hel epok i svenskt nöjesliv (ganska precist 1975—1984). Café Opera som ett svenskt svar på Studio 54 och diskokulturens kommande kulmination kom att färga en hel generation. Men varför dog diskokulturen så plötsligt? Själv tror jag starkt: aids-epidemin.
—
Björn Gustavsson
