Texter om Engelbrekt

Inlagd av Kulturdelen Helgesson lördag, maj 23rd, 2015

Engelbrekt – än en gång

Statyn av Engelbrekt på Stortorget i Örebro fyller i år 150 år. Konstnären Carl Gustaf Qvarnström sägs ha haft den italienska frihetshjälten Garibaldi som förebild… eller kanske det var någon i bekantskapskretsen som stod modell.

Bergsmannen och bondeledare är här, i mitt tycke, alldeles för upphöjd och herremannalik. Min favorit är Bror Hjorths skulptur i brons rest 1977 med titeln Engelbrekt med näven, en robust och folklig gestalt, som står vid Katedralskolan i Uppsala. Hur Engelbrekt såg ut vet vi inte mycket om. De sista åren i livet med påfrestande fälttåg tog hårt på hans krafter och han beskrivs som ”kryckmannen” i Magnus Erikssons landslag, en beskrivning som Ola Rosling tagit fasta på i sin Engelbrektsskulptur från 2007.
Det finns många bilder av Engelbrekt både estetiskt och politiskt.

Brecht om Engelbrekt

Efter sex års vistelse som flykting i Danmark kom Bertolt Brecht och hans följe till Lidingö där de fått låna konstnären Ninnan Santessons hus. Under sin tid i Sverige, april 1939 till april 1940, fullbordade han Mor Courage och hennes barn och Förhöret med Lukullus. Brecht hyste också ett visst intresse för Kalmarunionen och även Engelbrekt var på tapeten, där författaren Henry Peter Matthis och historikern Per Nyström försåg Brecht med material. Men det blev inte så mycket mer än några

brottstycken som den här skissen till en scenföljd:

”1 Engelbrekt instruerar sina bönder
2 Adeln och prästerskapet sammanträder
3 Öppnandet av den nya riksdagen (Förslag från borgerskapet. Ärkebiskopen undrar om han behärskar den fina statskonsten, kanske en dålig president.)
4 Framställning av adeln: bönderna skall torka av sina skitiga stövlar (en gör det lite vilset)
5 Diskussion om kungens sändebud får komma. Han talar sedan danska”

Peter Weiss om Engelbrekt

I andra bandet av sitt mäktiga romanverk Motståndets estetik ägnar Peter Weiss en ganska stor del åt Engelbrektupproret, bakgrund, förlopp och allianser – med Andra Världskriget och kampen mot fascismen som fond. Här mer eller mindre vallfärdar teaterfolk, författare och en del politiker till villan i Lidingö för att diskutera med Brecht. Och Jaget berättar om sitt historiska arbete till Brecht kommande drama om Engelbrekt. Medeltidsskildringen med Kalmarunionens tillkomst som inledning görs inte i ett svep utan avbryts då och då av samtida händelser. Beskrivningen av bergshanteringen och förhållandena i Järnbärarland är detaljerad, likaså Hansans roll och fogdeväldet. I upproret (fejd låter futtigt) bildar Engelbrekt allianser med olika stormän och som det skall visa sig står han sig slätt utan en allmogehär i ryggen inför högadelns (maktspelaren Karl Knutssons) ränksmiderier .

Stellan Mörner om Sven X:et Erixons målning Mordet på Engelbrekt

Första gången Stellan Mörner såg X:ets målning Mordet på Engelbrekt förstod han inte målningens kvaliteter. Det var 1941 i X:ets atelje i Saltsjöbaden. Konstnärerna var nära vänner och Mörner bodde inte så långt därifrån, i Saltsjö-Duvnäs.

”Jag stod där och såg, försökte komma åt målningen. Det var svårt. Jag vill minnas att jag i min fåkunnighet fann figurteckningen vårdslös. Visst såg jag och beundrade skönheten i det målade landskapet, marken, träden, vattnet och ljuset över den avlägsna Hjälmarstranden. Men längre in förmådde jag inte tränga. Då. Jag saknade klav. Nyckel.

Dagarna gick. Målningen lämnade mig inte. Snart nog insåg jag att man nådde inte in i den om man inte uppfattade den ur en alldeles speciell synvinkel. Den enda vägen till förståelse var att lyssna till dess budskap som till en ballad, att se den som en skildring i folkton av en historisk begivenhet med medeltida förtecken. I och med att jag uppfattade den så, ställdes den omedelbart in i en svensk tradition. Jag kände väl till X:ets beundran för för Albertus Pictor och andra kyrkomålare från medeltiden – Engelbrekts egen tid. Alltsedan barndomen hade han sett dem i Södertörns kyrkor och senare under sina många strövtåg genom landet. Nu när målningen var inställd i en storslagen tradition, hade jag fått klaven, nyckeln.

Nu först SÅG jag den, uppfattade jag den. Upplevde uttryckskraften Herregud, X:et hade sett åt oss Engelbrekts öde på det enda riktig sättet. Med kraft, lidelse, folklig upprördhet. Expressionismen i svensk tappning.

Målningen är ett under. Medkänslan så stark. Uttryckskraften så direkt, så hållfast”.

Sven X:et Erixon ville att målningen skulle hamna i Örebro och med Stellan Mörners hjälp blev det så 1969. Den finns sedan dess på Örebro läns museum.

Moberg om mördaren

I sin bok Min svenska historia berättad för folket skriver Vilhelm Moberg om Engelbrekts mördare Måns eller Magnus Bengtsson av släkten Natt och Dag. Engelbrekt mördades i slutet av april 1436. Till en början fick Magnus hålla sig från Närke. ”Slutligen fick han 1451 samma befattning som fadern innehaft: han utnämndes till lagman i Närke. Rikshövits-mannens mördare blev sålunda högste rättsvårdare inom just den lagsaga där han sjutton år tidigare hade begått sitt grova brott. Om nuvarande preskriptionstid för mord, tjugofem år, hade gällt då och Måns Bengtsson hade åtalats, så skulle han sålunda ha fått döma sig själv”.

—

Bo Helgesson