Teater: När fällan slår igen

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen måndag, oktober 12th, 2015

När fällan slår igen
Lerbäcks teater 8 okt 2015

 

Dags för årets nya pusseldeckare i Lerbäck. En historia om en tennismästare som blir fälld som mördare, men som iscensätter sin egen upprättelse – och hämnd. Man spinner på den berömda historien om greven av Monte Christo.
Mycket känns igen: Den samspelade skådisensemblen med bara ett par nya namn, växlingarna mellan scenen och videoklipp och den rejäla dekoren med riktiga fåtöljer, tavlor på väggarna och många dörrar att komma eller gå genom. Sådant man inte längre får se på teaterscenerna av idag…

Teamet Johan Gille och Peter Nyström har denna gång skrivit sin historia i Dubrovnik vilket färgat av sig på miljön som äger rum i Kroatien. Vi är på ett litet hotell där en rad av tennisstjärnans vänner (och ovänner) också råkar befinna sig. Det är förstås ingen slump. De är ditlurade och de blir tvungna att tillsammans försöka lösa vem den verklige mördaren är.

Det upplägget känns också igen. Senast tror jag det var på en ö i Stockholms skärgård som arvingarna samlats av sin rike släkting för att tvingas göra samma sak.

Gille och Nyström lyckas ändå skapa en helt annan utveckling. Det blir onekligen rätt raffigt när en mordgåta ska lösas av de inblandade och inte av någon ditsänd Poirot eller Marple. (För övrigt verkar det räcka nu med att de inblandade, som här, gör sina utredningar med att googla på nätet!)

Jag kan tycka att det i mitten blir väl lång transportsträcka. Det är många händelser och relationer som ska fram – och alla ska ju ges ett motiv för att kunna vara mördaren. Men det hettar till ju närmare vi kommer slutet. Intrigmakarna har också en sällsynt bra förmåga att låta sina karaktärer upptäcka sådant som vi som publik redan förstått. Ja, det ger oss ju en angenäm känsla att vara smarta.

Att klura ut mördaren är som vanligt inte lätt. Ledtrådarna var inte lätta att se, ens med facit i hand. Slutscenerna är lite ovanligt gjorda. Tiden vänds lite bak och fram. Själva slutet är i sig riktigt provocerande.

Några djuplodande karaktärer kan man inte vänta sig i pusseldeckare, men kanske kunde författarna ha ansträngt sig lite mer – och inte heller använda ”dum blondin” klichén så ogenerat.
Som vanligt är det ändå en genomarbetad ”plot” med få logiska luckor. Kommer du på mördaren är dina hjärnceller att gratulera. Dina smaklökar har redan fått en ljuvlig behandling av kökschefen Kristoffer Lindhs välkomponerade trerätters middag mellan de fyra akterna.

—

Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion