Hem » Krönika » Hon ruckade min värld

Hon ruckade min värld

bild 2Det blev dags. Ja, det kanske det hade varit länge. Men nu blev det oundvikligt. Jag borde ha skrivit till nittioårsdagen. Jag hade tackat ja. Men det blev inte av. Jag vet inte varför… Kanske är hon för nära mig. Fortfarande för nära trots att jag var skitarg på henne i tio år och sedan inte träffade henne på tio år till.

Och sedan fyllde hon nittio år och dog.

Jag tänkte att jag skulle göra det lätt för mig. Jag hade ju skrivit en rätt bra artikel i Hemslöjden, eller om det var i Form, för en massa år sedan. Den kunde jag nog återanvända med några mindre justeringar. Men artikeln fanns inte i mitt arkiv. Däremot fanns där en massa annat. Tidningsklipp, anteckningar, bilder och gamla brev. Vi brevväxlade en hel del och det blev många brev. Jag sparade dem. Hennes med stor bestämd handstil och maskinskrivna kopior på mina svar. Jag brände alltihop här om året. Men tydligen missade jag några stycken. Nu var det alltså dags att ta itu med dem. På det svårare sättet. Att skriva om Viveka Nygren måste bli att skriva om mig själv. Kanske blir det också en text som helt oprofessionellt landar i fler frågor än svar.

Och vad finns egentligen att säga? Det går att leta upp en hel del skrivet om henne. Somligt rätt bra. Och prästen Mats Hermansson höll verkligen ett utmärkt tal vid hennes begravning i Tysslinge kyrka. Jag hade kört fel. Kanske var det något psykologiskt. Normalt hittar jag bra i trakten. Kanske ville jag inte gå på hennes begravning. Jag blev sen och hann precis in i kyrkan när den första musiken tystnade. Mats hade en korkåpa på sig som hon sytt och på kistan låg det bårtäcke som hon vävt. Jag satte mig diskret längst bak och hoppades att ingen skulle märka något. Men mitt under begravningen började jag plötsligt blöda näsblod och fick rusa ut genom dörrarna.bild 1

Viveka och jag har haft en lång relation. Det känns som om den ännu inte är över.

Claes Gabrielsson och jag liftade till Stockholm. Det kan ha varit 1971 eller 1972. En ensam kvinna i en liten Volkswagen plockade upp oss. Ovanligt trots det generösa liftarklimatet vid den tiden. Hon visade sig vara textilkonstnär. Vi var fascinerade. Hon berättade att hon hade två döttrar i vår ålder, Susanna och Johanna. Vi var fast.

Jag kände inte till henne innan. Jag visste inte mycket om konst alls. Men gradvis förstod jag, delvis från vad andra sa och vad jag läste och delvis från de intryck jag fick direkt från henne, att hon var framstående. Hon var den första riktiga konstnär jag lärde känna. Hon bidrog mycket till att jag själv blev konstnär, till att jag blev den jag blev.

Då när vi träffades första gången hade Viveka ganska nyligen gjort färdigt ett stort textilt verk i matsalen på Mariebergsskolan i Örebro. Det hade fått en hel del uppmärksamhet. Hon hade samarbetat med eleverna och det hade blivit en stor applikation – Eva och Adam i paradiset. Den typen av samarbete var nytt och inne då. Att Adam (och Eva) var nakna var vågat där i skolmiljön. Det blev lite diskussion om det. Om jag kommer ihåg rätt så satt Adams snopp fast med en tryckknapp. Den fick bytas då och då eftersom barnen tackade för maten genom att dra i den. Så här uttalade sig Viveka i tidskriften Svensk Slöjdtidning (1971):

”Resultaten blev ofta bra, men hur i helsike skulle jag få 185 barn från 1:a till 6:e klass att samarbeta med en enda grej? Sökte upp superpedagoger. Fick massor av råd, men inget som hjälpte i det här fallet.”

Hon tyckte nog att det var smickrande att en del ansåg att hon befann sig i den konstnärliga frontlinjen. Men det hade varit jobbigt att samarbeta med barnen. När vi pratade om saken svor hon på att aldrig göra om det igen.

Först var det Ekeberg. Alltså en liten flygelbyggnad vid Ekebergs gård nära Glanshammar. Vi var ofta där och umgicks med hela hennes familj. Senare flyttade döttrarna in till Örebro och Viveka till Älgkärr utanför Vintrosa. Min mamma blev svartsjuk. Hon tyckte inte alls om mitt intresse för denna äldre kvinna. När min pappa följde med mig en gång för att hälsa på Viveka och fick en komplimang för sin skjorta och blev bjuden på hembakat bröd med nässlor i – både sakerna helt unika i hans liv – så blev mamma inte gladare. Ännu värre blev det när jag hade slutat gymnasiet och inte hade något jobb och fick anställning några månader av Viveka med att renovera fönstren på hennes nyinköpta gamla hus. Viveka betydde mycket och min mamma var sårad. Jag hade valt bort hennes väldesignade och städade medelklasshem. Vivekas röriga ateljé med lukter av örter, fårull och växtfärgning var mer spännande. Hon hade handgjord keramik istället för porslin. Linssoppa hellre än fläskkotletter. Hon representerade en alternativ livsstil som lockade mig mycket. Så här skrev hon i ett av breven:

bild 3”Sitter på kollektivverkstan. Bussen är här i stan redan 18 minuter över 6 på morgonen. Idag hade jag inte alls lust att åka in till stan. Hade mycket hellre slagit av allt högt gräs. Häromdan slog jag lite gräs och bar in det slagna gräset i köket. Bredde ut gräset på bordet där det vändes var gång jag gick förbi. Det skräpade ju så jag ’blidkade’ Nygren med en lupinbukett och en kaprifolbukett. Då gräset var torrt lade jag det i en Icakasse och vägde. 700 g. Alltså 365 dagar – 90 (3 månader) = 275 dagar x 6 får = 1650 proppade Icakassar under 1 år. Så mycket har jag inte. Förra året slog jag bara lite. Skillnaden på detta och det köpta höet var enorm. De vilda växterna med klöver, daggkåpa & vitmåra gav ju en enormt fin doft.”

Viveka påminde mig både om Tove Jansson själv och hennes skapelse Muminmamman. Jordnära och poetisk på samma gång. Vivekas barn kanske inte skulle känna igen sig i den beskrivningen och betoningen måste nog ligga mer på det bohemiska än på det självuppoffrande.

Hon var en estetfascist. Ja, det var hon själv som sa det. Jag hade inte hört ordet förut och var fortfarande kvar i inställningen att allmänheten borde uppfostras till god smak. Ordet estetfascist ifrågasatte detta. Men det var en märklig självinsikt från Vivekas sida. Hon tog inte avstånd. God smak var inte något relativt för henne. Hon ansåg att konstnärligt skapande delvis handlade om att uppfostra andra människor.

Jag blev chockad. Konstvärldens allmänna uppfostrarinställning ruckades. Hon gjorde det. Samtidigt var hon själv det främsta exemplet på denna inställning. Jag fick inte ihop det. Nu var jag tvungen att tänka själv. Det tog lång tid innan jag hittade en rimlig ståndpunkt. Min egen estetfascism har jag brottats mycket med. Den är nog inte helt utrotad men kanske i alla fall uttunnad. Jag har inte längre något större behov av att berätta för andra människor vad de borde tycka.

En av hjältarna som vi delade var engelsmannen William Morris. Han var en mångfacetterad man som bland annat kanske var den som gav upphov till tankarna om att ”de breda folklagren” borde uppfostras till finare smak så att de skulle kunna uppskatta skönheten och få bättre liv. I Sverige tog Ellen Key vid med en ivrig agitation för ”vackare vardagsvaror” och annat.

Jag gillar fortfarande mönstermakaren, ekosocialisten, och typografen Morris. Kanske mer än någonsin. Men mina känslor är mycket blandade på vissa punkter.

Viveka kunde vara mycket skarp i sina åsikter. Det uppstod konflikter runt henne. Särskilt inom familjen. Jag märkte inte så mycket av det där. I alla fall inte när vi var ensamma. ”Jag är ju så svag för dig” skrev hon i ett brev. Men också vi blev osams. Kanske mest på grund av mig. Det var något fackligt. Vi skiter i det, vi kan väl bara konstatera att hon inte var någon föreningsmänniska.bild 5

Viveka var verksam redan på 1950-talet och hon fick många fina uppdrag. Under åren utvecklades hon bort från det föreställande och det folkloristiska. Att säga att hon var en perfektionist är bara titeln på en lång bok. Eller som Marianne Eriksson lite torrt uttrycker det i Signums svenska konsthistoria (2005):

”Perfektion är ett av Viveka Nygrens särdrag.”

Samtidigt tyckte hon till exempel att Handarbetets Vänners produkter var urtrista. ”De saknade textil känsla”. Hon hade ett horn i sidan till Märta Måås-Fjetterström också. Men Hannah Ryggen gillade hon. Vi pratade en hel del om det där – vad som var textilt och vad som lika gärna kunde ha gjorts i någon annan teknik. Hennes formspråk blev allt stramare, nyanserna i färger och olika tekniker allt mer subtila. En kulör kunde räcka i åratal för henne. Det övergripande temat blev det textila hantverket i sig. Hennes vävar hade oftast både namn och smeknamn men de föreställde egentligen endast sig själva. Kypert, tuskaft, snärjväv, kelim…

Det hann aldrig bli någon bok om Viveka. Ja, hon är naturligtvis med i översikterna och är omnämnd i ett flertal böcker. Så här skriver Lena Hellström om henne i De blå bergen (1999):

”Vivecas konstnärskap har gått från renhet till större renhet. Hennes enkla motiv, höga kvalitet på det textila hantverket och ett mycket konsekvent teknik- mönster- och färgval har gjort hennes konstnärskap känt över hela Sverige. För två år sedan fick Viveca konstnärslön. Det är ett fåtal svenska konstnärer som har denna trygghet, att få möjlighet att arbeta utan daglig oro för sviktande och osäkra inkomster.”

Men det blev ingen bok om bara Viveka Nygren. Det var också något som vi pratade om. Jag var sugen på att försöka göra något. Viveka ville gärna att det skulle bli av. Men förlagen var ointresserade. Jag var för okänd och Vivekas konst kanske i tysthet inte betraktades som säljande. Om det blir något nu i efterhand är väl osäkert.

Jag skrev ändå om henne vid flera olika tillfällen. Recensioner, presentationer, katalogtexter. Jag var också curator för flera utställningar med hennes verk. På 1990-talet fick jag ansvar för en utställning i Lodz i Polen med anledning av att Örebro län och Lodzregionen upprättade vänskapliga förbindelser. På utställningen skulle den bästa konsten Örebroområdet kunde åstadkomma, visas. Att Viveka hade en viktig plats på den utställningen kändes självklart. Särskilt med tanke på att Lodz har den största internationella triennalen för textil konst i världen. Vid flera tillfällen har jag beskrivit Viveka Nygren som en av mycket få konstnärer från Örebroområdet som betytt något nationellt och internationellt.

bild 4Hon fick ont i lederna och kunde inte arbeta. Hon hade alltid haft assistans av praktikanter och andra medhjälpare. Men när hon själv inte kunde göra något fungerade det inte med medhjälpare heller. Nygren (alltså maken Åke) dog och hon fick till slut lov att flytta till ett stödboende. Konstnärskapet tog slut.

Jag kommer inte ihåg när jag träffade Viveka sista gången. Första gången kommer jag ihåg men inte sista. Förträngning eller bara dåligt minne? Hon ringde någon gång. Det var pinsamt. Hon var förvirrad. Jag förstod inte vad hon ville.

Och vad ville jag? Varför såg jag inte till att träffa henne under de sista åren? Var hon ett slags idol för mig? Ja, på ett tilltufsat sätt kanske det var så. Jag har aldrig riktigt förstått mig på idoler. Men hon var väl det. Warts and all. Hon är nog det fortfarande. Kanske är det därför det inte gick att träffas en sista gång. Det gick inte att göra avslut.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree