Israel: Opera i Masada
Resor torsdag, juli 9th, 2015
Öster om Ben Gurion-flygplatsen: vägspärrar och beväpnade soldater. Väl framkommen i Jerusalem stannar jag vid en höjd med panoramavy över stan. I söder syns Betlehem, inne på Västbanken…
I Jerusalem Post läser jag att det föregående dag skjutits missiler från Gaza; de landade några mil söder om Tel Aviv. Israeliskt stridsflyg svarade med en attack. Sannolikt, skriver ledarskribenten, håller en IS-grupp på att etablera sig i Gaza.
40 grader varmt. Araber, judar, kristna bor i olika delar av gamla stan och tycks ännu kunna samexistera, utan terrordåd. Och ungefär så var det väl, runtom i Mellanöstern, fram till 1900-talet: städer och byar beboddes av en mångfald av etniska och religiösa grupper.
Fortsätter i bil genom Västbanken, ner mot Jeriko. Eländiga beduinläger i öknen: plåtskjul, torrt, fattigt. Infartsvägarna till nybyggda israeliska bosättningar – mitt i öknen – kantas av soldater. Några timmar senare: Döda havet – 400 meter UNDER havsytan. Här flyter man som en kork – på den vattenyta som återstår. Sjön minskar dock snabbt i omfång; somliga skyller på klimatförändringarna.
De närmsta dagarna besöker jag operafestivalen i Masada; Israels största kulturevenemang. Strax nedanför den legendariska Masada-klippan, där israeler på flykt från romarna begick självmord, hellre än att mista sin frihet, har det byggts scenkulisser och en jättelik arena – med plats för ungefär lika många som i Dalhalla.
Jag träffar Hanna Munitz, chef för Jerusalem-operan, som säger att den nyetablerade festivalen redan satt fart på kulturturismen till land. ”Operagenren har inte haft så lång och så stark tradition här, och det vill vi nu ändra på.” Senare i år blir det ännu en operafestival – i Jerusalem. Jag hinner också få en pratstund med kvällens dirigent, Daniel Oren; välkänd både i Europa och USA. Han ser en klar parallell mellan Masada-klippan och Tosca: i båda fallen handlar det om offer…
När föreställningen börjar, kl. 21, är det mörkt, stjärnklart och plus 36… Daniel Oren inleder med att dirigera orkestern i den israeliska nationalsången – och alla sjunger med. Det strålkastarupplysta Masada-berget bildar en suggestiv fond.
Nicolas Joels Tosca-uppsättning är rätt konventionell, men finslipad och njutbar – i synnerhet imponerar Gustavo Portas Cavaradossi. Aldrig har jag hört någon sjunga Sång till livet med sådan lidelse, närvaro, mognad, passionerat uttryck och uttrycksfull insikt…
Årets andra produktion, Carmina burana, berör inte lika starkt. Polske Michal Znanieckis iscensättning är lite plottrig; inte ens musikaliskt kommer verket till sin rätt. Dansinslagen snarare distraherar än förstärker körens potentiella massverkan. Spektakulärt, förvisso, men med något slags distans som förtar snarare än understryker kraften i denna märkliga brygd mellan medeltid och modernism à la Schönberg.
—
Björn Gustavsson
