Från Gustavssons bokhylla 12: Montaignes essäer
Krönika tisdag, juni 16th, 2015
”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och irrande karaktär att varken han själv eller någon annan visste vilken sorts människa han var – det tycks passa in på nästan alla människor.»
Så skriver Michel de Montaigne; en filosof som också kallats ”jagets store Upptäckare”.
Essay betyder egentligen ”försök” – och Montaignes uppsatsliknande skriverier i allehanda ämnen har ju sedermera fått ge namn åt en hel genre. Montaignes essäer utgör en milstolpe inom världslitteraturen.
År 1992 fullbordade Jan Stolpe sin rikt kommenterade översättning av de 1 600 sidorna essäer – vilka dittills endast hade funnits tillgängliga i fragment på svenska; de tre volymerna innehar idag en hedersplats i mitt bibliotek: att läsa Montaigne känna alltid lika givande.
Den första upplagan av Montaignes Essayer trycktes 1580. Författaren hade då dragit sig tillbaka från ett liv i offentligheten för att på sitt lantgods ägna sig åt att reflektera över världen och sig själv. Det blev
ett heltidsarbete, och projektet höll honom sysselsatt fram till hans död, 1592.
Montaigne är mångsidig och motsägelsefull. Det är det som gör honom så levande – men också så svårfångad. Jan Stolpe påpekar i sitt förord: ”Bilden av Montaigne skiftar radikalt beroende på vilka sidor hos honom man renodlar.”
Montaigne skapar sin bok – men boken skapar också honom (”jag måste gå samma väg med pennan som med fötterna”). Hans önskan är att liv och lära ska sammanfalla.
Han skriver för att förstå sig själv – men också sina medmänniskor och över huvud taget den tillvaro som så gåtfullt omsluter oss. Han söker kort sagt Sanningen – och hans förnämsta jakthundar efter denna är nyfikenheten och den fördomsfria öppenheten (”Andra söker forma människan, jag beskriver henne”).
Allt är av intresse: ”alla ämnen hänger ihop med varandra”. Infall följer på infall; drevet kastar ständigt åt olika håll. Hans fria associerande sätter en stark prägel på skrivandet (”Både min stil och min tanke strövar omkring”).
Men även om det är sig själv han söker, blir det han finner något vidare… Det djupast intima rymmer även kollektiva erfarenheter. Eller som han själv konstaterar: ”varje människa bär hela människonaturens form i sig”.
Fler insikter: ”Själsstorhet är inte i första hand att sträva uppåt och framåt, utan att kunna inrätta sig och begränsa sig”. Och: ”Ju mer vi utökar våra behov, desto mer utsätter vi oss för ödets slag och för motgångar”. Samt denna fina iakttagelse: ”Öppet tal öppnar en annan människas tal och lockar fram det, på samma sätt som vin och kärlek gör det.”
Antikens ideal och levnadssätt hägrar utopiskt för Montaigne, som påstår att den högsta graden av fullkomning vore att ”tala och leva som Sokrates”.
Nå, varthän ledde honom då dessa idoga självstudier. ”Med vanan och tiden blir man förtrogen med allt märkligt, men ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig själv, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag mig själv.”
Låt mig också berätta att den åldrande nobelpristagaren Eyvind Johnson hade påbörjat en roman om Montaigne – men döden förekom honom i detta hans projekt; endast några skisser kvarstår.
—
Björn Gustavsson
