Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Bok: Vinkelben av Henri Michaux

Bok: Vinkelben av Henri Michaux

Vinkelben

Henri Michaux

Tolkning: Roger Fjellström

OrdStröm. 90 s. Har utkommit.

 

Rogerbok.inddSpindeln hör till djurlivets främsta ingenjörer, precis och pålitlig i konstruktionen av sitt nät. Men den saknar kreativitet – rörelsen går direkt från nedärvt begär till tanklös upprepning av samma givna mönster. När spindeln luras i extraktet från hallucinogena svampar händer dock något: begäret finns kvar och beteendet fortlöper, men plötsligt visar den sig oförmögen att följa genernas planritning: ”Nu gör hon misstag, dubblerar, lämnar på andra ställen hål, hon den så omsorgsfulla, och går sedan vidare. De sista sektionerna stammas fram i svindel, som vore hon bländad. Verk i ruin, förfelat, mänskligt.” Naturens tanklösa fulländning blir bristfällig och trevande – och djuret blir mänskligt.

Beskrivningen av den drogade spindeln utgör ett av många fragment i den fransk-belgiske författaren och konstnären Henri Michaux (1899-1984) lilla bok Vinkelben, vars svenska tolkning av filosofen och Michauxkännaren Roger Fjellström glädjande nog getts ut på nytt av återuppvaknade avantgardeförlaget OrdStröm. Och visst är det frestande att se spindeln som författarens avbild – Michaux är ju ökänd för sina drogexperiment och boken påminner om ett tilltrasslat nät. Man anar en helhet, men den har skrivits fram i en sökande rörelse, på väg åt ett håll för att snart byta riktning, lämnande efter sig lika många hål och revor som glimrande klara, och giftigt klibbiga, trådar. Man skulle kalla dem aforismer om dessa tankespån inte vore så absurda och vankelmodiga, ofta ett hån mot läsaren som lystet men förhastat velat sluka någon självbespeglande djupsinnighet. De har istället liknats vid zenbuddistiska koan och litteraturvetaren Per Bäckström – som för övrigt skrivit en av få svenska böcker om författarskapet, Enhet i mångfalden. Henri Michaux och det groteska (2006) – talar i sitt efterord träffande om ”aforismer utan innehåll”.

Emellanåt stinger det till av någon svart och djupt förborgad insikt. Vissa teman återkommer trots allt, inte minst språkets roll i gränsdragningen mellan människa och människa, eller människa och djur. Därför drar man sig för att likna författaren vid spindeln: Arterna, liksom individerna, avgränsas från varandra och den som försöker bortse från dessa gränser riskerar att gå under.

Bild: Chen-Pan Liao

Bild: Chen-Pan Liao

För Michaux är det handen som skiljer människan från djuren, ”dessa tillgivenhetens och ömhetens redskap vilka bättre än allt annat kan ge smekningar”. Barnet har sin reflexmässiga drift att klappa den mjuka pälsen (också vargarnas) men för det djur som inte står emot blir ömhetsbetygelsen en våldshandling, något som korrumperar det för evigt. Tamdjuret som vant sig vid handens smekning klarar sig inte längre utan den.

Kontakt blir något negativt. Kon och hästen kan leva sida vid sida och beta samma gräs just därför att de inte är ”tillsammans” – utan intresse för varandra men också utan aggression. Istället för gemenskap framhålls nödvändigheten i att gå in i sig själv och lära känna sin kroppsliga begränsning. I pratet glömmer människan den avgrund som skiljer oss åt och verklig kommunikation måste därför föregås av en intimitet med oss själva. Utan denna insikt blir vi sårbara: tigerungen som barnet vill klappa må vara mjuk, men luktar fortfarande tiger; och snoken omfamnar inte musen för att leka utan ”som svar på hans organisms behov av fett, protein, assimilerbara mineralsalter”. Den varg som i sin tur tror sig förstå lammet ”är förlorad, dör av svält, har aldrig begripit lammet och misstagit sig på vargen… och nästan allt återstår honom att veta om tillvaron”.

Så antyder Michaux hur den utopiska tron på total harmoni i sig är våldsam och endast kan realiseras genom en hänsynslös assimilering av varje skillnad eller egenart. Att kommunicera är inte att förenas utan att, utifrån självkännedom, lära sig distingera och förhålla sig till en mångfald av enskildheter: ”behandla stenarna på ett sätt, träden, plantorna, maskarna, mikroberna på andra sätt, djuren och människorna på åter andra, utan att någonsin förväxla dig med det ena eller andra”.

Så kan man ur dessa innehållslösa aforismer ändå läsa fram en livshållning, en interioritetens etik. Men det har i sin tur skett genom att begränsa volymens mångfald av korsande trådar till en enda. In i nätet själv, alltså, och trassla!

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare och gästforskare vid Karlstad universitet

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree