Vårvintern på Stockholmsscenen

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, mars 9th, 2016

Kulturscenen i Stockholm är en ständigt överdådig buffé; alltid med ett enormt utbud, och för alla smakriktningar.

På Operan har koreografen Sascha Walz omtalade Körper haft premiär – ett verk som dock har ett antal år på nacken; det skulle ha varit intressant att se något av hennes senare verk (där nummer två i serien, om den sexualiserade kroppen, känns betydligt mer aktuellt i rådande kontext).

Rent estetiskt har Sascha Walz avantgardistiska koreografi betytt mycket för Berlins Schaubühne, som på senare år återigen kommit att bli det vitala kulturcentrum det tidigare var under legendariske Peter Steins tid (ja, fram till 1990-talet, då Andrea Breth här bl.a. gjorde sin vidunderliga tolkning av Schnitzlers Den ensamma vägen; jag återkommer i min nästa krönika till den aktuella Schnitzler-uppsättningen på Dramaten, där Horace Engdahl står för översättningen).

Sascha Walz sätt att väva samman lyrik, rörelse och musik påminner för övrigt starkt om Laurie Andersons – för övrigt aktuell med den suggestiva ”konstnärsfilmen” Heart of a dog.

En annan intressant biofilm nu i vinter är dokumentärfilmaren Erik Gandinis provokativa A swedish theory of love – som efter en intressant upptakt (självständighetsideal göder individualism och ensamhet) går i stå men sedan mot slutet, när beskrivningen av ”den svenska ensamheten” kontrasteras med ett fattigt Afrika, med människor som utstrålar en helt annan livsglädje – och mest av allt strålar, ironiskt nog, en svensk: en levnadskonstnär till läkare som gör dygd av nödvändigheten och köper in kirurgisk utrustning på enkla sportaffärer och med en förmåga att ge god sjukhusvård utifrån nästan noll resurser. Filmens upplägg påminner för övrigt starkt om Jan Troells Sagolandet – och båda har mot slutet av filmen var sin samhällskritisk sociolog som får kommentera både filmen och den tid vi lever i.

Dansens hus – sedan grundandet 1989 Sveriges största gästspelsscen för dans – har sedan något år en ny chef, Annelie Gardell. Det är kanske ännu lite tidigt att utvärdera den kurs verksamheten tagit under hennes ledning. Dansteatern är, internationellt sett, inne i ett intensivt skede och har på senare år blivit en allt viktigare del av även många talteatrars verksamhet. I slutet av januari visades en feministiskt anlagd dansteater, Masculines, koreograferad av Héla Fattoumi och Éric Lamoureux. I en rad scener visar det kvinnliga danskollektivet ett slags väg mot frigörelse från ”den manliga blickens begär” – men det ironiska är att ”frigörelsen” från den sortens schablonartade erotiska diskurs sker medelst en sexualisering som endast befäster bilden av kvinnan som i första hand sexuell varelse. Och vägen till denna ”frigörelse” går genom kampsportsekvenser som även de lånar färg av ”männens värld”.

Ett av årets måsten på konstområdet är den nyligen öppnade Ljusets magi – friluftsmåleri från sent 1800-tal på Waldemarsudde. Utställningen pågår till 28 augusti och ackompanjeras av en rad programpunkter – bl.a. familjesöndagar då deltagarna får gå ut i slottsparken och under överinseende själva får ägna sig åt friluftsmåleri.

Ljusets magi lyfter fram kvinnliga friluftsmålare: av de 170 kända och mindre kända målningar som ställs ut är långt över hälften gjorda av kvinnor. Fokus ligger på dels kvinnliga konstnärer, dels – oavsett kön – ”bortglömda” konstnärer. Det hade dock enligt min mening varit än mer radikalt att enbart lyfta fram kvinnliga friluftsmålare, om nu syftet är att revidera en gängse konstsyn som i regel premierat män.

Museiledningen har lagt ner ett enormt arbete på att spåra dessa kvinnliga, ofta bortglömda konstnärer, och vars målningar till stor del aldrig köpts in av museer utan än idag är privatägda. Till de mest spännande verken är Hilma af Klints Sommarlandskap från 1888: en Caspar David Friedrich-liknande meditation över svensk sommarkväll då dagens verklighet övergår i något drömskt, transcendentalt, i ljuset av ett slags översinnlig aftonro. Starkt intryck gör också Gerda Roosval-

Kallstenius Tvätterskor, med motivet från Strandvägen 1890. Hårt arbete i en kvinnogemenskap där dagens starka ljus övergjuter vardagsscenen med kraftfull sinnlighet. Gerda Roosval-Kallstenius En blå hyacint i Paris heter ett annat starkt verk: närbilden på kvinnan som doftar på en hyacint förmedlar en så ohöljd njutning att det enkla motivet får något nästintill erotiskt över sig.

Hur ska man då definiera friluftsmåleri? Det är ett utomhusmåleri, en del av den naturalistiska strömningen under andra hälften av 1800-talet, där samtidigt de klassiska idealen får ge vika för ett förutsättningslöst betraktande av verkligheten; ett slags naturalism à la Zola. Denna naturalism övergår senare i impressionism, nationalromantik och symbolism; låt vara att det tidiga 1900-talets konstnärskolonier i exempelvis Skagen och Racken till stor del också kan betecknas som ”friluftsmåleri”. För svenska konstnärer kom glansperioden, enligt denna utställning, att infalla under 1870- och 1880-talen. Framför allt svenskarna i konstnärskolonin Grez-sur-Loing skulle senare komma att sprida de nya franska idealen till Sverige.

Friluftsmålarna var en förgrening av en ”anti-akademisk” konstnärsrörelse. Men det finns ett annat, krasst skäl som spelade en stor roll för den nya trenden: från 1850-talet och framöver började oljefärg på tub saluföras…

Som helhet belyser Ljusets magi det sena 1800-talets friluftsmåleri på ett oväntat, delvis nyskapande sätt, och läser man därtill den mycket ambitiöst upplagda och innehållsrika utställningsboken, redigerad av Karin Sidén och Anna Meister, får man onekligen väl underbyggda, nya infallsvinklar på epoken. Likväl lämnar jag Waldemarsudde aningen besviken: jag tycker mig helt enkelt inte ha fått svar på frågan på vilket vis alla dessa bortglömda kvinnliga konstnärer skiljer sig från sina manliga kollegor. Målade de verkligen annorlunda än männen? Motiven med slingrande vattenvägar och flimrig trädgrönska påminner starkt om de gängse, etablerade motiven. Ville de kvinnliga konstnärerna något annat? Sökte de nya konstnärliga vägar? Fanns där en opposition mot den manliga blickens landvinningar? Frågan förblir obesvarad.

—

Björn Gustavsson