Konst: Joseph Cornell
Recension, Utställningar torsdag, juli 9th, 2015Wanderlust
Joseph Cornell
Royal Academy, London
4 juli-27 september
Det är med viss sorg som jag lämnar Royal Academy i London. Jag har sett en fantastisk utställning. Det brukar göra mig upprymd och ibland arbetssugen. Nu känner jag nästan motsatsen – som om jag aldrig vill gå in i min ateljé igen.
Det är lite grann som de där historierna man har hört om Mozart och Picasso. Bägge överträffade tidigt sina fäder och Mozarts far slutade därför att spela och Picassos far la ner sina penslar. Jag är inte som Mozart och Picasso och min far var verksam inom ett helt annat område än jag. Men själva idén att lägga ner sina verktyg därför att man har mött sin överman kan jag känna igen. Inte minst därför att jag ofta avråder mina elever från att känna så.
-Gör din egen grej och strunta i om du trampar i någon annans fotspår, brukar jag, med olika variationer, säga åt dem. Oundvikligen är det ju så att varje ung konstnär upptäcker att nästan alla ens idéer redan är genomförda av någon annan. Ibland för flera hundra år sedan.
Det är en utställning med verk av den amerikanske konstnären Joseph Cornell (1903-1972) som jag har sett. Wanderlust heter den och pågår fram till 27 september. Jag har sett verk av Joseph Cornell tidigare. Hans verk visas inte ofta i Europa men jag har hunnit bli så gammal att jag ändå har sett ett par stora utställningar av honom. Kanske har de alla varit drabbande men på lite olika sätt. Först som oreflekterad inspiration, sedan som en dialog med en kollega, nu alltså nästan som en sorgeprocess.
Det är märkligt att så vacker konst kan göra en så sorgsen.
Joseph Cornell levde ett stillsamt liv i utkanten av New York. Han reste aldrig. Han gick inte i någon konstskola. Han nådde stort erkännande men var ändå något av en outsider. Han samlade bilder och saker. Han gjorde collage och assemblage – lådor – av sina fynd. Så här skriver Charles Simic i sin bok Dime-Store Alchemy:
”Någonstans i staden New York finns det fyra fem fortfarande okända objekt som hör ihop. Äntligen tillsammans kommer de att utgöra ett konstverk. Detta är Cornells förutsättning, hans metafysik och hans religion, som jag vill förstå.”
Han kanske inte var först med den metoden men han drev den till mästerskap förbi de faror och problem som lurar på alla som vill placera fina, spännande, oväntade föremål i vackert patinerade lådor. Joseph Cornell lyckas med att inte vara banal, nostalgisk eller gullig. Att inte vara det och att lyckas göra något som han inte redan har gjort inom denna genre är få förunnat. Det är där någonstans jag kan känna att jag står och stampar ibland, sakletare och lådfascinerad som jag är. Joseph Cornell är för nära. Att vara en ung konstnär och råka gå i någons fotspår är helt okej. Att vara en äldre konstnär och fortfarande göra det är inte okej.
Det värsta med Joseph Cornell är att han undvek de nämnda fällorna men att många av hans verk ändå är svidande vackra. De handlar förvisso många gånger om minnen men också om annan konst, resor, dans, rytm och en hel del mer. Ofta befann han sig i dialog med andra konstnärer som till exempel Piet Mondrian som han kände och René Magritte som han inte kände. Fåglar och olika konsthistoriska referenser återkommer. Han byggde sitt eget universum utan att lämna hemmet med den osannolika adressen Utopia Parkway i Queens. Hans byggstenar är fragment ur konsthistorien och vardagen, loppisfynd och skräp. Han arbetade ofta i serier: Hotell, Medici spelautomater, Såpbubblor…
Somliga räknar honom som surrealist. Det gjorde han inte själv. Inte heller räknade han sig som dadaist. Men på 1940-talet blev han vän med Marcel Duchamp. Denne sa så här om honom:
”Personligen anser jag honom vara en av de bästa amerikanska konstnärerna idag.”
Utställningen på Royal Academy i London omfattar cirka 80 verk ur hans mycket omfattande produktion. Om man läser science fiction-romanen Count Zero (1984) av William Gibson kan man få uppfattningen att han inte var så produktiv. Men jo, det var han. En hel del av dessa verk, eller liknande, har jag sett förut (fast det är ett kärt återseende) men de tidiga collagen och filmerna som han gjorde tillsammans med olika samarbetspartners är helt nya för mig.
Alla har rätt att bygga sitt eget universum med de byggstenar man råkar ha till hands. Jag biter ihop och tänker att det också måste få gälla mig.
Det är inte mer än rätt att all god konst inte kan vara uppbygglig. Somligt kan också ta ner en. Komma igen får man göra själv.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion