Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur » Essä: Sol och stål av Yukio Mishima

Essä: Sol och stål av Yukio Mishima

Sol och stål

Yukio Mishima

Översättare: Vibeke Emond

ellerströms. 112 sidor. Har utkommit.

 

Mishima omslagPå bilder av honom som ung man kan man se en tuffing som nonchalant poserar i svart skinnpaj och pistol i handen; en ung rebell som kollat på James Dean. Men han kan också uppträda i proper kostym. Senare bilder visar en barbröstad, muskulös man som greppar ett samurajsvärd och runt pannan har ett band med den uppgående röda solen. Det vore lätt att göra en stor sak av detta och se det som en symbolisk sammanfattning av hans liv: från en västerländskt inspirerad yngling till en mogen man förankrad i den japanska kulturen. Men det vore ändå att göra det lite för enkelt för sig. Det västerländska och det japanska är inga entydiga poler när det gäller Yukio Mishima – för det är naturligtvis honom det handlar om. På en annan känd bild har han iscensatt sig som S:t Sebastian, martyren som dog genomborrad av pilar. Fotot är en direkt parafras på Guido Renis kända målning från början av 1600-talet, en bild som med tiden också kommit att bli något av en ”bögikon” genom att framhäva manskroppens lockelse. Den här dimensionen var sannolikt viktig för Mishima. Men med sin iscensättning ville han säkert också visa förmågan att uthärda smärta och den skönhet som finns i döden. Man kan också notera att när Mishima 1970 begick sitt spektakulära självmord genom seppuku bar han ingen traditionell samurajmundering utan en uniform av västerländskt snitt som framhävde den manliga bringan. Tradition och modernitet, japanskt och västerländskt, förenades i döden.

35258Utvecklingen från intellektuell yngling till muskulös man är ämnet för hans essä Sol och stål från 1968. Det handlar om den målmedvetna transformationen från litteratur till kropp och om att lämna författarens mörka arbetsrum för att låta livet präglas av sol och stål. Det är en lika fascinerande som skrämmande text, och den är central för att förstå hur en lysande författarkarriär kunde sluta som den gjorde.

Essän uttrycker Mishimas dröm om tanken som blir kropp och kroppen som blir tanke. Han har tröttnat på sin roll som pennfäktare, på att leva i ordens värld. I mötet med det oavvisliga stålet ska han bli en ny människa. Hans förakt för slappa kroppar är också ett förakt för slappa tankar. Men den perfekta kroppen är inte i första hand förknippad med liv utan med död. Redan som 18-åring ansåg han att en ”romantisk, tragisk död” krävde ”en stark, skulptural kropp” och att om ”en slapp, fläskig kropp” ställdes inför döden skulle det ”vara som ett opassande skämt.” Det kan framstå som en rätt pubertal idé, men den är knappast obegriplig och har ju fått en rad uttryck inom konsten genom tiderna. Det unika för Mishima är att han inte nöjde sig med att ge den sublima konstnärliga uttryck utan omsatte den i handling och med sin egen kropp som slagfält. Stålet i essäns titel är kroppsbyggarens träningsredskap men naturligtvis också en bild för musklernas hårdhet och för den inre styrkan: ”veka känslor svarade mot svaga muskler” och ”sentimentalitet svarade mot en slapp mage”. Och till sist, med obeveklig logik, blir stålet dolken som öppnar buken och svärdet som skiljer huvudet från kroppen.

MishimaYukioSamurai-e1336624553258Sol och stål är en extremt manlig text. Den rör sig inom en exklusivt maskulin föreställningsvärld där kvinnor inte ens tycks existera. Den talar om män, och den talar till män. Men det är också en ungdomens värld; med sin fixering vid den vältränade, muskulösa manskroppen blir åldrandet för Mishima något förnedrande och föraktligt. Ur detta växer ett livsideal som också är ett skönhetsideal, en estetik som är en ungdomens, manlighetens, hälsans, styrkans, modets och ärans estetik. Ibland tar det sig nästan löjliga uttryck. Här talas till exempel om det ”morgonansikte som hör ungdomen till” och som går förlorat till följd av ”grubblerier och känslor” men som många ändå har den ”ohyfsade” vanan att visa upp för andra: ”På det viset förlorar människor sin ’manlighet’.”

St Sebastian målad av Guido Reni.

St Sebastian målad av Guido Reni.

Mishima ger också uttryck för den utopiska och romantiskt-modernistiska drömmen om att bli sitt eget konstverk och en avbild av ”det absoluta”. Samtidigt vet han att detta är omöjligt. Själva tiden talar mot drömmens förverkligande, då tiden är förbunden med kroppens gradvisa förfall. Så vad är naturligare än att vilja lura tiden? Mishima uttrycker det som att tiden ibland beviljar människan ”en ynnest” genom att skänka henne ”en död i förtid”, men därifrån är inte steget långt till att själv bevilja sig denna ynnest.

Det finns en spänning mellan mystik och logik genom hela essän, mellan upplevelse och intellekt. Mishima tycker sig nå insikter som inte har med traditionellt tänkande att göra utan är grundade i kroppsliga erfarenheter. Samtidigt vill han ge allt en logisk form och en intellektuell uttolkning, där det ena steget i hans utveckling ger det andra. Denna logik börjar leva sitt eget liv, och logiken frågar aldrig efter moral. Den utvecklar obönhörligt sin abstrakta ekvation, men den kan inte nöja sig med att sväva fritt; den börjar kräva att abstraktionen blir konkret. Den måste få kropp och muskler och den måste få utlopp i handling – om den inte ska bli som Japans snöpta armé.

St Sebastian iscensatt av Yukio Mishima.

St Sebastian iscensatt av Yukio Mishima.

Mishima dras till krigsmakten som idé, till kollektivet av män som tillsammans utgör en stor slagkraftig kropp. Men en armé kan inte upprätthålla sin mening genom att bara öva. ”Det där intrycket av enorm bortkastad möda som svävar över armén i fredstid tyngde mig. Naturligtvis berodde det till stor del på de olycksaliga särdragen hos Japans armé, denna oäkting som avsiktligen har förts bort från ära och traditioner.”

När Mishima och hans paramilitära förband tog en general som gisslan och krävde att få tala till rekryterna var tanken att få till stånd en statskupp för att rädda kejsarens, landets och arméns ära. Men de sammankallade mannarna såg oförstående på mannen som höll sitt brandtal, och de började skratta. Det var nu som Mishima iscensatte sitt minutiöst inövade självmord, och kanske hade han inte heller räknat med något annat slut än detta. Hela Sol och stål pekar fram mot den självvalda döden. Men det som för Mishima var en akt av ärofull fullbordan kan för andra bara framstå som en tom och teatral gest – om man nu inte i detta fall ser avskiljandet av huvudet från kroppen som en nog så symbolisk handling.

Mishima talar till soldaterna före självmordet. Foto: ANP scans 8ANP 222)

Mishima talar till soldaterna före självmordet. Foto: ANP scans 8ANP 222)

Till den ursprungliga essän fogade Mishima ett slags appendix, där han beskriver sina erfarenheter från en tryckkammare och från en tur med ett jaktflyg som spränger ljudvallen. Det är en  extatisk skildring av hur kropp och medvetande blir ett, en närmast mystisk, och starkt erotisk, upplevelse av en högsta existens – som Mishima typiskt nog också förknippar med döden, eftersom alla ytterligheter närmar sig varandra och går upp i varandra. Här förenas ”den isande kyliga och skrämmande tillfredsställelsen i ett intellektuellt äventyr” med ”den kroppsliga handlingens självutplånande hetta och heta mörker”. Men boken slutar inte här utan med en oväntat ödmjuk och öppen dikt om Ikarus som flög och störtade och frågar sig: ”Är min synd att jag inte tror på mitt jag / eller att jag tror för mycket på mitt jag, / att jag alltför otåligt vill veta vad jag tillhör, / eller att jag stoltserar med att veta allt, / att jag försöker flyga / mot det okända, /eller mot det redan kända, / i båda fallen mot en blå symbol; / var det som ett straff för denna synd?” Det är som om den där dikten riktar ett tvivlets ljus mot hela den föregående texten.

Sol och stål är en mycket märklig essä. Man skulle kunna avfärda den som bisarr om det inte vore för den förföriska lockelse som den samtidigt utövar. Om detta är galenskap, så finns det dock metod i galenskapen. Det gör inte texten mindre obehaglig, snarare tvärt om. Samtidigt rymmer den en existentiell kamp som gör den till något helt annat än ett manifest att bara ta avstånd från. Man läser med ett slags förfärad fascination.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree