Teater: Höstsonaten

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen torsdag, juli 9th, 2015

Höstsonaten
Bergmancenter, Fårö, 24 juni 2015
Premiär Nora Teaterbio 30 maj 2015

Stadra Teaters trogne skådespelare Rune Jakobsson har regisserat en smidigt löpande renodling av pjäsen Höstsonaten. Från början förstås Ingmar Bergmans kända film med stjärnorna Ingrid Bergman och Liv Ullman.

Jag kunde inte se premiären i Nora, men kunde ta igen det under Bergmanveckan på Fårö häromveckan. Just där har ensemblen tidigare i år arbetat fram sin version såsom stipendiater med exklusiv rätt att vistas på mästerregissörens heliga mark och hus…

Arbetet är ett lagjobb mellan regissören och skådespelarna Paula Ternström och Grynet Molvig. De har framför allt skalat bort både filmens – och tidigare pjäsversions – alla roller vid sidan av modern och dottern. Tack vare det har deras version fått en tät koncentration kring just den relation som är själva huvudsaken.

Det är frestande att jämföra särskilt med filmens två kända skådespelare, men det vore både dumt och orättvist. Det måste därför ha varit ganska jobbigt för särskilt Grynet Molvig att mötas av Bergmancentrets nya biografteater tapetserad med jätteaffischer med 100-årsfirande Ingrid Bergman!

Jag ansträngde mig att tänka bort filmstjärnan och fick då se en mycket annorlunda moder i Grynets upplaga. En varmare och lite mer mänsklig än den lätt kyliga och världsvana Bergman (asch, nu jämförde jag ju ändå…)

Men varför skulle Grynet Molvig i första akten bära en tonårsaktig kort kjol och sitta på en barstol? Det förtog lite av intrycket av en äldre, elegant konsertpianist som för första gången på sju år hälsar på sin dotter på den norska landsbygden.

Martin Edin, pianist och doktorand vid Musikhögskolan i Örebro, spelar en annorlunda roll. Ett tag undrar jag lite vad han ska tillföra, men ju längre pjäsen fortsätter, desto naturligare blir det att han så att säga marinerar stycket i sina Chopinklanger och ibland också med mycket spännande ljudeffekter då han med ena handen dämpar strängarna inne i flygeln.

Paula Ternström är lite för uppskakad redan från början för min smak. Men hennes nakna engagemang blir allt mer motiverat ju mer konflikten med modern accelererar. Hennes sårbarhet går rakt ut över scenrampen, men landar också långt inne i Grynet Molvigs lugna uttryck. De är långt ifrån varandra men samtidigt så oupplösligt förenade.

”Dottern ärver moderns olycka” , ungefär så heter det. Det är en av många tänkvärda passager som uttrycker ren livsfilosofi. Just denna mer existentiella dimension tycker jag blir tydligare i den här versionen, precis som själva konflikten mor-dotter. Regissören Rune Jakobsson har valt små medel i uttrycket. När modern spelar Chopin så som han ”ska” spelas sitter hon stilla utan rörelser medan vi hör Martin Edins piano. Jag får ändå illusionen av att det är hon som spelar.

Den här tolkningen ger mer hopp än vad filmen gör. De stora hålen i dotterns själ kan läkas. Moderns fjära väsen kan öppnas upp när hon får kontakt med sina innersta känslor. Nämligen de rädslor och den saknad som främlingskapet med hennes mor gav.

Vi ser alltså en mor som blir ett kärlekssökande barn och en dotter som blir en ansvarstagande vuxen. Så blir en ny relation möjlig, säger den här pjäsversionen. Kanske inte en så mycket bättre relation, men ändå möjligheten för två människor att mötas.

—

Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion