Hem » Helgesson » ”Bibliotek borde brännas då och då…” August Strindberg och biblioteken

”Bibliotek borde brännas då och då…” August Strindberg och biblioteken

Drottninggatan i Stockholm

Strindberg i snöyra

Strindberg i snöyra

Sista bilden på August Strindberg (född 1849) togs nionde april 1912 när han kom gående i snöyran på Drottninggatan inte långt ifrån sitt hem. Han avled 14 maj.

Drottninggatans omvandling till gågata har skett i etapper och påbörjades 1966. I gatans mitt utanför Drottningatan 73 c står det, ”Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att släpa på…” Det är ett av något över trettio citat av August Strindberg smidda i rostfritt stål som lagts in i gatan mellan Drottninggatan 67-85, gatans norra del. Ett annat och mer känt citat lyder: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att kunna tillskansa sig frukterna av underklassens arbete”. I samband med den första Strindbergs-festivalen 1994 målade konstnärerna Ingrid Falk och Gustavo Aguerre åttiotre citat på asfalten. Under Kulturhuvudstadsåret 1998 fick de uppdraget att permanenta en del av citaten i rostfritt stål.

Det var på Drottninggatan i juni 1875 som August Strindberg och friherrinnan Wrangel (Siri von Essen) möttes första gången.

”Det var på Drottninggatan
En brinnande Junidag
På trånga trottoaren
Vi möttes du och jag
Och så försvann du i strömmen
Förbi butikernas glas
Och ljudet af lilla kängan
Drog bort med släpets fras…”

I Blå tornet, som aldrig varit blått, Drottninggatan 85, bodde Strindberg sin sista tid, från 11 juli 1908 till sin död 14 maj 1912. Det var en byggnad i jugendstil, i ljus puts och med ett hörntorn, som stod färdig

Strindbergs brevhuvud

Strindbergs brevhuvud

1907. Strindberg köpte sitt kaffe från speceributiken i gatuplanet och logotypen på påsarna föreställande tornet var oftast tryckt i blått och den klippte han ut och fäste på sina brev.

På vinden inredde Strindberg 1910 sitt tredje bibliotek på cirka 2750 böcker som han fått hjälp med att lösa ut från en pantbank.
Franciskanerklostrets bibliotek

I berättelsen På gott och ont som ingår i Strindbergs Svenska öden och äventyr, en serie historiska noveller som publicerades häftesvis 1882-83 finns en målande beskrivning av franciskanerklostrets bibliotek, omkring mitten av 1400-talet, beläget på Kidskär (Kedjeskär), Gråmunkeholmen eller Riddarholmen som det nu kallas. Gråbröderna kom till Stockholm på 1270-talet.

”I rummet närmast södra väggen sutto, som vi sett, de tolv skrivarna, men i bakrummet hade klostret sitt bibliotek. På smala långa pulpeter liknande ofantliga bönpallar lågo ett hundratal böcker med kedjor fastlåsta vid bordsfötterna. Det var en samling av dekretaler eller romerska kyrkans grundlagar, legender, mässböcker, evangelier, och psalterier, mer eller mindre vackert skrivna och prydda med målade och förgyllda begynnelsebokstäver.

Mitt framför dessa skatter stod ett bord, framför vilket återigen stod en stol, i vilken en gråbroder satt och sov. Han var bibliotekarie. Genom de oroliga tidernas påtryck, och delvis av fruktan för den i Tyskland vaknande stormen, som yttrat sig i Hussit- och bondekrigen, hade Gråbrödra-konventet, icke utan en förhoppning att vinna folkgunst, vilket det för sina inkomsters skull behövde, förkunnat och pålyst, att dess bibliotek stode öppet för allt folk tvenne dagar i veckan en timme varje sådan dag. Denna sköna yttring av frikostighet med de andliga gåvorna hade mottagits av allt folk med en viss misstro, emedan både högst få kunde begagna sig av tillåtelsen, dels därför att de voro i sitt arbete under dessa timmar, dels och mest därför att de icke kunde läsa, varförutom gardianen dragit försorg om att endast ofarliga böcker fingo ligga framme.

Bokvårdarens syssla var sålunda icke ansträngande, utan rätt eftersökt emedan den gav ett så gott tillfälle till ostörd vila.”

Tryckmetoder
Lite längre fram i texten, berättar en munk för de andra om den uppfinning som tyskarna gjort. Man behöver inte skriva av böcker längre. De skär bokstäverna i trä, alldeles som stämplar, och så sätter de ihop dessa till ett ord. Övriga gråbröder bemöter nyheten med misstro och förvåning. Det var den tryckmetod som föregick Gutenbergs med lösa typer i metall på 1450-talet.

Den första i Sverige tryckta boken, Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal), trycktes 1483 i klostret på Gråmunkeholmen i Stockholm av den tyske boktryckaren Johann Snell.

Åren 1872-1882

Strindberg 1875

Strindberg 1875

Åren 1872-1882 var en synnerligen omvälvande period, det blev flera, för Strindberg. Han träffade och gifte sig med Siri von Essen 1877 och de fick tre barn. 1872 var han klar med Mäster Olof  (Prosaupplagan, senare flera omarbetningar) och genombrottet kom 1879 med romanen Röda rummet.

Våren 1872 återvände Strindberg till Stockholm, utan examensbevis, efter universitetsstudier i Uppsala. Han bodde första tiden i fattigkvarter, umgicks mycket med konstnärer och försörjde sig huvudsakligen på skriverier och översättningar, som varken gav honom kreditvärdighet eller socialt anseende i ett titelsjukt samhälle.

Extra ordinarie amanuens
Troligtvis efter påstötningar från sin före detta lärare och sedermera bibliotekarien Rikard Bergström sökte Strindberg 1874 tjänsten som extra ordinarie amanuens vid Kungliga biblioteket på Slottet. Samma år skrev han två näst intill devota artiklar om Kungliga biblioteket som han kallade för Riksbiblioteket, den fjärde statsmakten och den förnämsta folkbildningsanstalten. I slutet av andra artikeln har polemikern vaknat och han konstaterar att man i år (1874) begär en miljon till kanoner och Strindberg uppmanar: ”Köp mera böcker och vi behöva mindre kanoner!”

Uno Willers påpekar i sin utmärkta bok Från slottsflygeln till Humlegården att ”inte ens efter dåtidens begrepp kan institutionen anses som ett effektivt bibliotek. Lokalerna var inte särskilt ändamålsenliga och numera fullständigt överfyllda…”. Under de senaste decennierna hade KB mottagit omfattande donationer av tryckt material. Kyla och fukt gick hårt åt personal och samlingarna som fanns i den nordöstra slottsflygeln. Vintertid användes en tjänstepäls av de tjänstemän som vistades i magasinen. Besöksantalet var inte särskilt stort och biblioteket hölls öppet mellan 11 och 14 fem dagar i veckan.

Nåväl, Strindberg fick tjänsten och i december 1874 tillträdde han sin befattning, efter att ha ansökt om dispens, eftersom han saknade examensbevis. Under kapitelrubriken Kunglig sekter i Tjänstekvinnans son beskriver han Johans situation:

KB Slottet

KB Slottet

”Han var nu totalt bankrutt. Trodde intet, hoppades intet, ville intet. Så kom slumpen i form av en annans vilja och tog honom i kragen.
– Du ska söka dig in i biblioteket och komma på din plats! sade han.
– Min plats! Det finns ingen plats för mig!
Om nu icke en annan skickat honom och givit honom självkänsla, skulle han aldrig rest sig mer. Han lydde blint, och så var han åter inregistrerad, men nu mitt i fetaste överklass”.

”Det var ett hav…”
Johan häpnade inför bibliotekssalen, stor som Berns salonger:

”Det var ett hav, i vilket han ville störta sig med huvudet före och dricka det ur botten. Han blev ödmjuk inför detta ofantliga människoandens arbete, och han trodde, att här skulle livets gåtor lösas allesammans. Var skulle han börja?”

Något nyktrare är Strindbergs syn i En dåres försvarstal: ”Geologisk lagring utan botten, där, som i en pudding, samlats på varandra skikten som anger de återupprepade stadierna i den mänskliga dumheten eller det mänskliga geniet.”

Med titeln följde socialt anseende och kreditvärdighet, nog så viktigt för en ambitiös ung man. Lönen var det inte mycket bevänt med, år 1875, 180 kr., år 1876, 140 kr., år 1877, 150 kr. Det var först efter flytten, under ledning av överbibliotekarie Klemming, hösten 1877 till den nya biblioteksbyggnaden i

KB Humlegården

KB Humlegården

Humlegården som han fick en lön som det gick att leva på, 915 kr. I januari 1878 öppnas det nya biblioteket för allmänheten.

Karta över Dsungariet
Arbetsuppgifterna var inte särskilt betungande, expeditionsarbete, katalogisering och ordnande av samlingar. Det fanns tid över för egna kulturhistoriska studier och ibland upptäckte han eller det kom in för honom särskilt intressanta samlingar. Strindberg fick också lära sig en ny handstil ”bibliotekariestilen”.

Johan insåg att han måste ”utbilda sig till en duglig biblioteksman och skaffa sig en specialitet, som han kunde behärska suveränt, och som de andra tjänstemännen icke behärskade.”

I handskriftssamlingen upptäckte Strindberg en antal kinesiska böcker som skulle katalogiseras och han började studera det kinesiska språket och kinesisk kultur i allmänhet. ”Efter ett års huvudsprängande studier avlämnade han katalogen icke utan en viss segerglädje.” (Tjänstekvinnans son)

Han gick också igenom material från de karoliner i fångenskap som tsar Peter sände till Sibirien och i den samlingen upptäckte han en karta ritad av Johan Gustaf Renat över Dsungariet (nuv. nordvästra Mongoliet) och som renderade Strindberg en silvermedalj från Ryska geografiska sällskapet 1880.

Kulturhistorikern
Strindberg hade en extraordinär förmåga att suga i sig stora textmängder från bokskatterna i biblioteket och sedan snabbt producera artiklar i olika ämnen. Han ägnade också en hel del tid åt att studera svensk historia och kulturhistoria. Det resulterade bland annat i uppsatser som trycktes 1881 i bokform med titeln Kulturhistoriska studier och 1882 gav Strindberg och Claes Lundin ut Gamla Stockholm som uppskattades av många.

Med spjuveraktig iver gav han sig även på ”svenskheten” som han påvisade var ett kulturarv som vi i mångt delade med övriga Europa och ibland Asien. Tydligen trampade han på en del liktornar och för Svenska folket i helg och söcken, 1882, fick han utstå stark kritik från ”di lärde”. Med en teckning i ett brev till Carl Larsson ”hämnas” Strindberg som sfinx, ”Egyptisk Sphinx pissande på Bronz-åldersfolk”. I den satiriska novellsamlingen Det nya riket, 1882, får ”di lärde” också en släng av sleven.

Förvisso var Strindberg en storläsare och bokälskare: ”Utan böcker, tidningar eller umgänge blev han tom; ty hjärnan producerar mycket lite, kanske intet och för att kombinera måste den ha material utifrån.” (Tjänstekvinnans son)

Men, i början av 1880-talet verkar det som att Strindberg tröttnat något på böcker och bibliotek samt ett unket, fattigt och inskränkt Sverige. Det faktum att bara år 1880 emigrerade 50 000 människor, talar sitt tydliga språk.

Strindberg som sfinx

Strindberg som sfinx

Han ville ut i den friska naturen och resa ut i Europa. I diktsamlingen Sömngångarnätter på vakna dagar, 1884, skriver han:

”Här i parken jag gick så gärna,
Trött på böckernas eviga kif;
Vinden blåste ur ögat dammet
och gav tanken friskare liv…
allt där ute bättre mig tolkar
livets fullhet och livets mening,
än de torra böckernas rad,
som blott vållade hjärtats förstening,
som blott ökade hjärnans förbening,…
Farväl då, böcker! Du kunskapsträd!
På gott och ont har du varit!”

”luft och ljus”

Nåväl, tillbaka till artikelns inledande citat som är hämtat från kapitlet Nyårsnatten i romanen Götiska rummen (1904) där två personer samtalar om de snabba förändringarna i tiden. I sin helhet lyder utdraget: ”Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att släpa på. Kineser och Araber ha praktiserat det – och Japan slungade en hel kultur på en gång…Japan, ja!”

Belägget ska nog betraktas i analogi med den välkända uppmaningen från dikten Esplanadsystemet, ” (1883) – ”Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?”

Strindberg ansåg att överhetens propagandaskrifter och ”gammalt akademiskt skräp” låg i vägen för en utveckling mot ett friskare och mer demokratiskt samhälle. I ett brev från 29 juli, 1880, till den danske författaren och tidningsmannen Edvard Brandes ger Strindberg uttryck för sin samhällssyn vid den här tiden. – ”Jag är socialist, nihilist, republikan allt som kan vara konträrt mot de reaktionära! Detta på känsel, ty jag är Jean Jacques intime när det gäller återgång till Naturen: Jag skulle vilja vara med och vända upp och ner på allt, för att få se hvad som ligger i botten; jag tror att vi äro så intrasslade, så förfärligt mycket regerade att det inte kan utredas utan måste brännas upp, sprängas, och så börja ett nytt!”

Jean Jacques = Jean-Jacques Rousseau.

Strindbergs tid som biblioteksman varade från december 1874 till 8 februari 1881 då han ansökte om 7 månaders tjänstledighet.

Bo Helgesson

(Delar av den här texten var tänkt att ingå i antologin Som ett bibliotek som jag och Peter Ejewall gav ut 1991)

 

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Maze Runner 3

    Var med och tävla om ett eget exemplar av Maze Runner 3: The Death Cure på Blu-ray.

    Share
  • Tävling: Downsizing

    I Downsizing blir Matt Damon nedkrymt till cirka 13 cm, men det är inte första gången Matt spelat en roll vars karaktär varit något biologiskt komplex. En gång har han exempelvis gestaltat ena delen i ett siamesiskt tvillingpar, men vad hette filmen?

    Share
  • Tävling: The Greatest Showman

    Gillar du musikaler och kabaréer? Då är detta tävlingen för dig.

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree