Scen: Boxaren med Örebro länsteater

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen söndag, april 3rd, 2016

Örebro teater – Örebro länsteater

Boxaren av Erik Norberg och Alexander Öberg

Regi och koreografi: Alexander Öberg

Scenografi: Zofi Nilsson

Kostym: Elin Hallberg

Kapellmästare, arrangemang och sånginstudering: Peter Tikkanen

Ljus: Ronny Andersson

Mask: Giovanni Indicato, Anna Fredriksson

Medverkande: Malin Arvidsson, Anna Asp, Sasha Becker, Emma Fagerström,

Per Fritz, Parvin Hoseinia, Anton Häggblom, Mattias Lech, Hans Christian Thulin,

Betyg: 

 

I en tid då taggtråd rullas ut runt Europas gränser, då det blir allt lägre i tak för medmänsklighet och där regler och lagar anpassas efter en luddig välfärdsnorm – vi ska minsann ha det som vi haft innan – sätter Örebro länsteater upp Boxaren. En musikal baserad på den sanna historien om en av Tysklands främsta boxare, Johan Trollman. Rom. Zigenare som det hette då. Född och uppväxt i Tyskland. Fram till olympiaden 1933 en lysande stjärna på boxarhimlen. Sen kom raslagarna och satte käppar i hjulet. Vilket inte bara innebar problem för Trollman, utan också för nationen. Han var bäst. Många ville att just han skulle bli den som försvarade OS-titeln.

Erik Norberg och Alexander Öberg har korsbefruktat Trollmans öde med kvinnorna på Västra Mark genom att låta deras belägenhet bli ramberättelse. Ungefär som i Peter Weiss’ kända pjäs Mordet på Marat, eller som den fullständiga och mer talande titeln lyder: Jean Paul Marat, förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade. Likheter finns.

Det börjar så stillsamt. Stickande och virkande kvinnor på Västra Mark får besök av två turnerande skådepelare. Samtidigt protesterar kvinnorna högljutt över kommande steriliseringar. Kvinnorna ska muntras upp med skojig teater, men de har en annan idé. De vill sätta upp berättelsen om Johan Trollman. En av de intagna är hans dotter och hon har i ett brev från sin far fått uppdraget att berätta hans historia. Snabbt växlar scenen från institution till fest hos romer. Jag tänker på livsbejakande dansscener från filmer som Latcho Drom och Svart katt, vit katt. Det är musik influerad av romsk musik, tango och stråk av klezmer. Ensemblen glöder på scenen.

Anna (Sasha Becker) berättar att hon och Johan Trollman (Mattias Lech) ska gifta sig. Det är innan raslagarna, och familjen imponeras och applåderar dotterns val. Snart ska tonen hos dem bli en annan. För vilken sann arier vill ha en rom som svärson?

Trollman vill gå titelmatch mot Erich Seelig (Linus Lindman), men Seelig, som är jude, flyr landet och titelmatchen ställs in. Samtidigt kritiseras Trollman för sin icke-germanska boxningsstil och inför en match med den tyske boxaren Adolf Witt (Anton Häggblom) uppmanas han att slåss germanskt. Den stolte Trollman löser det på sitt eget sätt. Första akten avslutas med att han mjölar kropp och hår vitt. Stående upphöjd som en Messias på det geniala roterande och vinklade scengolvet, vilket under föreställningen tjänar som dansgolv, boxningsring, galler i koncentrationsläger och mycket mer. Ljussättningen är genomgående suverän.

Lech lyckas föreställningen igenom förmedla den stolthet som är signum för Trollman. Samma sak gäller Sasha Beckers Anna. Det går inte att inte förstå styrkan i deras kärlek. Och självklart är det skådespelarnas förtjänst. Här får de kärleken att lysa som det ljus i mörkret den är. I den tid som var då. Som den är nu. Som den var på femtio- och sextiotalet då rashygien fortfarande styrde läkarvetenskapen.

Stolthet, mod och kärlekens kraft i en mörk tid löper som en röd tråd genom musikalen. Liksom garnerna som det virkas och stickas med på Västra Mark. Här får även de löpa genom föreställningen i form av virkade detaljer av olika slag. Från boxarnas bälten till masker och kläder i olika scener. Smart!

Boxaren har många bottnar och intelligenta undertoner. Det är inte bara en fråga som lyfts. Det är flera. Boxarens dilemma, visst. En annan är hur de styrande i Nazityskland ska förhålla sig till en romsk mästare. Ytterligare en är den om Anna och Johans svåra val. Hur räddar man livsfrukten? Barnet som är ens väg in i ”evigheten” som det uttrycks i pjäsen. Och hur stolt kan man tillåta sig att vara innan det övergår i dumhet? Och den stora: vad är det att vara människa? Är det att rappt ställa sig i ledet eller är det att stå upp för sig själv och andra och lyssna på sitt hjärta, sin inre röst?

I tider som denna – 2016 – är det klokt av teatern att satsa på en historisk återblick. När, som min filosofiske ledsagare Bob Dylan säger i sin låt Nettie More: ”The world has gone black before my eyes”.

Ska jag gnälla över något, så är det att musiken ibland blir så hög, att det är svårt att urskilja tal och sång.

Under senare år har Örebro länsteater låtit sång och musik i olika former bli en del av uppsättningarna. Men tusan vet om de inte är som allra bäst när de som här går all in och gör musikaler. Och ni som jag inte nämnt ovan. Ni gjorde en jäkla bra kväll på jobbet.

Applåd!

__________

Agneta Wistrand Rosendal tillhör Kulturdelens redaktion