Från Gustavssons bokhylla 13: Krilon
Krönika torsdag, juni 18th, 2015
Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930: Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar dock i omedelbar vänskap mellan resenärerna: Johannes Krilon och Emil Hovall.
Dessa båda karaktärer – realisten Krilon och drömmaren Hovall – bildar ytterlighetspoler; inte bara i Krilontrilogin (1943), utan också i Eyvind Johnsons diktning generellt – där verklighetsanknutna respektive drömska dimensioner fungerar som ett slags kommunicerande kärl.
Den engagerade, intellektuelle Krilon företräder en saklig, verklighetsförankrad dimension i Johnsons andra världskrigsroman: samtidsorienterad och vaket utblickande. Hovall däremot är en fördrömd flanör som helst blundar inför samtiden; han inkarnerar den del av författarskapet som rymmer det romantiska, det utopiska. Rationalisten och aktivisten Krilon ställs mot svärmaren och pacifisten Hovall. Samtidigt – och det är det intressanta – känner de igen sig i 
varandra; som vore de nära besläktade…
Krilontrilogin, tillkommen 1941—1943 och med ett omfång på 2000 sidor, hämtar sin energi i spänningen mellan realism och drömmeri. Att Krilon och Hovall är motpoler med delvis kontrapunktisk funktion blir tydligt i trilogins andra del, där den tematiska genomföringen kan avläsas i korta, växelvisa kapitel som kontrasterar deras parallella förehavanden. Medan Hovall sitter vid ett krogbord och drömmer om 1700-talet smyger Krilon fram genom ett ockuperat Norge och hjälper motståndsmännen mot naziockupanterna.
Redan på 1920-talet varnade Eyvind Johnson för fascismen. Från 1930-talet utvecklas han till en lidelsefull försvarare av västerländsk demokrati. Krilontrilogin blev ett av uttrycken för denna mångsidiga kamp. Man kan säga att Eyvind Johnson krigsorganiserade sitt författarskap. ”Detta är historien om en svensk författares 
värntjänst”, står det faktiskt i romanens efterord.
Kerstin Ekman skrev på 90-talet en parafras på Krilonromanen, Gör mig levande igen, där hon återger Krilons antifascistiska kamp men ur feministisk vinkel (à la Gun-Britt Sundströms omskrivning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken). För ett år sedan blev förresten Eyvind Johnson själv en romankaraktär – nämligen i Tony Samuelssons senaste roman, Kafkapaviljongen, som beskriver hur Sverige inlemmas i nazismens Germania efter en tänkt tysk seger i andra världskriget.
—
Björn Gustavsson
