Från Gustavssons bokhylla 15: Det mest skräckinjagande
Krönika tisdag, juni 30th, 2015
Nils Holgerssons underbara resa kan läsas inte bara som den geografibok den var tänkt som, utan också som Selma Lagerlöfs åkallan av barndomen; av barnets magiska blick – eller som det heter mot slutet av berättelsen: ”pojken kände en sådan längtan efter de bortflyende, att han nära nog önskade att återigen vara Tummetott, som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock”
Just detta tillbakablickande på barnets värld röjer samma sorgsna ton av saknad som Astrid Lindgrens Allrakäraste syster, där barndomen abrupt upphör och en hel värld förgår… Barndomen rike tillsluts för alltid. Att återvända – åtminstone på samma sätt som förut – är hädanefter omöjligt. I barnboksserien Min skattkammare där varje del innehöll många sagor, illustrerades framsidan på varje volym med en vidöppen
bergsport: dörren till sagans land stod öppen. Där inne kunde fullständigt annorlunda världar möta. Där inne var världen magisk. Därinne var allt möjligt…
Vilken var den första bok jag fick? Troligen Skeppshunden Skruff, tryckt på Folket i bilds förlag, 1959. Boken hade en fantastiskt vacker guldbård kring pärmen. Jag identifierade mig fullständigt med hunden Skruff och levde med i hans äventyrliga liv. Skruff hade fötts på ett skepp, långt ute till havs och under stormigt väder. Han växer upp på fastlandet, men ständigt längtar han tillbaka till havet. En dag får han syn på en segelbåt. Kaptenen bjuder honom att följa med. Men senare, långt ute på havet, märker Skruff att han är ensam på båten; kaptenen har inte följt med…
Vilken skräck – att upptäcka att man är ensam i världen, att man plötsligt måste klara sig helt på egen hand. Strax blåser det upp till storm. Skruff lider skeppsbrott och försöker överleva på en öde ö…
Men är det inte just vad vi med tiden alla måste uppleva: olika slags skeppsbrott och ensamhet. Skruff tar sig för att laga båten. Han växer med uppgiften, och klarar så livhanken. Med tiden blir han en allt mer säker sjöman; han lär sig, som Strindberg skriver, att ”styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund”.
Senare fullkomligt dyrkade jag Karlsson på taket; denna genomkloka lille man som med sådan självklarhet flög kors och tvärs över livets trivialiteter; en gränslös varelse för vilken ingenting var omöjligt. Mio
min Mio, däremot, hade ett uppdrag, en hög mission, att utföra.
Han var utsedd att besegra ondskan i Landet i fjärran, styrt av riddar Kato. Spänningen var olidlig när mamma högläste. Jag såg framför mig hur Mio och Jum-Jum klättrade på de mörka klipporna i Döda skogen. Mio min Mio hör spejarna närma sig i mörkret – och grips av missmod: ”Jag ångrade ännu mer att jag hade kommit hit. Och jag längtade så mycket efter min fader konungen och undrade om han också längtade efter mig och var orolig för min skull”. Men just när spejarna ska gripa de livrädda pojkarna ger bergväggen bakom dem vika, och innan de förstår hur det gått till står de djupt inne i berget, oförklarligt 
räddade ur faran.
Sedan följde färden till riddar Katos borg, överst uppe på en brant klippa, och Mio min Mio griper om sitt nysmidda svärd, det känns som en eld i hans hand, och så går han uppför den långa trappan i mörkret, men trappan tar slut och han är nära att falla i avgrunden, men hinner klänga sig fast, och så hörs en viskande röst, ”ta min hand, så ska jag hjälpa dig”, och därefter kommer det mest skräckinjagande jag någonsin hörde: ”Och jag tog hans hand. Men det var ingen hand. Det var en klo av järn.”
—
Björn Gustavsson
