Hem » Essä » Jämlikhet och broderskap även mellan växter

Jämlikhet och broderskap även mellan växter

Engelska parken i Versailles

Engelska parken i Versailles

Formalismen, den symmetriska geometrin, kraftigt ansade träd och buskar… – dylika karakteristika för 1600-talets trädgårdsanläggningar vittnar samtidigt om att trädgårdarna vid denna tid blivit ett slags maktmanifestationer: ett stycke hårt tuktad natur.

Men redan innan 1789 års franska omvälvning inträffar en djupgående revolution inom trädgårdskonsten. Pompösa barockparker blir med ens omoderna och ersätts av den engelska landskapsparken – eller som de senare kom att kallas: den romantiska parken. Jämlikhet och broderskap även mellan växter, skulle man kunna säga.

Enligt den förromantiska rörelsen skulle människan underordna sig naturen, inte tvärtom. Men trots att det nya idealet var ”naturlighet” anlades – ironiskt nog – de romantiska parkerna efter ofta minituöst noggranna skisser. Berg schaktades undan, dammar grävdes, växtlighet byttes ut… Den romantiska parken skulle se ut som om den var ett stycke opåverkad natur – men var i själva verket en lyrisk utopi; en romantisk dröm om det ideala landskapet.

Drömmen om naturlighet ändade i förkonstling. Ett paradexempel är den engelska parken i Versailles, som på 1780-talet anlades för Marie Antoinette, som där lekte allmogeliv på en låtsasbondgård, mitt i parken, där anställda, utklädda till herdar och herdinnor, agerade statister för att accentuera draget av idyll.

Gustav III, som också vurmade för romantiska parker, gjorde banbrytande insatser på området. Små båtar skulle skeppa flanören över kanaler och sjöar, tempelbyggnader mellan lundarna skulle stämma till meditation… Naturen förvandlades till ett leksakslandskap; ett teaterlandskap…

Historikerna betraktade länge Gustav III:s parkritningar som kuriosa – under senare decennier har emellertid allt fler betonat hur betydelsefulla – och pionjärartade – hans arbeten faktiskt är.

Gustav III utförde detaljerade områdesplaner för åtskilliga landskapsparker. Till och med hela området mellan Nybroviken och Strömmen ville han förvandla till en park i engelsk stil. Kammarherren Gustaf Johan Ehrensvärd har i sina Dagboksanteckningar beskrivit hur kungen var och varannan kväll satt och ritade hus och trädgårdar – ”som aldrig anläggas”, kommenterar han syrligt.

Men åtskilligt blev ändå uträttat. Gustav III tog aktiv del i tillkomsten av en ny romantisk park i Drottningholm (”mina lediga stunders älskade verk och mina bekymmers ljufliga tillflykt”). Magnus Piper, som nyss hade utnämnts till hovintendent, med särskild tillsyn av de kungliga parkerna, vurmade i likhet med Gustav III för de romantiska idealen. Under kungens och Pipers ledning igångsattes omfattande anläggningsarbeten, bl.a. vid Kina slott. För att gräva en av kanalerna kommenderades 100 man från Upplands regemente.

Gustav III gav därtill direktiv om anläggandet av Hagaparken – i dag (trots många och omfattande förändringar) ett av de bäst välbevarade exemplen på romantisk landskapspark.

År 1781 påbörjades, under Pipers ledning, gestaltningen av Hagaparken. I mitten av området inleddes

Pipers generalplan för Hagaparken

Pipers generalplan för Hagaparken

bygget av ett storvulet slott, ritat av Olof Tempelman. I väntan på att det skulle bli inflytttningsklart uppfördes, strax norr om Stallmästargården, en paviljong, där kungen sommartid kunde bo (slottsbygget avstannade efter kungamordet: i dag återstår endast ett ruinliknande område). Paviljongen, som under 1940-talet restaurerades under Ragnar Hjorts ledning, kan i dag ses som ett av de främsta exemplen på gustaviansk arkitektur.

Tempelman efterträdes 1787 av C J Desprez, som bl.a. ritade koppartälten, den kinesiska paviljongen, Amortemplet, den turkiska kiosken och värdshuset (senare ombyggt till orangeri). Piper, som inledningsvis hade fått relativt fria händer, tvingades mer eller mindre träda tillbaka för Desprez och Gustav III, som mer och mer tog över kommandot. Särskilt området runt den kungliga paviljongen ville kungen planera. Han skissade en hel arkipelag av konstgjorda små öar och holmar i den intilliggande Brunnsviken och ritade in ett virrvarr av promenadstigar och små lusthus i den intilliggande terrängen.

Inte förrän på 1900-talet blev Gustav III:s parkritningar offentliga. Samlingen innehåller hela 235 utförda skisser. Ofta är de mycket detaljerade. Kungen lade till och ändrade – inte minst i de skisser som rörde Drottningholm. Till en av lantmätarna skriver han, i april 1784:

”Sjelfva Planen har blifvit nog pluttrad af alla de små ändringar jag gjort, men han är dock så tydelig, at jag tror, han kan tienna trädgårdsmästaren.”

Gustav III var själv medveten om skillnaden mellan kartskiss och verklighet – det framgår inte minst av ett nyligen (sic!) upptäckt brev, riktat till ståthållaren Munck:

”Härmed skickar jag dig min Kära Munck Cartan öfver Stora ängen i Djurgården vid Drotningholm. Den Piece d´Eau som är tecknad med C på Cartan är endast et project ifall terreinen dett tillåter; om du ville låta staka ut hela detta project på marken kunde jag om söndag se huru det passar sig. Jag ämnar ligga vid Haga fredags afton /…/ och då kunde jag om söndagsmorgonen resa till Drotningholm för at se utstakningen ty dett förholler sig ofta olika på stället mot vad som synes vackert på en ritning. Jag har eii heller utstakat några wägar på Bergett M ty de kunna endast determineras då Bergett blir klätt med jord.”

Några av landets bäst bevarade romantiska parker är, förutom Hagaparken, herrgårdsparken i Forsmark (kanaler, broar, eremitage, grottor, lusthus…), Löfstad slott, Baldersnäs i Dalsland (fram till för några år sedan ett halsvjunket Atlantis: lusthus, konstgjorda öar, undangömda grottor…) samt, inte minst, Tullgarn (bl.a. välbevarat litet kanalsystem; fordom med en specialimporterad, äkta italiensk gondol).

Den romantiska landskapsparken utgör ett paradexempel på den tidiga romantikens veka drömmande och speglar utomordentligt väl en strömning som gärna vände sig bort från nuet och politiken och ett som man tyckte överbetonat ”förnuft”.


Björn Gustavsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree