Egensinne och skötsamhet i tidig svensk arbetarlitteratur
Essä måndag, maj 18th, 2015
Den historiska forskningen om arbetarkultur dominerades under flera decennier av frågan om egensinne och skötsamhet. Dessa två begrepp, som grundligt har utforskats av Björn Horgby i boken Egensinne och skötsamhet – arbetarkulturen i Norrköping 1850–1940 (1993), har använts inom den arbetarhistoriska forskningen för att beskriva olika förhållningssätt, livsstilar och motståndsstrategier som arbetarklassen har anammat i det kapitalistiska samhället.
Det har framförts kritik mot att den här forskningen haft en tendens att betrakta historien ur segrarens perspektiv. Skötsamheten som strategi har blivit intimt förknippad med de metoder för samhällsförändring som den reformistiska, socialdemokratiska arbetarrörelsen använde. Begreppet skötsamhet har närmast övergått från att vara en idealtyp för att beskriva en riktning inom arbetarkulturen till att bli synonym med en ärofylld socialdemokratisk historieskrivning och arbetarrörelsens vandring från mörker till ljus. Det har, som Stefan Nyzell påpekar, uppstått en skötsamhetsdiskurs inom den arbetarhistoriska forskningen, där det egensinniga förhållningssättet har tenderat att reduceras till något avvikande, eller bara beskrivits som en frånvaro av skötsamhet.[1]
I den här artikeln vill jag, med hjälp av litterära exempel hämtade från tidig arbetarlitteratur, problematisera förhållandet mellan egensinne och skötsamhet och framförallt utvidga Horgbys begrepp egensinne genom att inte bara förstå det som ett passivt försvar mot makten, utan också som ett angrepp mot makten.
Egensinne är en kampmetod som kan ta sig olika uttryck i olika tider. Uttrycken kan vara mycket små, som exempelvis att en enskild arbetare maskar vid arbetet (utan att det drabbar kolleger) ända till upplopp och vilda strejker. Ibland kan det ta sig bisarra uttryck, som under den tidiga arbetarrörelsen på 1800-talet då arbetarna demonstrerade iförda hög hatt och vit skjorta på första maj.[2] Några decennier senare, på 1910-talet, uppfattades samma handling som ett uttryck för skötsamhet, vilket visar på begreppens historiska och sociala relativitet.
Målet för de skötsamma arbetarna var enligt Horgby att en självständig arbetarklass skulle bli jämbördig borgarklassen för att kunna ta upp kampen om hegemonin. För att uppnå det avlägsna målet krävdes en långsiktig strategi. Medlen var dels en personlig skötsamhet, dels ett organiserat uppbyggande av en arbetaroffentlighet som kunde konkurrera med den borgerliga offentligheten. Skötsamhetsprojektet omfattade enligt Horgby såväl arbete som familje- och föreningsliv. I arbetet eftersträvade de skötsamma arbetarna att kollektivt förändra maktrelationerna till arbetarnas fördel för att på sikt kunna förbättra arbetsvillkoren.
Kalkylerbarheten var viktig på många olika plan för de skötsamma arbetarna, anmärker Horgby. Strävandet efter en tryggad inkomst kombinerades i familjelivet med ett långt planeringsperspektiv. Genom planering och sparande maximerade man de ekonomiska resurserna och lade grunden för ett stabilt familjeliv. För de skötsamma familjerna var moral, ordning, planering och rationalism viktiga begrepp.[3]
I samband med att Horgby skisserar den skötsamma idealtypen ger han sin syn på frågan om det socialdemokratiska folkhemsbyggandet var ett uttryck för att arbetaroffentligheten integrerades politiskt och socialt i det borgerliga samhället. Horgbys argument mot detta är att deltagandet i arbetaroffentligheten snarare var ett sätt att distansera sig från borgerligheten, som inte accepterade arbetarrörelsens organisationsnät.[4]
Åsa Linderborg har en annan uppfattning och menar att den svenska socialdemokratin under perioden efter andra världskriget infogade sin folkhemsideologi i en större borgerlig hegemoni, som ideologiskt skulle kunna betraktas som socialliberal. Borgarklassen, skriver hon, har redan från början neutraliserat och integrerat den socialdemokratiska arbetarrörelsen i en borgerlig hegemoni.[5]
Enligt min mening utgör skötsamhet och egensinne ett register av olika strategier och livsstilar som den enskilde arbetaren och arbetarklassen som kollektiv kan använda sig av beroende på historisk och social kontext. Under osäkra individuella levnadsvillkor var möjligheterna att kalkylera för framtiden små, vilket tvingade fram ett kort planeringsperspektiv och en egensinnig livsstil, skriver Horgby. Under svåra tider med hög arbetslöshet och stora klassklyftor och fattigdom kan egensinnet vara den enda motståndsstrategi som återstår för arbetarklassen.[6]
Jag kommer att hämta mina exempel från arbetsplatsskildringar från tidig svensk arbetarlitteratur från 1910-talet. Det handlar om Martin Kochs roman Arbetare – en historia om hat (1912), Maria Sandels roman Virveln (1913), Dan Anderssons Kolarhistorier (1914) samt Karl Östmans novellsamling Hunger – en bok om sågverksfolk och annat (1916). Jag menar att vi, hundra år senare, har mycket inspiration att hämta från den här litteraturen när det gäller olika egensinniga och alternativa kampstrategier och livsstilar. Vi befinner oss på varsin sida om välfärdsstaten, och egensinnet är i allra högsta grad relevant under den globala kapitalismen när välfärden nedmonteras och villkoren försämras för arbetarklassen som kollektiv. Precis som efter det smärtsamma nederlaget vid storstrejken 1909 famlar arbetarrörelsens organisationer just nu efter kollektiva strategier för att bjuda motstånd mot kapitalet. I ett sådant läge kan egensinnet möjligen vara den mest effektiva formen av motstånd. Det finns också en likhet mellan 1910-talets och 2010-talets osäkra arbetsförhållanden och tillfälliga anställningar. Dåtidens daglönare, statare och säsongsarbetare kan jämföras med nutidens så kallade flexibla anställningar med bemanningsföretag och hänsynslösa exploatering av migrantarbetare.
För mitt syfte att belysa den föreställningsvärld inom arbetarklassen som hamnat i skuggan av det reformistiska skötsamhetsprojektet använder jag mig av Emma Hilborns analys av identitetsformeringen bland radikalerna inom den ungsocialistiska rörelsen i början av 1900-talet.[7]
Undersökningen visar hur ”den förrådde kämpen”, ”den okuvade vägraren” och ”den förföljde martyren” kämpade tillsammans med ”den hatfulle upprorsmannen” och ”den ensamme dagdrömmaren” mot det som beskrivs som ett framväxande kapitalistiskt, nationalistiskt, centralistiskt och militariserat tvångssamhälle.[8]
Det bör inledningsvis sägas att både Kochs och Sandels romaner är uttalat didaktiska och fungerar som debattinlägg med syftet att peka ut en färdriktning för arbetarklassens organisationer. De delar på avgörande punkter samma moraliska och sociala tendens och böckerna avvisar den revolutionära socialismen till förmån för den reformistiska socialdemokratin som ville omvandla det kapitalistiska samhället steg för steg. Därmed kan man också säga att dessa författare framhåller skötsamheten som ett föredöme. En nyckelscen i Kochs roman är när förtroendemannen hindrar den unge agitatorn Pelle Vesterberg när han är på väg att hämta en revolver för att skjuta byggherren Överstehn. Här ställs två olika förhållningssätt mot varandra, det skötsamma och det egensinniga.[9]
Hos Karl Östman och Dan Andersson finns inte samma tydliga didaktiska eller deklamatoriska förkunnelse. Böckerna syftar inte på samma sätt att visa upp ett föredöme för arbetarklassens politiska kamp. Här finns emellertid åtskilligt med material för att åskådliggöra olika typer av alternativa egensinniga livsstilar och motståndsstrategier mot det kapitalistiska förtrycket, och det är inte, som hos Sandel och Koch, nödvändigt att läsa mot texten för detta syfte. Hos Östman, framhåller Godin, finns inte några bilder av kollektiva uppror bland arbetarna. I stället för kollektivt handlande skildras arbetarens kamp för sin värdighet i ett kapitalistiskt system som, liksom hos Sandel, förkrymper människan.[10]
Direkta kampmetoder på arbetsplatsen
Hos Karl Östman och Dan Andersson förekommer flera exempel på egensinniga och direkta kampmetoder. I Östmans novell Stabbläggare uppmanar Österholm arbetskamraterna att arbetsvägra och går till attack mot faktorn när denne inte visar respekt mot en kollega som skadat sig på arbetsplatsen.[11]
Hos Dan Andersson förekommer den här typen av direkt kampmetod i inledningskapitlet när den nya och gamla kolargenerationen möts och den ”värdiga landsvägstypen” Nisse Udd, efter att ha hört om Lasse i Långfallets tragiska livsöde, väljer att gå ut på landsvägen i stället för att tillbringa en arbetsvinter i skogen.[12] Enligt Björn Horgby var de egensinniga arbetarna konjunkturmedlemmar i facket och inte upprätthållare. I stället för att organisera sig valde man mer direkta kampmetoder, som kunde ge mer omedelbara resultat.[13]
Till de direkta och egensinniga kampmetoderna skulle även Karin Malmådras brandtal och utfall mot fabrikören i samband med att Magda åker fast för snatteri i Maria Sandels roman kunna räknas. Då Magda hotas att bli avskedad solidariserar sig de två grupperingarna på arbetsplatsen, yrhättorna och de skitförnäma, med varandra och försvarar sin arbetskamrat gentemot fabrikör Brits.
Med Björn Horgby kan tjuveriet tolkas som en legitim handling och del av en egensinnig strategi och livsstil. Att stjäla exempelvis kol eller ved från olika upplag för att överleva kunde enligt Horgby vara legitimt. Däremot var det inte accepterat att stjäla från varandra.[14]
Karin Malmådra, som är den karaktär som framstår som mest klassmedveten och som kan analysera hur systemet exploaterar arbetarna, träder fram till vännen Magdas försvar och talar om för fabrikören att det inte är hans anställda utan han själv som är en tjuv, genom att han inte betalar dem deras rättmätiga lön, och att den dagliga visiteringen av arbetarna ingår i en strategi för att avhumanisera och misstänkliggöra fabriksarbetarna.[15]
För övrigt gestaltas Karin Malmådra som en plikttrogen, uppoffrande karaktär som ägnar tid åt att bilda sig. Man skulle kunna säga att hon på många sätt definieras som en skötsam arbetare. Ovanstående exempel belyser därmed komplexiteten i relationen mellan egensinne och skötsamhet, och att en och samma person kan välja olika strategier vid olika tillfällen.
Den hatfulle upprorsmannen
Klasshatet gestaltas i Kochs roman på olika sätt, främst genom anarkisten Blöt-Lasses hat mot arbetet, men också genom agitatorn Pelle Vesterbergs hat mot arbetsgivarna och ungsocialisternas propagandistiska hat mot klassamhället. Även hos Maria Sandel uttrycks klasshatet, exempelvis i skildringen av kvinnokollektivet på chokladfabriken Malvan.
Bland ungsocialisterna betraktades hatet som den främsta källan till kraft och energi, enligt Emma Hilborn. Det var hatet, skriver hon, som skulle leda till socialismens seger. Hatet var nödvändigt för förståelsen av det lidande som kapitalismens förtryck gav upphov till. Hatet mot det onda och orättfärdiga var lika viktigt som kärleken till det goda och rättfärdiga. I ungsocialisternas föreställningsvärld var inte kärlek och hat varandras motsatser. I stället för att utesluta varandra förutsatte de och förstärkte varandra, menar Hilborn. Om man älskade friheten och människorna måste man hata orättvisorna och förtrycket.[16]
Undertiteln på Kochs roman lyder ”en historia om hat” och ger en bild av det rådande stämningsläget under 1910-talet, enligt Hans O. Granlid. Hatet var närmast att betraktas som ett honnörsord hos Zola, Strindberg och Leon Larsson.[17] Den hatfulla ungsocialistiska retoriken kommer till uttryck redan på första sidan av Kochs roman: ”Bort med Jesus-kulten! Ner med den förbannade kärleksreligionen! Endast det organiserade hatet kan hjälpa arbetarna!”[18]
Genom skildringen av anarkisten Blöt-Lasse framför Koch sin ståndpunkt i frågan om klasshatet. Budskapet är att hatet är en återvändsgränd. Efter att Blöt-Lasse råkat ut för en arbetsplatsolycka och förlorat armen, övergår han från klasshat till ett hat som omfattar allt och alla. Vi får bevittna Blöt-Lasses upplösning och undergång.
Den förrådde kämpen
När agitatorn Pelle Vesterberg genomgått sin omvändelse och väljer att bli mer pragmatisk och verklighetsnära anklagas han av Kvisslan och andra kamrater för att inte vara tillräckligt radikal. Den här problematiken, eller tematiken, skulle kunna kopplas samman med Hilborns begrepp ”Den förrådde kämpen”. Det radikala ungdomsförbundets föreställningsvärldar byggdes kring starka kontraster mellan hjältar och förrädare, menar Hilborn.
Här förekom flera olika typer av förrädare. Socialdemokratins förräderi skildrades som kallt och nästan ofrånkomligt. Ungsocialisterna uppfattade det socialdemokratiska partiets reformistiska retorik som ett svek mot de socialistiska idéerna. De egna medlemmarnas förräderi fick en mer personlig dimension och dessa beskrevs oftast som lycksökare som sökt sig till socialismen i hopp om att vinna personlig framgång.[19]
Ofta gällde diskussionerna i Pelles kompisgäng vem som var den radikalaste socialisten. Men efter omvändelsen är Pelle inte längre intresserad av att delta i den typen av samtal. När han anklagas av Kvisslan att inte vara rättrogen socialist på grund av att han vägrat tala i en ungdomsklubb i ett litet industrisamhälle sitter han frånvarande i andra tankar. Scenen ska illustrera hur den unge agitatorn har genomskådat kamraternas revolutionära fraser och blivit en mera verklighetsnära pragmatisk reformist.[20]
Den förföljde martyren
Då Sotare-Olle i Kochs roman ställs under ansvar för brott mot Åkarpslagen, därför att han med sin kropp fysiskt hindrat en strejkbrytare från att ta sig in på den blockerade ”sexan”, och blir satt i fängelse, träder denne klassmedvetne arbetare in i rollen som martyr.
Åkarpslagen kom till år 1899 och innebar att strejkande som försökte hindra strejkbrytare att ta sig in på arbetsplatsen blev straffbelagda. Utifrån den ungsocialistiska föreställningsvärlden sågs lagarna som en manifestation av den härskande klassens vilja och ansågs förmedla det borgerliga samhällets värderingar.
Därmed var ungsocialisterna inte moraliskt förpliktade att respektera dessa lagar. Propagandan, föraktet för och trotset mot klasslagarna definierade ungsocialisterna gentemot det socialdemokratiska partiets rädsla för att bryta mot bestämmelserna. De långa fängelsestraffen tillförde enligt Hilborn en tragisk dimension till ungsocialisternas politiska kamp samtidigt som fångarna fick rollen som hjältar och ”frihetens martyrer”.[21]
I boken Agitatorn söker sina roller – om självexponering hos Einar ”Texas” Ljungberg, August Palm och Frans Elmgren (1992) beskriver Eric Johannesson hur de tidiga agitatorerna medvetet valde att exponera sig själva som folkliga hjältar genom sina framträdanden och genom att skriva i tidningar och ge ut böcker. Den kringresande agitatorn och den politiske fången ”personifierade och förkroppsligade mycket av heroismen och dramatiken under arbetarrörelsens kampperiod”.[22]
När Sotare-Olle grips av polisen och blir förhörd är han övertygad om att han har gjort rätt och han svarar obekymrat på konstapelns frågor. Det föresvävar honom inte att det kunde finnas människor ”som på allvar ogillade att en strejkbrytare fick smörj”.[23]
Hur klassmedvetandet ställs mot den härskande klassens lagar tydliggörs också när den försiktige Blekingen har med sig sin son under en aktion mot strejkbrytare och får svara på gossens frågor om varför polisen inte fångar dem som har stulit arbetarnas pengar när det är förbjudet enligt lag att stjäla. ”Det beror på hur man stjäl. Bara man är tillräckligt knepig kan man stjäla, så att lagen gillar de. Lagen ä dålig …”, svarar Blekingen.[24]
Den ensamme drömmaren
Hos såväl Dan Andersson som Karl Östman finns exempel på det Emma Hilborn benämner som ”den ensamme drömmaren”. Det handlar om individuella upplevelser som får en överförd symbolisk betydelse för arbetarklassen som kollektiv. Hos Östman förekommer det här kanske framför allt i novellen ”Snickar-Larssons död”. I Dan Anderssons berättelse uttrycks den här tematiken i kapitlet ”Drömmar”.
”Den ensamme drömmaren” är en identitetsformering som uppstår bland ungsocialister under fängelsetiden. Enligt Hilborn utgör de eftertänksamma och poetiska fängelseskildringarna en egen litterär kategori. Både tillförsikt och uppgivenhet tilläts färga funderingarna kring förlusten av friheten, anmärker Hilborn. Texterna från fängelset fokuserar på individens känslor av depression och ensamhet, snarare än på kollektivets lidande under förtryck och fattigdom.
Hilborn refererar till Magnus Nilssons bok Arbetarlitteratur (2006) och kopplar samman fängelseskildringarna med den tidiga arbetarlitteraturens kamplyrik som strävade efter att förena det personliga med det allmänna genom att diktjagets upplevelser fick symbolisera kollektiva erfarenheter. I jämförelse med individualismen i den borgerliga litteraturen, som försökte att uttrycka det unika och egenartade, skulle arbetarrörelsens litterära subjekt inte bara uppfattas som individer utan också som representanter för sin klass, skriver Hilborn.[25]
I avsnittet Drömmar i Kolarhistorier får författaren, eller berättaren, en vision under en natt att gångna tiders trälar samlas utanför hans koja och uttalar en anklagelseakt mot Nya Prästhyttans herrar. En av dem som dyker upp i drömmen är Björn-Pelle: ”’Det är de fattigas natt i natt […] Vi ska döma herrarna till döden och hänga dem på Galbärget. Ha, ha, medan månen lyser och värmer!’”[26]
Karl Östmans novell ”Snickar-Larssons död” handlar om berättarjagets bitterhet över faderns, timmermannens slavtillvaro. Berättarjaget går för att besöka Snickar-Larsson som ligger för döden på lasarettet. Det är ett ömsint porträtt över en man som levt i fattigdom i hela sitt liv och nu ligger anonymt undangömd i det stora lasarettskomplexet och matas av en sköterska medan de stora arbetarhänderna ligger orörliga på sängen. Det blir samtidigt ett porträtt över arbetarens lott i tillvaron.
”Ursprungligen var du en man, en, som längtade att få vara fri och obunden och utveckla sig själv efter håg och sinne, men en slav hade du blivit. Det hade fattigdomen gjort dej till. Allt det fria, obundna, och oförnöjsamheten hos varje människa som vill komma någon vart, hade dött hos dig. Det var detsamma allting, bara du kände att du levde. […] Jag vet jag, att en gång var även du en man, stark och stolt som en vildskogens fura. För din styrka var du känd och beundrad i bygden, där du hade dina mannaår, det minns jag också. Jag minns hur, hur du drog veden hem från skogen på ’drögen’, storkälken, lastad full med torra timmerslantar, som tog sig ut som hästlass i snön, och hur jag, ’tjävan’, traskade efter med händerna och var stolt över hästen min. Hemma på gården droppade svetten ner från näsan på dej, och det ångade omkring dej som om du nyss stigit ut ur en badstu.” [27]
Avslutande diskussion
Dessa exempel från tidig svensk arbetarlitteratur belyser en föreställningsvärld inom arbetarklassen som hamnat i skuggan av det reformistiska skötsamhetsprojektet och en ärofylld socialdemokratisk historieskrivning. Exemplen handlar om direkta kampmetoder på arbetsplatsen och andra egensinniga motståndsstrategier samt olika identitetsformeringar: den hatfulle upprorsmannen, den förrådde kämpen, den förföljde martyren och den ensamme drömmaren.
Komplexiteten i relationen mellan egensinne och skötsamhet, och att en och samma person kan välja olika strategier vid olika tillfällen, illustreras väl i Maria Sandels roman när Karin Malmådra håller ett brandtal mot fabrikör Brits där hon försvarar sin arbetskamrat Magda som åkt fast för snatteri. Karin Malmådra, som på många sätt skulle kunna definieras som en skötsam arbetare, valde just vid det här specifika tillfället en egensinnig och direkt kampmetod.
Ett syfte med att studera arbetarlitteratur med hjälp av begreppen egensinne och skötsamhet är att skapa ytterligare förståelse för och kunskap om komplexiteten i de underordnades kamp. Att synliggöra dessa kamper innebär också att ingjuta självrespekt och självförtroende inom arbetarklassen som kollektiv. Klassmedvetandet kan många gånger vara större än vi tror. Ibland handlar det helt enkelt bara om att motståndet tar sig andra uttryck än de gängse och etablerade.
Med tanke på att 2010-talets arbetsmarknad, precis som 1910-talets, präglas av osäkra arbetsförhållanden och tillfälliga anställningar och en arbetarrörelse som famlar efter kollektiva strategier finns inspiration att hämta från de här litterära exemplen när det gäller olika egensinniga och alternativa kampstrategier och livsstilar.
Ett naturligt nästa steg vore att undersöka den samtida arbetarlitteraturen utifrån begreppen egensinne och skötsamhet. En sådan undersökning skulle också kunna innefatta exempelvis arbetsplatsbaserade bloggar.
Men arenan för kampen behöver inte nödvändigtvis vara arbetsplatsen. Begreppen egensinne och skötsamhet, som ett register av olika motståndsstrategier och livsstilar, skulle även kunna provas i syftet att synliggöra och förstå komplexiteten i de underordnade protagonisternas kamp i samtida proletära och självbiografiska bildningsromaner av författare som Eija Hetekivi Olsson, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg.
—
Magnus Gustafson litteraturvetare
Noter
[1] Stefan Nyzell,”Arbetarkultur i brytningstid”, Malmö University Electronic publishing, 2005, s. 13: http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/7941/Arbetarkulturtext.pdf?sequence=1 (2013-02-26).
[2] Björn Horgby, Egensinne och skötsamhet – arbetarkulturen i Norrköping 1850–1940 (Stockholm: Carlssons, 1993), s. 37.
[3] Horgby, Egensinne och skötsamhet, 1993, s. 361 f.
[4] Horgby, Egensinne och skötsamhet, 1993, s. 482.
[5] Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia – historieskrivning som ideologisk maktresurs, 1892–2000 (Stockholm: Atlas, 2001), s. 29 f. För en diskussion kring begreppen borgerlig offentlighet och motoffentlighet eller proletär offentlighet se Oskar Negt & Alexander Kluge, Public Sphere and Experience – Toward an Analysis of the Bourgeois and Proletarian Public Sphere, övers. Peter Labanyi, Jamie Owen Daniel & Assenka Oksiloff, (Minneapolis: University of Minnesota Press, 1993), s. 35.
[6] Horgby, Egensinne och skötsamhet, 1993, s. 296.
[7] Emma Hilborn, De förrådda kämparna – gemenskap och identitetsskapande inom den ungsocialistiska rörelsen i Skåne 1903–1917 (Landskrona: Centrum för Arbetarhistoria, 2008), s. 36 ff.
[8] Hilborn, De förrådda kämparna, 2008, s. 14 ff.
[9] Martin Koch, Arbetare – en historia om hat (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1912; 1977), s. 107 ff.
[10] Stig-Lennart Godin, Klassmedvetandet i tidig svensk arbetarlitteratur (Lund: Lund University Press, 1994), s. 152.
[11] Karl Östman, Hunger – en bok om sågverksfolk och annat, novellen ”Stabbläggare” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1916), 103 ff.
[12] Dan Andersson, Kolarhistorier (Göteborg: Zindermans, 1914; 1978), s. 33 ff.
[13] Horgby, Egensinne och skötsamhet, 1993, s. 296 f.
[14] Horgby, Egensinne och skötsamhet, 1993, s. 297.
[15] Maria Sandel, Virveln (Stockholm: Ordfront, 1913;1975), s. 96.
[16] Hilborn, De förrådda kämparna, 2008, s. 77 ff.
[17] Hans O. Granlid, Martin Koch och arbetarskildringen (Stockholm: Tiden, 1957), s. 137.
[18] Koch, Arbetare, 1912;1977, s. 11.
[19] Hilborn, De förrådda kämparna, 2008, s. 43 ff.
[20] Koch, Arbetare, 1912; 1977, s. 214 f.
[21] Hilborn, De förrådda kämparna, 2008, s. 67 ff.
[22] Eric Johannesson, Agitatorn söker sina roller – om självexponering hos Einar ”Texas” Ljungberg, August Palm och Frans Elmgren (Uppsala, 1992), s. 37 f.
[23] Koch, Arbetare, 1912;1977, s. 199.
[24] Koch, Arbetare, 1912; 1977, s. 219.
[25] Hilborn, De förrådda kämparna, 2008, s. 89 f.
[26] Andersson, Kolarhistorier, 1914;1978, s. 94.
[27] Östman, Hunger, 1916, novellen ”Snickar-Larssons död”, s. 167.
Bibliografi:
Andersson, Dan. Kolarhistorier, Göteborg: Zindermans, 1914;1978.
Godin, Stig-Lennart. Klassmedvetandet i tidig svensk arbetarlitteratur, Lund: Lund University Press, 1994.
Granlid, Hans O. Martin Koch och arbetarskildringen, Stockholm: Tiden, 1957.
Hilborn, Emma. De förrådda kämparna– gemenskap och identitetsskapande inom den ungsocialistiska rörelsen i Skåne 1903–1917, Landskrona: Centrum för Arbetarhistoria, 2008.
Horgby, Björn. Egensinne och skötsamhet – arbetarkulturen i Norrköping 1850–1940, Stockholm: Carlssons, 1993.
Johannesson, Eric. Agitatorn söker sina roller – om självexponering hos Einar ”Texas” Ljungberg, August Palm och Frans Elmgren, Uppsala, 1992.
Koch, Martin. Arbetare – en historia om hat, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1912; 1977.
Linderborg, Åsa. Socialdemokraterna skriver historia – historieskrivning som ideologisk maktresurs, 1892–2000, Stockholm: Atlas, 2001.
Negt, Oskar & Kluge, Alexander. Public Sphere and Experience – Toward an Analysis of the Bourgeois and Proletarian Public Sphere, övers. Peter Labanyi, Jamie Owen Daniel & Assenka Oksiloff, Minneapolis: University of Minnesota Press, 1993.
Sandel, Maria. Virveln, Stockholm: Ordfront, 1913;1975.
Östman, Karl. Hunger – en bok om sågverksfolk och annat, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1916.
Webben:
Nyzell, Stefan. ”Arbetarkultur i brytningstid”, Malmö University Electronic publishing, 2005, http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/7941/Arbetarkulturtext.pdf?sequence=1 (2013-02-26).
