Skänninge Prison Blues
Krönika måndag, augusti 10th, 2015
En gång i tiden fightades Skänninge med Linköping om vem som skulle vara viktigast.
Svaret vet jag i dag. En sak som Skänninge (i motsats till Linköping) vann i den kampen är Skänninge öppna fångvårdsanstalt där undertecknad tillbringat två månader i vapenvägran. Svaret på kommandot ”Soldat! Ta upp vapnet!” kostade nämligen förr två månader i buren om man svarade ”Nej!!”
Vad gjorde jag då i Skänninge?
2 saker.
När jag inte jobbade läste jag antingen ”Bill och Ben [i något spännande sammanhang, tågrån, duell, boskapsstöld etc.]” eller ”Mike Hammer [i något mera modernt storstads/gangstersammanhang]”. Jag läste ALLA som fanns på Skänninge fånganstalt.
När jag jobbade satte jag i de lås i statsverkets blå pärmar som säger ”klick” när man slår ihop dem. Jag kan säga utan att rodna att de hade aldrig tillförne och, misstänker jag, aldrig sedan dess, sett maken till humanrobot vid den maskinen.
Det går 28800 sekunder på en arbetsdag och jag gjorde c:a 1800 pärmar på en dag. Station nr 2, som var bemannad när jag kom, stängdes efter några dagar. Ingen frågade mig och jag tävlade mot klockan. Varje femte minut räknade jag hur många jag gjort och så lade jag till en. Det var målet för nästa femminutersperiod.
Jag rationaliserade, mätte tiden för varje moment (klockan i salen hade sekundvisare), skalade bort varje onödig rörelse och drev upp takten till ett komplett raseri.
För min del tänker jag: om jag varit greven av Monte Christo, hur många pärmar om dagen hade jag kommit upp i?
Det var en rätt lycklig tid i mitt liv. Äta, sova, tävla.
Efter att ha förstått att jag i grunden är en arbetare släpptes jag sedermera ut i en verklighet som var så otroligt mycket mindre komfortabel. Dessvärre blev jag kvar där.
—
Per Funke gästkrönikör
