Sverige: Norr om Rättvik
Resor torsdag, juli 9th, 2015
Styggforsen
Nu på sommaren går jag ofta en skogsstig som leder till Styggforsen nära Boda kyrkby, några mil norr om Rättvik. Det är ett naturreservat med norrlandsgranar och sällsynta växter – och det 36 meter höga vattenfallet, som förstärker intrycket av vildmark.
Men för hundra år sedan var bilden en annan: då fanns här både kvarnar och stenbrott – och österut, upp mot byn, utbredde sig vidsträckta odlings- och betesmarker. Jag ser på skogsbestånden var det tidigare kan ha varit åkermark. Här och var mellan träden finns ännu hölador, i varierande grader av förfall.
Ordet kultur kommer av latinets cultivare, som betyder odla – och i denna mening kan man ju hävda att det fanns mer kultur på den svenska landsbygden förr i tiden. Men efter andra världskriget satte urbaniseringen fart och småbruken avfolkades. Ett sista ambitiöst försök att blåsa liv i landsbygden genom ganska radikala och generösa kulturpolitiska program lanserades under tidigt 70-tal – då den svenska högkonjunkturen sammanföll med det socialdemokratiska partiets storhetstid. (Olof Palme lyckades fatalt nog inte attrahera den gröna vågen-generation som börjat skapa miljödebatter: Vindelälven, Brofjorden, almarna i Stockholm etc.; den nytillträdde s-ledaren kom aldrig i fas med de unga.)
När jag åker vidare norrut mot Furudal ser jag tecken på spirande kultur: fler gamla gårdar med höns, får och hästar syns nu än för fem år sedan. Kanske finns också en växande medvetenhet om vikten av att värna den gamla landsbygdskulturen? Ett av många tecken på detta är att det i Rättviks kommun under senare år delats ut kulturpriser till exempelvis lanthandlare, timmermän, textilhantverkare och till och med en smed.
Tja, varför inte? Själv skrev jag i min minnesbok om 60-talet under de mest udda teman/kapitel: Bensinstation, Centralskola, Gatsten, Grupparbete, Industrisemester, Kaffekalas, Klassbok, Rälsbuss, Transistorradio… Ja – vad allt kan väl inte inrymmas i begreppet kultur!
Nordväst om Furudal parkerar jag bilen och fortsätter den gamla stigen upp mot 450-metersnivån. Och jag tänker: den här stigen är ju också kultur!
Milsvida utsikter från Ärteråsens fäbodar, som existerat sedan 1600-talet och som nu hålls vid liv med hjälp av en – kulturförening. Kaféet är öppet dagligen (tunnbröd med messmör: också kultur!), omgivet av betande fjällkor (=kultur!). Och inom kort arrangeras här på vallen en – kulturvecka.
Jag pratar med fäbodfolket: de beskrev det som ett mirakel att kaffeserveringen alls godkändes: utsända inspektörer krävde nyligen – med hänvisning till gällande lagrum – bl.a. ett extra, låsförsett utedass, avsett endast för ”personal”. (Jag tänkte: här borde finnas ystra hästar som kunde kasta av alla paragrafryttare så att dessa fick tumla om på frodiga blomsterängar i stället för i fyrkantiga lagrum).
Apropå fäbodkultur: en lång rad fäbodbrukare har under senare år börjat tilldelas kulturpris. Av vilket skäl? Först när saker och ting försvinner börjar man nog se hur värdefulla de är…
—
Björn Gustavsson
