Hem » Bioaktuellt, Film, Film & TV, Recension » Bio: En man som heter Ove

Bio: En man som heter Ove

En man som heter Ove

Manus och regi: Hannes Holm

Bio: Falanbiografen, Falun

 

3509620_2047_1141Inte ett öga var torrt i den fullsatta biosalongen. När succéboken En man som heter Ove av Fredrik Backman blivit film har inget av originalets stilla humor, charm och budskap kommit på skam.

Ove, den självpåtagna ordningsmannen i bostadsområdet, går sin rond punktligt varje morgon. Cyklar som ställts fel låses in, bilar är förbjudna och till och med ambulanser hutas åt, felparkeringar skrivs upp, skyltarna med förbud trängs med varandra vid infarten.

Ove är förstås impopulär och han beklagar sig för frugan vars sten på kyrkogården han dagligen besöker.

Rättshaverist är bara förnamnet på Ove och bakgrunden till hans känslohämmade och överdrivet kontrollerande person rullas upp när han gång på gång försöker ta livet av sig, men hindras av grannar som ringer på, knackar på garagedörren, och så vidare, för att begära hjälp med allehanda praktiska ting.

Långsamt tvingas han ur isolering och instängdhet av vilsekomna katter, nyinflyttade grannar, husvilla ungdomar, sjukliga närboende, oansvariga tidningsbud, jättegravida invandrarkvinnor som vill ha honom som körlärare och grannbarn som behöver barnvakt.

Ove drivs förutom av sin totala isolering och ensamhet av en slags rättspatos, behövs han kan han till slut inte säga nej. Det blir hans räddning.

Ove spelas kongenialt av Rolf Lassgård.

Lassgårds ansikte är förstenat, inte olikt hustruns gravvård.

Den tunga gestalten blir till slut nästan synonym med Oves öde som inlåst i sina kontrollåtgärder och sitt hämmade känsloliv. Övergivenheten tycks nästan total bakom den kalla och ogästvänliga ytan.

Men han lämnas inte ifred. Hjältinnan, den unga, vackra, jättegravida invandrarkvinnan Parvaneh från Iran (underbart spelad av Bahar Pars) och hennes svenske man, bjuder på ovälkommen mat, hon behöver barnvakt, körlektioner, hon är vänlig och ger (nästan) inte upp.

Över huvud taget är det kvinnor, barn och djur som gång på gång lyckas väcka Ove ur hans Törnrosasömn och låsningar. Den kära hustrun Sonja (spelad med värme av Ida Engvall) älskar honom som han är, den skadade katten tyr sig till honom helt enkelt, han blir inte av med den, Parvaneh behöver honom också, plus hennes två tidigare barn, den vilsekomne tidningsutbäraren – och hans tonårskompis, hans förlamade tidigare arbetskamrat i grannskapet, och så vidare.

Trots att det som händer egentligen är idel triviala saker förblir filmen om Ove oupphörligt engagerande. Skratt och tårar avlöser varandra, och det prasslades flitigt med näsdukar och snörvlades i hela biosalongen.

Allt som allt är filmen om Ove en hjärtevärmande historia – och den ger en hel del att tänka på. Finfina skådespelarprestationer bidrar till att bokens hela register får plats också i filmversionen, och kanske beror den överväldigande populariteten i denna historia om den ”instängde” Ove att den talar litet till det övergivna barn som finns någonstans inom oss alla.

Eva Lidén

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

  • Överväxeln

    behåll växeln överväxeln det som blir över på det man […]

Kulturbloggen

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

  • Konstföreläsningar

    På torsdag 8 september kl 18.00 så är det premiär för en ny serie öppna föreläsningar på Örebro Konstskola. Norman […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree