Äntligen är riktiga VM i gång

Inlagd av Dixie Ericson Dixit onsdag, juni 10th, 2015

Andrea Pirlo grät diskret efter förlusten mot Barcelona i Champions League-finalen. Juventus mittfältare gör inte så stort väsen av sig utanför planen.  Men väl där dirigerar han sitt lags spel till synes utan jäkt. Italienska sportjournalister kallar honom ibland fotbollens Herbert von Karajan. Han är inte purung och kanske anade han att det var ett av hans sista framträdandena på en stor arena  i en final.  Det är svårt för gudabenådade lirare att förlika sig med att ta steget till ett vanligt liv.

Sepp Blatter avgick nyligen trots att han med klar majoritet omvalts till ytterligare en period som Fifas ordförande. Han tog över en mutkultur och har utvecklat den till ett oöverskådligt och dollaroljat mutmaskineri. Han avgick inte frivilligt. Hans sort gör aldrig det.
Troligen har den amerikanska rättvisan, som fängslat några  av hans handgångna män, hans metaforiska ballar i fickan och klämmer och klämmer. När skiten träffade fläkten för den femtioelfte gången verkar den ha stänkt ner också denne på ytan oskuldsfulla slingerbult till maktspelare. Det är ingenting att fälla tårar över.

Och underbart nog drar han sig med en annan ful och arrogant fisk i fallet. Sekreteraren och andremannen i Fifa Jerome Valcke. Eller så är det tvärtom. Fifa bedriver inte politik, hävdar man. Men Valcke lyckades med konststycket att få den brasilianska lagstiftningen om alkoholförsäljning på fotbollsarenor ändrad. Lägligt nog till VM i landet förra året. Så att paragraferna låg mer i linje med en amerikansk öljättes affärsplaner. En av Fifas sponsorer.

Så har VM-fotbollen i Kanada börjat. Härligt. Sverige och Nigeria spelade oavgjort, 3-3. Det är kul att Lisa Dahlqvist är tillbaka på plan efter skada. Hon jobbar lika hårt som när jag såg henne spela i Adolfsberg IK på Lugnet. Hon var i de tidiga tonåren men ändå en dominant i A-laget. Lotta Schelin jobbade också – men utan framgång. Det är hemskt att jaga boll och aldrig riktig komma till.

Två hörnor ledde resulterade i en svensk 2-0-ledning. Mycket tack vare bisarrt målvaktsspel av Nigerias keeper Precious Dede. Det var bud på flera hörnmål. Sveriges tredje mål var frukten av ett riktigt bra anfall. Lina Nilsson tog sig fram till vänster inom offensivt straffområde och hittade Linda Sembrant med en perfekt passning som bara hade att sätta dit bollen. Eljest gick det rätt trögt.

Men Nigerias forwards är något alldeles extra när det gäller förstatouche, estetik och speed. Och allra mest så den unga stjärnan Asisat Oshoala med ett klös i steget som står i omvänd proportion till hennes smeksamma bollbehandling. Hon är fantastisk att se i aktion.

Det syns på Pia Sundhages fighting face att hon är pressad. Uppladdningen har inte varit perfekt. Det svenska spelsystemet har gjorts om och så vidare. Endast en medalj är godkänt. Respass ur turneringen före midsommar öppnar för en kritikstorm mot henne. Smekmånaden med medierna är helt över.  Om jag nu har tolkat stämningarna bland våra vanligaste uppsnackare och experter rätt. Det är deras jobb att vara professionella optimister och tycka att oavgjort mot Nigeria inte är okej.

Situationen är extra medialt laddad denna gång. Det rår inte landslaget för. Komikern och författaren Moa Svan har nämligen skrivit boken Det riktiga landslaget som jag tyvärr inre hunnit läsa. Hennes huvudtes är att Sundhages VM-gäng är det ”riktiga” landslaget. Till skillnad från herrarna som inte kvalificerat sig till VM på länge. En provokation naturligtvis och ett inlägg i fotbollens jämställdhetsdebatt. Den öppnar för en backlash av tyckar-örfilar från skadeglada och indignerade maskuliner på kommentarsfälten. Om nu inte Pias gäng lyckas leverera en slutspelsplats åtminstone. Kvinnor  som vågar sticka ut  får verkligen veta att de lever  om det går åt pipsvängen.
Komma här och snacka om att vara ”det riktiga” landslaget.

Varför inte vara lite mer coola och avspända inför VM och inför spelet i allmänhet. Fotboll är stor underhållning. Det är svårt att inte älska fotboll. Speciellt om man som jag haft den som livsinnehåll en lång tid. Den har allt och lite till: himmel, helvete, glädje, sorg, galenskap, estetik, skurkar, hjältar, domare, huliganer, kommentatorer i parti och minut, klassiska matcher, lirare,  litteratörer…
Den kan spelas på konstgräs, naturgräs, matjord, sand, stenläggning, makadam, kolstybb, betong, asfalt eller gummi… Bara underlaget är hyfsat slätt.
USA blir en munsbit på fredag.

—

Dixie Ericson frilansjournalist