Reportage: Amerikanskt av Ester Blenda Nordström

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension fredag, juni 12th, 2015

Amerikanskt

Ester Blenda Nordström

Bakhåll. 175 sidor. Har utkommit.

 

Den 1924 äntrade Hjalmar och Stina Bergman den ståtliga atlantångaren HMS Majestic för att ta sig till USA. Det var Hollywood som hägrade – eller kanske snarare de pengar som Bergman tänkte sig kunna tjäna som manusförfattare i filmmetropolen. Vännen och regissören Victor Sjöström var redan på plats och hade drivit på för att få Bergman att pröva lyckan over there. Men det gick inte som de tänkt sig. Det gick inte alls. Och snart steg Bergmans ombord på en ny ångare för att anträda återfärden till den gamla världen. Framtidslandet hade visat sig vara precis så vedervärdigt som han befarat, och till Tor Bonnier skrev han att han borde ha lyssnat till den kloke Hjalmar Söderberg som sagt: ”Jag skulle gärna fara till Amerika men jag skulle aldrig stiga i land.” I USA tyckte sig Bergman verkligen ha sett den moderna världen – och den fyllde honom med motvilja. När den amerikanska livsstilen dyker upp i hans verk är det alltid i satirens form och som en sinnebild för ytlighet, kommersialism och brist på kultur. Han tyckte sig i alla fall ha fått värdefulla inblickar i ”amerikanskt psyke” och skrev efter hemkomsten en längre artikel om saken i Svenska Dagbladet.

Som en förberedelse inför resan hade Bergman, om han velat, kunnat läsa Ester Blenda Nordström. Man kan nog tänka sig att hennes namn var honom bekant, även om han aldrig nämner henne i sina brev. Hon hade nämligen varit verksam som journalist i SvD och 1914 fått ett rejält genomslag med En piga bland pigor, ett wallraffande reportage långt före Günter Wallraff. Två år senare byggde hon på sin berömmelse med Kåtornas folk. Hennes position var nu så stark att hon kunde säga upp sig från tidningen för att genomföra nästa stora projekt: en resa till USA i emigranternas spår. Och det var inte tal om att göra det bekvämt för sig; det var tredjeklasspassagerarens perspektiv hon ville åt. Det hela resulterade i en rad artiklar som 1923 samlades i boken Amerikanskt. Den sålde slut och kunde tre år senare tryckas i en ny upplaga. Hon gör ingen direkt affär av att vara kvinnlig reporter, men som kvinna kommer hon in i miljöer som skulle vara stängda för en man – och nog noterar hon saker som jag misstänker skulle gå en manlig journalist förbi.

För paret Bergman tycks Atlant-överfarten ha varit problemfri och angenäm. För tredjeklassresenärerna, där många var emigranter, förhöll det sig lite annorlunda. Nordström beskriver ändlösa köer och lus-kontroll före ombordstigningen; fartygshytterna är eländiga och luften tung av spyor. Men maten är bra och man roar sig med dans och kortspel. Väl framme i New York väntar nya köer och tullkontroll; Ellis Island är en verklig prövning, och Nordström gör sig omöjlig genom att vägra ta odrägliga manliga tjänstemän på allvar.

Det Amerika som Nordström sedan lär känna är i mångt och mycket ett annat än det som paret Bergman mötte. Som modern ung kvinna fångas hon också av den dynamik och framtidstro som hon möter i Nya världen – och hon är inte rädd att hugga i. Hon tar plats som servitris på en sylta i Chicago och klättrar i träd som körsbärsplockare. Hon agerar bondpiga i Minnesotas svenskbygder, tjuvåker godståg till Utah, tar sig via Las Vegas till gränstrakterna mot Mexiko för att sedan återvända till Chicago och arbeta som kökspiga i ett miljonärshem. Här känner man sig förflyttad till Downton Abbey – men med ännu striktare hierarki. Allra lägst i rang står gårdskarlen. Han är svart och får inte äta med det andra tjänstefolket – och hans tallrik får inte blandas med den övriga disken ”som om den stackars karlen haft spetälska eller pest. Och så var han bara lite svartare i skinnet än vi andra.”

Här visar hon sig fördomsfri. Men hon är också ett barn av sin tid. Indianer och latinos skildras på ett sätt som väl inte skulle vara riktigt gångbart idag, och det händer att hennes drastiska humor närmar sig lyteskomiken. I en not till Anna Hylanders efterord låter förlaget också meddela följande: ”I föreliggande utgåva av Ester Blenda Nordströms reseskildring Amerikanskt har vi ändrat ’n-ordet’ till ’svart’.” Det framstår nog som lite onödigt ängsligt och tar inte hänsyn till boken som tidsdokument; dessutom orsakar det förvirring på ett ställe. I miljonärshemmet finns nämligen en kammarjungfru som omnämns som den ”lilla svarta fransyskan” – något som vi nu kommer att uppfatta som en rasbestämning. Men hur i all världen kunde man hålla sig med en svart kammarjungfru i detta annars extremt rassegregerade hus? En snabb koll i den ocensurerade originalupplagan från 1923 visar också att n-ordet inte alls används här utan att svart snarare avser hårfärg än ras.

Ester Blenda – hennes framtoning gör det faktiskt lite svårt att kalla henne Nordström – skapar sig en persona som kan sammanfattas som ”frejdiga svenskan”. Denna unga och emanciperade dam låter sig inte nedslås av något och ser på det mesta med humor. Det finns knappt en situation som hon inte kan avvinna en dråplig poäng och vissa stycken närmar sig farsen – som när hon får lift med en leende och fräknig yngling i vad som möjligen är Amerikas, och därmed världens, mest osannolika bil. Det är för övrigt han som lär henne hur man tjuvåker tåg genom att åla in under en godsvagn och placera sig på rygg tvärs över några smala stänger. Och visst, Ester Blenda lyder rådet – med ryggsäck och allt. Det är ju inte direkt bekvämt, och hon måste hela tiden blunda och knipa ihop munnen eftersom det regnar skräp från vagnsgolvet. Dessutom luktar det ladugård; hon har nämligen haft oturen att hamna under en boskapsvagn med råmande och trampande kreatur.

Men hon är som sagt inte bara frejdig, rejält frejdig, utan också svensk – och till svenska dygder räknar hon rättrådighet och renlighet. Smuts och snusk noteras regelbundet och med rynkad nordisk näsa. Vi får också veta att svenskor har anseende som rekorderliga och därför är i ropet som tjänstefolk hos de fina fruarna i Chicago. Och de får löner och förmåner som de inte ens skulle kunna drömma om därhemma. Här kan en piga minsann kräva eget badrum för att acceptera en tjänst!

Kärleken till Sverige och svenska dygder märks inte minst i mötet med emigranter av den gamla stammen. Då kan Ester Blenda röras till tårar, och den iakttagande och kåserande reportern förvandlas till en kärleksfull och inkännande medmänniska. Ett rörande exempel är det förälskade porträttet av Erik och Karolina, två strävsamma åldringar som en gång lämnade Smålands evinnerliga stenjordar för Minnesotas rika mylla. Det är lite som att möta prototyperna till Vilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina.

Till skillnad från Hjalmar Bergman, som såg på Amerika med ett slags fascinerad och förundrad avsmak, slår Ester Blendas fascination och förundran lätt över i förtjusning och beundran. Men till sist blir hemlängtan för svår även för henne. Det är lätt att trivas ”därute” för en tid, skriver hon, ”men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja”.

Amerikanskt är en rejält underhållande volym. Den nyfikna och prestigelösa Ester Blenda Nordström är en uppfriskande bekantskap, och hon förtjänar en hedersplats i det svenska reportagets historia.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion