Roman: Lärkan av Dezső Kosztolányi

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, december 18th, 2015

Lärkan

Dezső Kosztolányi

Översättare: Maria Ortman

Bokförlaget perenn. 230 sidor. Har utkommit.

 

Första gången jag stötte på namnet Dezső Kosztolányi var i Agnes Gergelys roman Bourbon, bourbon! (Fripress 1982) där en av hans dikter har en viss betydelse. Gergely kostade inte på honom någon presentation av den enkla anledningen att hon säkert förutsatte att varenda läsare visste vem han var, nämligen en av Ungerns stora 1900-talsförfattare. Men utanför sitt hemland är han inte lika självklar, och på svenska finns mycket lite av honom att tillgå. Därför är det glädjande att det lilla bokförlaget perenn nu presenterar hans roman Lärkan från 1924 och att man gör det i Maria Ortmans sedvanligt säkra översättning. Glädjen blir inte mindre av att det rör sig om en förträfflig roman med en alldeles egen ton. Dessutom har den försetts med ett både informativt och sprudlande förord av ingen mindre än Péter Esterházy. Längst bak i boken finns även en del värdefulla noter som klargör diverse anspelningar på ungersk historia. Romanen utspelas 1899 och de agerande har upproret mot Österrike 1848 i färskt minne liksom förlikningen 1867.

Tillsammans med bland andra Endre Ady och Lajos Kassák var Kosztolányi i början av 1900-talet med om att introducera modernismen i Ungern. Man vände blickarna västerut för inspiration och den ledande tidskriften hette talande nog Nyugat (”Väst”). Men det vore ändå missvisande att beskriva Lärkan som påfallande modern. Man kan visserligen notera att framställningen nu och då glider över i inre monolog – men någon Joyce eller Woolf var knappast Kosztolányi. Det som främst kännetecknar honom är den spetsiga ironin, och som spefull småstadsskildring framstår romanen som en mindre klassiker. Skoningslös som en Flaubert klär Kosztolányi av det småborgerligt inskränkta livet i provinshålan Sárszeg. I centrum står det åldrade och stelnade paret Vajkay och deras avgudade dotter ”Lärkan” – ett smeknamn hon fått medan hon ännu sjöng och som häftat fast vid henne för att sedan bäras ”som en urvuxen barnklänning”.

Liksom sir Walter Elliot i Jane Austens Övertalning är Ákos Vajkay besatt av börd och odlar ett lätt förakt för alla som har sämre anor än han själv och hustrun. Men det uppstår en komisk kontrast mellan släkternas stolta förflutna och det instängt futtiga liv de själva lever. Liksom Flaubert har Kosztolányi ett synnerligen gott öga till trivialiteten och kan med utsökt precision skildra de mest banala företeelser så att läsaren tycker sig ta del av ett slags verbala lustmord. Madame Bovary har kallats en ”roman om ingenting”, och något liknande kan man säga om Lärkan. Så här kan till exempel en kapitelrubrik lyda: ”Femte kapitlet i vilket Ákos Vajkay från Kisvajka och Kőröshegy äter gulaschsoppa, kalvbringa och vaniljnudlar, och tänder en cigarr”. Det låter ju inte så upphetsande. Men jag försäkrar att det är en fröjd att ta del av. Man kan onekligen tala om framställningskonstens seger över det framställda.

”Lärkan” är en något till åren kommen hemmadotter. Hon betraktas som rätt ful och lite speciell och ingen, allra minst hon själv, räknar med att hon någonsin ska bli gift. Hon tar hand om hem och hushåll, men när romanen börjar står hon i alla fall i begrepp att åka bort på något som närmast påminner om vad man förr kallade husmorssemester, låt vara att det bara handlar om en vecka hos några släktingar. När de gamla vinkat av henne uppstår en lätt förvirring. De vet inte vad de ska ta sig till nu när ”Lärkan” inte är hos dem. Men det blir några dagar av ett slags karnevalisk upphetsning som minsann inkluderar middag på restaurang och en operettföreställning. Ákos hamnar dessutom i klorna på festprissarna i sällskapet pantrarna och blir rejält berusad. Här kulminerar romanen och öppnar existentiella bråddjup innan allt återgår till det vanliga. Men livets lunk kan trots allt aldrig bli densamma sedan de inre fördämningarna en gång brustit och man översvämmats av den stora livssorgen. Så blir Dezső Kosztolánys Lärkan något långt mer och större än bara en underhållande småstadssatir.

Nog är det en lycka att det finns småförlag som vågar gå utanför allfarvägarna för att ge oss läsupplevelser av detta slag.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.