Från Gustavssons bokhylla 9: Göran Tunström
Krönika torsdag, maj 21st, 2015
Göran Tunström nämns numera sällan i den litterära offentligheten. Femton år efter hans bortgång ser man nästan aldrig något skrivet om denne författare, som Bonniers förlag på sin webbsida framhäver som en av vårt lands viktigaste.
I den djupt personliga Under tiden (1993) berättar Göran Tunström att han ”svämmat över” av lycka när han förunnats att skriva under stark inspiration. I dessa stunder av skapande eufori har det känts som att ha fått ”dirigera en stor symfoniorkester”.
Betydelsen av Sunne var för Tunström avgörande. Där ”tänds språket”, som han sa. I Juloratoriet beskrivs orten som ”en klanglåda som satte mitt språk i rörelse”. I böckerna band han samman minnen och fantasier, skapade nya världar. Skrivandet var för Tunström en upptäcktsresa. Han ville överraska sig själv likaväl som läsaren.
Faderns tidiga död innebar slutet på en uppenbart lycklig barndom – men som i skrivandet kunde återuppväckas. Tiden fram till faderns bortgång liknar han vid ”en låda av ljus”. I detta perspektiv kan hans böcker betraktas som framkallningsbad… Förlorade möjligheter återkommer. Avbrutna samtal fortsätter. Döda ges åter liv.
Skönlitteraturens funktion blir att ljuda och ge hopp, alldeles som det heter om Bachs musik i Juloratoriet – för vilken han fick Nordiska rådets litteraturpris 1984 och där det i motiveringen bl.a. sägs att författaren ”gestaltar möjligheten att ur kaos skapa världen på nytt”.
Reseskildringen Indien – en vinterresa, utkommen på kooperativa Författarförlaget för ganska precis tjugo år sedan, baseras på dagboksanteckningar under några Indienresor tillsammans med Lena Cronqvist (som illustrerat volymen med egna teckningar) och sonen Linus (numera känd regissör).
Boken inleds och avslutas på familjens lantställe på Koster. Göran Tunström beskriver hur han hamnat i ett slags litterär improduktivitet. Inspirationen har sinat, han vill något nytt, något annat. Han refererar till André Breton och dennes teori om ”överraskningen” och ”chockerna” som skapandets förutsättningar.
Göran Tunström formar här ett litterärt credo: ”Jag har aldrig upphört att fascineras över vad som döljer sig bakom vardagsansiktena. Vilka riken! Vilket ljus! Vi är aldrig det vi synes vara i snömodden, under ytterplaggens bylsiga fulhet. Skogar växer där innanför, floder blänker mellan höga klippor, kärleksmöten blixtrar och tänder oss, också om det skedde för mycket länge sen. (…) Att kunna blottlägga detta som är inuti har varit mitt skrivandes envetna strävan!”
Stark inspiration gör honom euforisk: ”tingen rusar till och vill bli dikt”…
—
Björn Gustavsson
