DVD: Lilting

Inlagd av Kulturdelen Film, Film & TV, Recension, Videohyllan tisdag, oktober 20th, 2015

Lilting
Drama, Storbritannien, 2014
Distributör: Njutafilms
Regi: Hong Khaou
Medverkande: Pei-Pei Cheng, Ben Whishaw, Andrew Leung m.fl.

— — —

I London kämpar den kambodiansk kinesiska Junn (Pei-Pei Cheng) med att bearbeta förlusten efter sin hastigt avlidna son. Sonens partner och älskare Richard (Ben Whishaw) försöker närma sig den aviga Junn, men det hela försvåras av att de inte kan förstå varandra: Junn pratar bara mandarin. Genom en tolk börjar de så sakteligen pussla samman minnena efter den man som de båda älskade.

Regissören Hong Khaou långfilmsdebuterar med ett fint drama som sakteligen sluter sig kring kroppen likt en varm filt. I fokus står kommunikation människor emellan, eller snarare bristen på den, och vad som händer när viktiga ord och meningar förblir osagda. Det är ett högst igenkännbart tema som alla har någon slags erfarenhet av, vare sig det gäller små eller stora ting.

Khaous film antar en eterisk och drömsk skepnad där nutid och dåtid varvas på ett sömlöst vis. Historien tar förvisso sig an förlust och sorg efter en nära anhörigs bortgång, men tonen är på intet sätt nattsvart. Istället finns där en värme och hoppfullhet som skänker det hela ett uns av mjuk trivsamhet; Lilting framstår som ett perfekt tidsfördriv en mulen och kall höstkväll, uppkrupen i soffan med en varm kopp te som sällskap.

Khaou tar god tid på sig med berättandet och är inte rädd för att vila stilla i det som sker. Fullt så mycket händer egentligen inte, utan hela blickfånget vilar istället på de små detaljerna i vardagen. På sätt och vis kan man säga att Khaous stil påminner en del om mästerregissören Wong Kar Wais, om än inte lika fullt estetisk och träffsäker (ännu).

Forna wuxia-skådisen och Shaw Brothers-stjärnan Pei-Pei Chang utgör en fängslande huvudroll. Hennes griniga och vassa Junn hade lätt kunna bli osympatisk, men Chang balanserar ilskan och sorgen på ett sådant vis att man som åskådare istället förstår karaktärens oförmåga att knyta an till sonens partner. I slutändan sker också en karaktärsutveckling som menar att alla kan förändras till det bättre, en uppmaning att ta till sig även i det verkliga livet.

Ben Whishaw är mycket sympatisk som sörjande livskamrat och påvisar en tilltalande bredd i de många skiftande känslotillstånden. Han så att säga bär känslorna utanpå kroppen och mot det är det svårt att värja sig som åskådare – både en och två gånger hugger det till i hjärtat under filmens gång.

Hong Khaou presenterar en lovande debut som på ett milt sätt griper tag och ruskar om. Lilting är en kärleksfull och varsam historia som känns universellt tilltalande. Kanske är den inte fullt så särskiljande som den önskar vara, men man kan i alla fall konstatera att Khaou har talang och att det  han visar upp här bådar gott inför framtiden.

Lilting är en film för den som inte räds ett långsamt tempo och ett flyktigt narrativ. Har man det engagemang som behövs belönas man i slutändan med ett glatt humör och en kvardröjande känsla av välbehag.

— — —

Sandra Wallin