Teaterhösten i Stockholm

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, oktober 12th, 2015

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; den sistnämnda, La traviata, dock inte oproblematisk.

Dramaten har dock lanserat en fullträff. Einar Stubö, som tidigare gjort succé på norska Nasjonalteatret, har gjort en mycket stark iscensättning av Lars Noréns Och ge oss skuggorna, präglad av stark känsla för rytm och rörelse, liksom en insikt om vad tystnad, ögonkast, kan tillföra. Här skapas suggestiva atmosfärer och stämningar och Noréns berättelse om Eugene O’Neills 61-årsdag blir till en nedstigning i en familj där alla är på flykt och där man gör allt för att undfly smärtpunkterna – vilka just därför blir än tydligare.

Kari Gravklevs snyggt strama scenografi manar fram associationen till svart bunker: man får känslan av att vara på ett slags botten. Användningen av dokumentära bilder och filminslag liksom jazzmusik och annan tidstypisk musik skapar en helhet som snabbt magnetiserar åskådaren: man sugs in i ett skeende som det är svårt att värja sig mot. (Dock är spelet till att börja med aningen ofokuserat och det tar en stund innan skådespelarna känns riktigt bekväma i sina roller.)

Örjan Ramberg gör till att börja med en ganska tillbakadragen, närmast tankspridd Eugene – men efterhand växer och djupnar porträttet i en process som på många sätt imponerar. Eugene plågas alltjämt av sin svåra barndom. Minnena förstärks av det faktum att han tvingas se hur allt går igen även i nästa generation. Hans båda söner ur tidigare äktenskap, Eugene Jr (Reine Brynolfsson) och Shane (Peter Andersson), som denna dag kommer för att uppvakta honom, blixtbelyser det förflutnas skuggor. I sina söner ser han sig själv och sin bror, i sin fru ser han sin mor… För sitt inre ser han repriser på sådant han helst av allt vill glömma. Lena Endre som hustrun pendlar mellan underdånig hjälpsamhet och självmedveten resning som inga kränkningar tål. Det hatkärlekspräglade, symbiotiska äktenskapet är en återkommande smärtpunkt i Noréns dramatik. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet. Thomas Hanzon ger en gripande bild av äldste sonen Eugene Jr: osjälvständig, osynlig för fadern hur han än försöker hävda sin begåvning. . Han är en snart 40-årig ung man som gett upp hoppet om att någonsin bli synlig som en självständig individ. Han tycker sig vara totalt fången i pappans berömmelse. Erik Ehn spelar med utsökt närvaro den yngre brodern: redan långt in i narkotikamissbruk.

I september gavs på Drottningholmsteatern ett antal föreställningar av en enkelt anlagd, men mycket effektfull pjäs om Hedvig Eleonora; stormaktsdrottningen som dog för 300 år sedan och som i år därför uppmärksammats i en rad sammanhang. Här var det svenska världsstjärnan Charlotte Hellekant som svarade för ett program om denna kvinnliga regent – både synopsis, regi och solistisk sång. Hellekants mezzo är utsökt – och idén att med en serie enkla tablåer gestalta drottningens spännande liv var utomordentlig, låt vara att regin borde ha gjorts av någon med lite mera distans till materialet.

Enbart att komma till lantliga Drottningholm är en njutning – inte minst om man har turen att få uppleva slottsområdet det i brittsommarväder – och att få resa dit med s/s Drottningholm, från Stadshuset. Charlotte Hellekants föreställning var lustfyllt teatral – som gjord av Ingmar Bergman. Scenografin blev rena uppvisningsnumret vad gäller teaterns fiffiga maskinerier – och musikaliskt lät det bättre än någonsin, när Drottningholmsteaterns orkester med synnerlig stund tolkade Händel, Marais och Vivaldi för att förhöja den barocka prakt Hedvig Eleonora omgav sig med. Och violinisten Maria Lindal var bättre än jag på länge hört henne. Världsklass – hon också. Lägg därtill Olle Persson (baryton) i högform och skådespelerskan Josephine Alhanko – och den gamla teaterscenen sprudlade av känslostark, intelligent underhållning.

Hoppas att Drottningholmsteatern kan fortsätta att lansera småskaliga men ändå högklassiga produktioner som denna. Dramaturgiskt och sceniskt var detta ingen tungviktare – men den sammantagna upplevelsen var alltså ytterst stark.

Så till en något problematisk La traviata på Folkoperan. Jag vet inte om teaterledningen tänkt sig att en ovanligt naken version av denna klassiker skulle dra folk. Här var det nästan så att jag kom att tänka på off-Broadwaypjäsen Oh! Calcutta! som med ”nakna människor på scenen” år 1969 orsakade moralpanik. Idag, 2015, är sexdejting och ohämmat sexprat vardagsmat i alla media och jag är därför tveksam till vad man trott sig vinna med att förlägga Verdis pjäs i något slags swingersklubb-miljö och med utstuderat sexuellt aktiva människor. Föreställningen är snarare provokativ-ustuderad än sensuell-nyskapande. Fatalt nog förmedlas inga starka spänningar, vare sig erotiska eller känslomässiga.

Man får intrycket att ”den vilseförda” inte är huvudpersonen Violetta utan snarare regissören… Lockelsen tycks ha bestått i att damma av en älskad klassiker och sedan krydda med lite spekulativ sex samt lite korrekta bugningar åt genus-hållet. Här ska alla vara med i sexet, oavsett böjelse: alla är lika mycket värda; alla ska integreras. Och Violetta framställs som en aktiv kvinna som i positiv mening förstår att ta för sig, så mycket hon bara kan, och utan minsta skrupler. Eller med Sara Gordans ord i programbladet: här framställs en Violetta som blivit ”lustens subjekt i stället för dess objekt”.

Vi möter alltså en Violetta som ses som modig normbryterska snarare än som en lyxprostituerad som här möter sitt livs kärlek: Alfredo. I denna uppsättning, signerad Mellika Melouani Melani, blir sistnämnda faktum problematiskt – ty här följer partyfolket med ut till lantstället (!) och den lycka som paret där upplever skildras med skärande ironi – ett faktum som är grundligt kontraproduktivt. Det är helt enkelt svårt att gripas av denna uppsättning – hur vacker musiken än är.

Inte ens musiken blir riktigt njutbar, eftersom orkestern satts – om inte bakom lås och bom så dock någonstans bakom väggarna, med resultat att ljudet hörs burkigt och avlägset. Inte heller sångarna gör tillräckligt intensiva insatser för att förmå svetsa sig fram genom det sceniskt spekulativa. Jeremy Carpenter som Germont är visserligen bra, men han missade texten lite för mycket – och för övrigt har det poetiska librettot mist det mesta av sin glans i denna översättning, gjord av Alf Henriksson, bearbetad av Ulricha Jonsson. Härtill är det problematiskt att texten projiceras med så dålig ljusstyrka och skärpa att den i långa sekvenser knappt är synlig.

Folkoperan har gjort fantastiskt mycket för att sätta sprätt på operalivet i Stockholm – men deras La traviata denna höst kan åtminstone konstnärligt sett knappast ses som något framsteg.

—

Björn Gustavsson