Film: Irrational man

Inlagd av Kulturdelen Bioaktuellt, Film & TV, Recension lördag, oktober 3rd, 2015

Irrational man
Regi: Woody Allen

 

Woody Allens senaste film är den 46:e, han gör en ny varje år. Han har blandat komedier och  resonemangsfilmer med ren slapstick och Bergmanskt allvar.

Den nya är en ren rysare.

Både det och musiken förvånade mig. För borta var den nostalgiska jazzmusiken, så nära regissörens hjärta.

In vällde Ramsey Lewis trio med The In Crowd från 1965 (liveversionen) och den musiken använder Allen rakt igenom hela filmen. Jazzig, men också mycket mer raffig och tempofylld än den i mitt tycke lite daterade jazzswingen.

Joaquin Phoenix gör en plufsig med ikonisk filosofiprofessor som attraherar kvinnorna på universitetet men själv lider av livsleda.

Men gissa vad som förlöser och piggar upp honom? Jo, att börja planera ett mord. Här tittar den komiske Allen fram, men det bryter ändå inte av den kontinuerliga spänning som han bygger upp och som håller intresset på topp hela tiden.

Det gör inget att uppladdningen dittills varit full av Heidegger och Kirkegaard – med citat som ”Ångest är frihetens yrsel” – det ger i stället huvudpersonen hans motiv. Han är nämligen trött på all ”verbal onani” och vill se filosofins, särskilt den teoretiska, ersatt med personligt fokus och med resultat (Jag minns känslan tydligt från mina egna korta studier i ämnet).

Man kan verkligen säga att professorn tar tillfället i akt och alltså planlägger sitt mord. Detta får honom helt enkelt att börja leva igen, att se en mening med livet och ger honom potensen tillbaka!

Woody Allen återkommer med Irrational man till sina tidigare studier i brott, t ex i Cassandras dröm och Små och stora brott. Men här blir det en ny variant när en professor i etik ser det värsta brottet som något moraliskt gott.

Det kan förstås bara sluta på ett sätt. Allen gör det hur elegant som helst. På tre sekunder löser han hela knuten. Gör ont till gott, låter den goda vinna och den onda hamna bokstavligt i de undre regionerna.
Svindlande tre sekunder i filmens slut. Dessutom oerhört roliga.

Den efterkommande berättartexten kunde han ha låtit bli, liksom flera andra av huvudpersonernas berättarröster. DET känns gammalt och onödigt. Från en regissör som aldrig verkar bli gammal – eller för den skull onödig.

—

Martin Dyfverman  tillhör Kulturdelens redaktion