Hem » Resor » Tyskland: Hansastäderna

Tyskland: Hansastäderna

Hamnområdet i Hamburg, i fonden nya konserthuset

Hamnområdet i Hamburg, i fonden nya konserthuset

Det tyska s.k. Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst var det frågan om ett såväl merkantilt som politiskt förbund mellan tyska köpmän och de s.k. hansastäderna. Tyska köpmän och hantverkare flyttade till nygrundade städer i hela östersjöområdet, och deras inflytande påverkade och delvis likriktade hela den nordeuropeiska kulturen. Hansan organiserade stadsråd med borgmästare, rådmän, skråväsen, gillen och reglering av handeln. I städer som Kalmar och Söderköping satt tyska köpmän i stadens styrelse. Den gotiska byggnadsstilen präglar än i dag kyrkor i byggnader i städer som Bergen, Lübeck, Rostock, Visby och Stockholm.

Inom Hansaförbundet, där Lübeck länge var ledande stad, hölls återkommande s.k. hansedagar då gemensamma angelägenheter dryftades. Ett 70-tal städer var aktiva medlemmar i förbundet, ytterligare ett stort antal var mer eller mindre passiva medlemmar men fick del av vissa privilegier. Den sista hansedagen ägde rum 1669. De tyska gamla hansastäderna Hamburg, Bremen och Lübeck hade formellt kvar beteckningen ”riks- och fria hansestäder” ända fram till 1937 – och än i dag kvarlever hansaepoken i så måtto att Hamburg och Bremen fortfarande utgör självständiga delstater i Tyskland.

Hösten 2015 reser jag runt några dagar i Mecklenburg-Vorpommern; ett flackt jordbrukslandskap med flera gamla hansastäder längs kusten och med överlag stor befolkningsminskning sedan DDR-tiden. Industrierna har blivit färre och utflyttningen är stor. Flera av städerna har förlorat en tredjedel av befolkningen sedan murens fall 1989. Jag får samma intryck här som i exempelvis Bergslagen, där de unga flyttar, medelåldern stiger och många samhällen förlorat var tredje invånare sedan 1980-talet; det gäller även städer som Filipstad och Hagfors.

Jag börjar min resa i Hamburg – en av de tyska storstäder som brukar framhävas som en av de mest kulturinriktade, och med många högutbildade. Samtidigt fortlever ”Hansestadt Hamburg”, som stan fortfarande kallas i vissa sammanhang, vidare som en arbetarstad. Hamburg är en av Europas största hamnstäder. Här finns mer än 40 km kajer och hamnområdet upptar mer än 100 kvadratkilometer!

Privatägda Baseler Hof vid Alstersjön, där jag övernattar, är en typisk inrättning för det mondäna Hamburg. Genomgående anar man i stan ett slags gedigen borgerlig präktighet. Folk tycks ha det rätt bra, helt enkelt.

Men strax blir intrycket ett annat: På Centralstationen, Hauptbahnhof, trängs ett tusental asylsökande. Här bor de i väntan på sitt vidare öde. Natten innan har intendenten på närliggande teater, Deutsches Schauspielhaus, bjudit in många av dem att övernatta i teaterns personalutrymmen. Många har också kommit dit med mat och andra förnödenheter.

Bebyggelsen i det gamla hamnområdet i centrum håller på att omvandlas till toppmoderna bostadsområden (en stor del av de gamla hamnmagasinen har behållit sin exteriör, men där innanför finns lyxiga bostadsrättslägenheter). Och mitt i allt reser sig ett jättelikt byggnadsverk, gjort i stål och glas – och därifrån kommer man att ha paradutsikt över stora delar av inre hamnen. Det är det nya konserthuset, som kommer att invigas 2017. Med sina 2 000 åhörarplatser kommer stora salen att vara större än den i Berlinfilharmonin. På kvällen besöker jag Hamburgs ledande konsertlokal, Musikhalle: en jugendpärla från 1908 (påminnande om Liszt-akademin i Budapest). Hamburger camerata framför Beethovens fjärde symfoni – första- och andrafiolerna stående dessutom; något som på senare år är brukligt inom barockmusikensembler, men aldrig när det gäller klassisk musik. Spelsättet gynnar samspelet – och här görs helheten med enorm fräschör. Symfonisk musik i det lite mindre formatet får dessutom en helt annan kvalité – det vet alla de som följt exempelvis Svenska kammarorkesterns arbete med den stora klassiska symfoni-repertoaren.

Wismar

Wismar

Vidare till Wismar (drygt 40 000 invånare); en vacker kuststad, grundad på 1200-talet, och från 1648 tillhörig Sverige, fram till 1803. Då pantsattes staden – som sedan i formell mening fortfarande tillhörde Sverige ända fram till år 1903. Huruvida det offentligt i Sverige början av 1900-talet fördes fram krav på att återta Wismar är mig obekant – men omöjligt är det inte: nationalromantiken florerade som starkast, och vurmandet för gångna tiders stora, starka Sverige låg i tiden.

Wismar bombades kraftigt under andra världskriget men många gotiska byggnader, i mer eller mindre hanseatisk stil, återstår, varav tre tegelkyrkor. Stan har ännu vissa DDR-stämningar, även om många av de gamla byggnaderna i centrum nu fått färg: under DDR-tiden var många hus grå och förfallna. Min

Krog i Wismar

Krog i Wismar

stadsguide visar en kyrka som kommunisterna sprängde på 60-talet. Från ett återstående kyrktorn utbreder sig en fantastisk utsikt över den lite sömniga men ändå gulliga staden. Jag får associationer till Prag… till Vilnius… till Strasbourg…

Längre österut ligger Rostock, i Göteborgs storlek och med färjeförbindelse med Sverige. Under DDR-tiden byggdes den sönderbombade staden upp igen och blev Östtysklands viktigaste hamnstad. I dag går industrin på lågvarv och befolkningen har de senaste decennierna minskat kraftigt. De centrala delarna består av gågator och modern bebyggelse – det är snudd på samma känsla som att gå runt i Borlänge eller Västerås… gamla industristäder som också de mer eller mindre fått ny centrumbebyggelse från 60-talet och framåt. Kring universitetet och torget har dock många av de medeltida husen återuppbyggts. På väg in till stan passerar jag en kyrka med solpaneler på taket och små Karlsson-på-taket-liknande små fönstergluggar på de branta takväggarna: DDR-myndigheterna lät nämligen bygga om stora delar av kyrkan till bostadshus. Gudstjänstverksamheten fick fortsätta (och gör så alltjämt), men på begränsat utrymme…

Stralsund

Stralsund

Nästa stopp blir Stralsund, uppåt Rügen, och med stor fiskehamn och fortfarande en hel del skeppsvarv. Stralsund tillhörde Sverige 1648 och den svenske guvernören för Pommern var stationerad här fram till 1814; därefter tillföll stan Preussen. Jag tar in på hotell Scheelenhof: ett helt kvarter med gamla hanseatiska köpmanshus som rustats till toppnivå. I huset föddes den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele, som upptäckte syret. Kvarlevande stämningar från hansatiden i denna byggnad ger associationer till Thomas Mann och familjen Buddenbrook… På ett foto ser jag Angela Merkel lovorda hotellet. Hon brukar övernatta här på sina återkommande besök i staden. I källaren ligger en gourmetrestaurang som nyligen fått en Michelin-stjärna.

En pensionerad svensk lärare visar mig runt i stan, där minnena från den flera hundra år långa svensktiden är väldigt många, och flera av husen från den tiden står kvar. Över huvud taget klarade sig Stralsund rätt bra från andra världskrigets bombningar. Det är en njutning att promenera omkring i den vackra stan. Min guide berättar att invånarna är mycket intresserade av Sverige (men detta faktum tycks gälla tyskar generellt, enligt min erfarenhet). På kvällarna ger hon kurser i svenska språket – de brukar alltid vara fulltecknade. Sverige betraktas alltjämt som ett slags mönstersamhälle – delvis en kvarleva sedan 1970-talet, då det förelåg ett ganska nära samarbete mellan regeringen Palme och DDR-myndigheterna.

Kulturhuset i Neubrandenburg, från DDR-tiden

Kulturhuset i Neubrandenburg, från DDR-tiden

På kvällen går jag till huvudkyrkan vid torget. De båda damer som säljer biljetter har på bordet intill placerat ett försvarligt antal vinflaskor; de säljer glas per vin. Två euro per glas = knappt 20 kronor. ”Vi säljer vin för att få lite vinst på den här typen av konserter”, förklarar en av dem, utan omsvep. Konsertbesökarna tar med sig vin och sätter sig i kyrkbänkarna – och strax sveper ett vattenfall av toner ner från orgelläktaren.

Från Stralsund fortsätter jag söderut, i riktning mot Berlin. Överallt utbreder sig ändlösa åkermarker. Jag kör av huvudvägen och fortsätter fram till en liten by. Jättelika lagårdsbyggnader vittnar om fornstora dagar. Vad hände med de gamla kollektivjordbruken? Byn, med kanske några hundra invånare, ter sig sömnig, nästan övergiven. Några åldringar stapplar fram till en varubuss som stannar på bygatan. Kyrkan ser ut att ha förfallit totalt under DDR-tiden.

Jag kommer till Neubrandenburg, en stad från 1200-talet och vars medeltida stadsmur ännu finns kvar. Men ödeläggande bränder och gatustrider våren 1945 förstörde mycket av innerstadsbebyggelsen. En officer gick visserligen upp i kyrktornet och hissade vit flagg, eftersom han insåg att striden var förlorad och att Neubrandenburg därför inte borde behöva ödeläggas. Men hans överordnade föste undan honom och förklarade att nu gällde att det kämpa till siste man.

Neubrandenburg lär ha anlagts med italienska Verona som förebild. Kring torget (med lite gammaldags torghandel vissa dagar) står ännu ett ståtligt kulturhus från DDR-tiden , byggt på 60-talet – men av kulturambitionerna återstår inte mycket. Den stora teatersalongen har rivits – och delar av huset har tagits över av klädkedjan Hennes&Mauritz. Här ser man förändringarna i blixtbelysning.

Precis som i många andra DDR-städer fick kyrkor förfalla. En av dem byggdes om till konsertlokal. Den kallas nu Konsertkirche. Först efter murens fall tillät stadens styrande att överdelen av kyrktornet fick monteras fast. Dessförinnan hävdade de lokala DDR-myndigheterna att ingen byggnad i stan fick vara högre än någon av de nya, socialistiska byggnaderna. Och därför tvangs kyrkoledningen att låta överdelen av tornet ligga kvar i förrådet… I stan finns också en teaterlokal, Schauspielhaus, byggd på 1700-talet, ungefär samtidigt med Drottningholmsteatern. Den förstördes delvis under DDR-tiden och byggdes i stället om till fabrikslokal. Nu har den börjat renoveras – och här bjuds nu mängder av spännande teater, även om man bara börjat komma igång med den nya verksamheten.

I Neubrandenburg, som ligger vackert kring en skogsomgärdad, stor sjö, finns stora naturreservat – och närmast centrum en ”Kulturpark” med kvarlevande stämningar från DDR-tiden: statyer som förhärligar sportande socialistiska människor, påkostade badhus, idrottshus och andra offentliga lokaler. Neubrandenburg är ett omtyckt utflyktsmål för berlinare, som varma sommardagar gärna söker sig till ”den gröna staden”.

Björn Gustavsson

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree