Pia Tafdrup och Salamandersolen
Krönika torsdag, juli 30th, 2015
Författaren Pia Tafdrup är väl representerad inom den danska poesin och måste räknas som en av de stora både i hemlandet och internationellt. Hennes omfattande produktion har renderat henne åtskilliga utmärkelser och 1998 en plats i Den Danske Akademi. Vid mogen pensionärsålder, utan att på minsta sätt vara pensionerad, utkom hennes senaste diktsamling, Salamandersol på svenska 2013 på Ellerströms förlag. Boken innehåller 60 dikter var och en med motiv hämtade från olika möten, händelser och upplevelser under hennes 60 levnadsår.
När jag får boken i min hand – den fjärde i en kvartett av diktsamlingar; Valarna i Paris, Tarkovskijs hästar, Traekfugelns kompass, dyker i minnet upp en tidigare diktsamling, Drottningporten från 1998, som då gjorde ett djupt intryck på mig. Tafdrups tema i samlingens åtta avsnitt var den gången vattnet i dess olika skepnader på jorden och i vår mänskliga tillvaro – Droppen, Sjön, Floden, Brunnen, Havet, Livsvätskor, Regnet, Regnbågen. Jag imponerades av dikternas energi och flöde, rytmerna, det djärva språket och den rika, spännande metaforik.
Att reflektera över sig själv till dags dato och sin levnad på äldre dar är ett sätt att ta sig an sitt personliga åldrande. Att möta sina minnen, upptäcka sig själv sin identitet i olika skeden. Att undersöka minnet och summera det liv man levt. En process som för de flesta av oss innehåller mörker och ljus, glädje och sorg där tyngdpunkten växlar från öde till öde.
Pia Tafdrup har denna gång valt att minnas i diktens form utifrån en vald och medveten struktur – livets gång år för år från födelsen till 60. Jag har läst den med stor förväntan och nyfikenhet. Själva titeln –SALAMANDERSOL, väcker en fråga och utmanar min fantasi. Salamandern är ett groddjur, det vet jag. Men ordet har också den mytiska betydelsen EldAnde. Jag antar Tafdrup fastnat för denna andra betydelse –Solen- som värme- och ljuskälla och Elden, en källa till både värme och förbränning.
Detta avspeglas också i de olika åldrarnas vida känsloskala, glädje, idyll, spänning, dödens realitet och hot i möten med människor som stått henne nära under livets gång. I den första dikten, Glädje, där den nyfödde blir
” smugglad över gränsen, genom en trång tunnel”
Och barnets tidiga upptäckter, upplevelser av ljus, skuggspel, vuxnas röster, ”äpplen som faller” men är en första existentiell dust mellan
”tilliten som
som med lätthet slukas
av galaktisk fruktan.”
Och i en senare, uppföljande dikt där modern upplever distansen och brottet med den symbiotiska relationen mellan henne själv och sonen men inser att detta är livets nödvändighet:
” Ändå har min son det bäst där
på ett språks säkra avstånd
från sin mamma …
Världen är hans …”
Flera ”vi” är betydelsefulla under olika åldrar i livsprocessen. Relationen till barnen, modern, den döde brodern, gudmodern, annan släkt, den älskade, träder fram i levande och trovärdiga bilder. Generöst och öppet kommer både kärlekens komplicerade och motsägelsefulla passager, vardagsidyller och passion.
Redan det första mötet med den älskade och livskamraten rymmer kärlekens motsägelse. Under en tågresa läser författaren Karen Blixens Vintersagor vilket leder till ett litterärt samtal med mannen som ska bli hennes livskamrat.
” Boken är mellan honom och mig,
den kan inte användas som sköld,
för att den med ens
binder oss samman…
Det är honom jag sedan
gifter mig med,
en vintersaga med hög sol och bottenlös frost”.
Det finns också en bredd i Tafdrups sätt att ta sig an sin biografiska berättelse. Naturens under, där hon sitter med en kaffekopp på en nymålad bänk
Där världen överskuggas av höga träd
Försjunkna i morgonbön
och viktiga händelser i världen – de störtade tornen i New York, Tjernobylkatastrofen med flera – där hon visar det politiska engagemanget under resans gång. Inte minst framkommer detta i den slutdikten, Sju klänningar för synligheten, en sorgesång i svart över vår tids hat, cynism och våld. Som dock slutar i en ljusare färgton
Jag syr en klänning som kan bäras
tryggt av den som känner hoppet…
Sammanfattningsvis skildrar Pia Tafdrup en rik och personlig livsresa med många scener där vi nog alla bitvis kan känna igen oss. Inte bara vi som befinner oss i livsloppets senare skeden utan även de yngre generationerna som är nyfikna på livets gång och vad det kan innehålla av upplevelser, relationer och reflektioner. Pia Tafdrup har inte bara ännu en gång presenterat ett högklassigt diktverk. Hon har också, ännu en gång, visat sig som en intressant filosof .
Den här boken har för mig varit en stor poetisk upplevelse och ett givande återseende med författaren.
—
Marianne Freyne-Lindhagen
