Hem » Essä » Kärleken till fotbollen är granne med knogjärnet

Kärleken till fotbollen är granne med knogjärnet

En vän till mig som ogillar fotboll menar att den lägsta formen av medvetet liv finner man på en fotbollsläktare. När något gått snett i fotbollens värld påminde han mig om detta förmenta faktum på sitt försynta sätt. Som inkastade knallskott, könsord och råa ramsor. Kanske för att provocera mig.
Jag delar inte hans syn. Men visst, jag kan förstå att människor som inte har något förhållande till fotboll eller rent av ogillar den finner supporterkulturen motbjudande. Speciellt om man har råkat hamna i ett stim av bråkiga och pissnödiga supportrar i en central stadsmiljö. Men det är alltför förenklat att tala om en supporterkultur. Det finns nämligen flera fotbollskulturer.

Det knallskott, som sannolikt kastades av en göteborgssupporter mot MFF:s avbytare Tobias Sana och som Örebrodomaren Mathias Klasenius undgick med knapp nöd, har skapat en het debatt med åtföljande krav på åtgärder. En chockad Sana svarade med att kasta hörnflaggan som ett spjut mot läktaren. Och fick det i retur. Ogärningen ledde till att den allsvenska matchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF bröts vid 0-0. Det blir Svenska Fotbollförbundets sak att fastställa slutresultatet.
Varför i all världen skulle då en supporter vilja skrämma eller skada Sana. Han har ju tidigare spelat för IFK Göteborg. Det är just där det bränner till. Det finns supportrar som ser en spelare som går till en annan klubb som förrädare.

En hätskhet som kan nå hatstyrka om spelaren går till en rivaliserande klubb. Portugisen Luis Figo var nära att träffas av ett inslängt svinhuvud under ett derby mellan hans dåvarande klubb Real Madrid och hans föregående klubb Barçelona. Ett både föraktfullt och farligt illdåd.

Sana är i en del Göteborgssupportrars ögon en ”fotbollshora”. Att han gått till MFF var inte okej. Trots att han är relativt ung har han hunnit med åtta klubbar. Fotbollen är nämligen hans yrke. Den moderna fotbollen är att betrakta som vilken arbetsmarknad som helst. Där spelarna självklart har rätt att söka sig till den klubb som erbjuder de bästa villkoren. Den värderingen delar inte somliga supportrar.

Förra säsongen inträffande en annan mycket omdebatterad händelse under höstderbyt mellan Hammarby och AIK när en Hammarbyspelare låg skadad. AIK-klacken skanderade ”Ut med packet”! ”Bara kärringar i Bajen”! ”Låt han dö”! Om man ska tro vissa källor. Det är nämligen inte alldeles lätt att ta reda på vad som yttrades och hände trots tillgång på filmklipp. Med så var det nästan trettiotusen på läktarna i en upphetsad derbystämning – för rivaliteten mellan de två klubbarna har djupa rötter i svensk fotbollshistoria.

”Packet” och ”kärringar” passerade utan någon reaktion. Ramsan ”Låt han dö” gav däremot genljud långt utanför planen och smällde av som ett smatterband i gammelmedier såväl som sociala medier.
Hammarbyiten Erik Israelsson hade nämligen i matchens slutskede skallat in ett vänsterinlägg. Hammarby stod därmed som derbysegrare med 1-0. Matchhjälten var illa skadad efter att olyckligt ha kolliderat med AIK-målvakten och en försvarare och fick medicinsk behandling liggande på banan. En ambulans dök upp för att hämta honom.

Ett liknande scenario inträffade för några år sedan i ett ishockeyderby i Örebro när en av Örebro Hockeys spelare föll livlös till isen. Det visade sig att han drabbats av allvarliga hjärtproblem. Boforsklacken sjöng ”Låt han dö”.

Så ramsan förekommer inte enbart inom fotbollen. Den är i sammanhanget en  ironisk verbal släng mot spelare i motståndarlaget som filmar och jämrar sig å det uppenbaraste. För att fördröja spelet eller att få någon motståndare varnad.

I båda dess fall blev det helt fel på grund av omständigheterna. Medierna reagerade på sedvanligt sätt när fotbollssupportrar gjort bort sig. De anklagades för ”drängmentalitet” eller förpassades till djurvärlden som ”svin” eller ”schimpanser” eller påstods ha ”hål i huvudet”. Eller förlorade rent av rätten att benämnas människor: Vad är det värt om AIK vinner guldet om man inte ens kan visa att det står människor bakom klubbmärket, frågar sig retoriskt en av kvällstidningarnas bemärkta krönikörer. Fotbollssupportrar är nog den enda grupp som kan ”avförmänskligas” så oförbehållsamt och utan gnisslande mediaetiska bromsar. Den mest sinistra utslaget av denna beredvillighet var när polisen i South Yorkshire medvetet gick in för smutskasta de 96 ihjälklämda Liverpoolsupportrarna i semifinalen i FA-cupen mellan Liverpool och Nottingham Forest på Hillsborough-stadion i Sheffield 1989. I akt och mening att dölja sina misstag och sin inkompetens som orsakade katastrofen. Polisen drog sig inte ens för att mata tabloidpressen med falska historier om berusade Liverpoolsupportrar och att några av dem rent av länsade fickorna på sina döende kamrater. ”Djuriska” var ett omdöme. Medierna var inte sena att haka på i knivkastningen och skapade en helt falsk fördomsfull bild av katastrofen som sprack först helt nyligen.

Det är inte att förvånas över att råa ramsor av den här typen som bryter mot en förment god smak och kolliderar med idéer som att idrotten ska vara upplyftande och idrottsmännen förebilder. Sådana daterade föreställningar lever förvånansvärt starkt under ytan. Det ligger dessutom nära till hands mänskligt och professionellt att tydligt distansera sig från dem som stör ens världsbild, uppträder kränkande och ställer till besvär. Det är vad så kallade fotbollshuliganer gör. De mest elakartade av dem anser att våld är en del av fotbollsupplevelsen.

Men hejaramsor har alltid funnits. De tar färg och form av den supporterkultur de har uppkommit ur. I pojkåren var jag med och skanderade: Domaren dömer som han vill, men i huvet står det still. Heja Sverige friskt humör! Ett utslag av naiv språkligt lekfullhet. Ett sorts symboliskt okvädande som följer sin egna regler både språkligt och innehållsligt och där gränserna för vad som anses anständigt av nödvändighet är flytande. Att supportrarna i de båda fallen verkligen ville att motståndaren skulle dö är högst osannolikt. Alla i AIK-klackan insåg nog inte heller allvaret i situationen. Det var rätt rörigt i slutet.

Men all oskuld och lekfullhet punkteras så fort rasism och antisemitism sticker upp sin fula trynen i klackarnas repertoar av ramsor. Liksom det ständigt närvarande kvinnoföraktet. Språkspelet kring illdåd av den här typen följer ett gängse mönster. Alls är upprörda. Supporterns klubb ber om ursäkt på sin webbplats. Spelarna tar givetvis avstånd från förlöpningarna. Debattens vågor går höga men mojnar snart. Fotbollen rullar på och det hela är snart glömt.

Ur led är supporterkulturen tycker kritikerna vid händelser av den här typen. Det är ständigt dags att ta i med hårdhandskarna för att få bort de ”onda” supportrarna så att de ”goda” kan gå på fotboll. Arenorna ska säkras för kvinnor för barn. Det är ett vällovligt men fåfängt projekt även om lagstiftning och besöksförbud i enskilda fall kan vara till nytta.

Det finns som väl är många olika supporterkulturer. De allra flesta väldigt konstruktiva, glada och helhjärtade i sitt stöd för favoritlaget. Det vittnar inramningen med olika tifon om. Klubbfärgerna i klädseln och festen och glädjen.

Idrotten börjar och slutar med engagerade människor. Det handlar ytterst om identitet, mänsklig värme och gemenskap. Jag älskar att höra Gamla fina Örebro av Alexander Nätterlund och Mikael Jinneskog inför hemmamatcherna. Videon får gamla sköna ÖSK-lirare att paradera i mitt inre.

Förra säsongen var jag och några kompisar i min hemstad Eskilstuna för att se ÖSK Fotboll spela mot IK City i Svenska Cupen. På Tunavallens läktare satt vi tillsammans med Kubanerna, ÖSK:s supporterklubb. En skara tillresta supportrar som spred glädje och lite karnevalsstämning mitt i den idrottsliga vardagen. Med sina ramsor, sånger och sitt trummor. Och när tidigare ÖSK-backen Mikael Danielsson gästade oss välkomnades han som en sann ÖSK-hjälte Det behövdes. Själva fotbollsmatchen var minst sagt beige och ÖSK vann lätt. Men det var en skön upplevelse för mig som inte har formats i supporterkulturen. Min identitet är i grunden spelarens. Den går aldrig riktigt ur.

Det finns en enorm komplexitet i mötet mellan spelare och supportrar och i själva spelet fotboll och dess sociala roll. I sig ett helt betydelseuniversum med estetiska upplevelser och närmast sakrala inslag för mig. Ett spelfält där den nya medievärlden också är en viktig interaktiv aktör. På gott och ont.

Den moderna elitfotbollen är en eventindustri. Matcherna måste förpackas i upplevelser. Publiken är kräsen. Konkurrensen om människornas fritid är hård. Och det måste till intäkter för att överleva i eliten.
Men det sakförhållande gör det inte lättare för fotbollen eller samhället att hantera den del av supporterkulturen som är ett reellt problem. Fest och våld har alltid följt fotbollen. Det fastslår två av Sveriges främsta fotbollsforskare Torbjörn Andersson och Aage Radmann.

Det var alltså inte bättre förr. Hösten 1970 spelades en allsvensk jumbofinal på Eyravallen mellan ÖSK och IFK Göteborg där en nedflyttning låg i potten. När matchen såg ut att vara förlorad för gästerna stormades planen av berusade Göteborgssupportrar som ville avbryta den. Den första moderna ”huliganmatchen”. En mörk slutpunkt för den idylliska efterkrigstiden, en guldålder för svensk fotboll med höga publiksiffror och lugn på läktarna. Men Torbjörn Andersson har visat att fotbollen före kriget kanske till och med var värre än nu. Med invaderande publik. Med spelare som fick stryk. Fylleresor och bråk och stora polisinsatser mot den så kallade idrottens svans.

När man gör nedslag i den globala supporterkulturens mörka skugglandskap upptäcker man snart pudelns kärna – den våldsdyrkande maskuliniteten som verkar endemisk i fotbollen. Eller kanske parasitär. Fotbollen ger många tillfällen till våldsutövning.

Begreppet huligan dök upp på 60-talet när den engelska fotbollen med hjälp av Tipsextra gjorde succé i rutan. Det finns dock ingen vetenskapligt entydig definition av huliganism. Firmorna bildades på 90-talet. Också de med engelsk förebild.

I sin doktorsavhandling Huliganlandskapet : Medier, våld och maskuliniteter presenterar Aage Radmann den nyaste forskningen. Han analyserar också Firman Boys, den schattering av AIK:s supportrar som med fog kan kallas huliganer, även om de själva ogillar termen.
Firman har en egen hemsida, Sverigescenen. Av den framgår att den är ett brödraskap – ”Förenat med stil & klass sedan 2000”. Garanterat ingen ironi.

Brödraskapet är övertygat om att fotboll och våld hör ihop. Det innebär inte nödvändigtvis att det måste utövas på själva arenan men väl kring den mot rivaliserande firmor. Knogjärnet som hälsar besökare hemsidan är en samlande symbol.

Firman Boys ser sig som AIK:s tempelriddare med rätt att bestämma AIK-hetens rätta essens och uttryck. Finner de att något är ur led i AIK. Då är det dags att sätta press på fittorna i styrelsen. Alla som inte håller måttet eller anses vara emot AIK benämns just fittor, horor eller Judas vare sig det rör sig om spelare, ledare, journalister eller domare. De förtjänar att utsättas för psykisk terror och om det inte räcker – fysiskt och psykiskt våld. Utan gräns. Just nu löper fotbollsjournalisten Robert Laul gatlopp. Han är utsatt för ett totalt karaktärsmord på hemsidan. Förmodligen för att han skrivit eller tänkt skriva något om Firman Boys.

FB:s världsbild är skenintellektuell, svulstigt manlig med inbyggt kvinnoförakt – och spretig. Lite fotbollshistoria på kvarten, romantisk våldsdyrkan hit, maffiaflirt dit; mot staten gäller Omerta, alltså total tystnad. Liksom mot medierna.

Och ”all cops are bastards”. Firman Boys talar inte – utan handlar. Stanley Kubricks suggestiva film A Clockwork Orange, som bygger på en roman av Anthony Burgess, har en viktig grafisk funktion och fungerar tydligen som svårutredd inspirationskälla för FB. Filmen är en tidlös dystopi där huvudpersonen Alex lever för tre saker: våldtäkter, ultravåld och Beethoven. Den grundläggande frågan som Burgess diskuterar i fiktiv form är om det är bättre att göra ont av fri vilja eller gott av tvång, vilket är det öde som drabbar Alex efter att ha åkt dit och genomgått en behandlingsexperiment, som han erbjuds av myndigheterna i stället för ett konventionellt fängelsestraff. Kanske är det ultravåldet som ger FB kickar.

Riddarna av FB ser sig som ”konservativa idealister” som vill vårda gamla ideal som klubbkänsla, spelarnas skötsamhet och som vänder sig mot marknadstänkandet och en fotboll urvattnad till underhållning.
Tempelriddaren ska också leverera batalj mot likasinnade tempelriddare, firmor i andra klubbfärger. Adrenalinkicken är deras drog.

Metabudskapet är klart och tydligt till andra AIK-are och världen i allmänhet: Passa er jävligt noga, ingen vet var det lurar en adrenalinstinn FB-grabb i vassen.

Firman Boys har enligt egen utsago avgörande inflytande i AIK. De styr helt enkelt AIK enligt sin självbild.
Här har Fotbolls-Sverige ett problem som uppträder med öppet visir. Men tystnad råder. Så länge som man inte får bukt med FB och deras motsvarigheter i andra klubbar kommer våldet att vara en del av fotbollen. De är fotbollens våldsbenägna extremister. De väcker säkert anklang hos en del unga män i publiken. Våld är ju underhållande bara man själv inte råkar ut för det och manlig tuffhet cool.
På FB:s hemsida möter besökaren en hotfull parallell fotbollsvärld med en värdegrund som är direkt fientlig mot den demokratiska idrottsrörelsens mål och alla humanistiska värden.

Dessa ideologiska huliganer och andra utåtagerande män i publiken verkar ofta vara berusade eller drogade vilket gör dem än mer oberäkneliga. Enligt en ny undersökning är var tionde åskådare på AIK:s, Djurgårdens och Hammarbys åskådare kraftigt berusade. Men alkoholen diskuteras inte i sammanhanget. Eventindustrin är beroende av alkoholintäkterna. Och vi lever i en hedonistisk kultur som slår dövörat till när sällskapsdrogen nummer ett, alkoholen, beslås med negativa effekter.

Män som dricker många öl måste pissa ofta. Det gör alltför många oförblommerat i offentlig miljö på väg till och från matcher. Det är ingen vacker syn men det är en ordningsstörning som allmänheten tvingas stå ut med. Precis som ”charmtrollens” fäbless för att ”hylla” de kvinnor som råkar komma i deras väg med tvivelaktiga komplimanger.

Det är dags att sätta en tapp i tunnan. Alkoholfaktorn har varit relevant länge. I Ordspråksboken i Gamla Testamentet heter det i den nya översättningen: Vinet är en hädare, ölet en gaphals, / vettlös är den som raglar i rus. Det är ord och inga visor. Tyvärr är ölstinna män i grupp med smak för adrenalinkickar en explosiv blandning. Jag är övertygad om att knallskottskastaren var onykter. Om man inte gör något åt fyllan kring matcherna kommer ordningsproblemen att kvarstå. Alla fall av fotbollshuliganism som jag upplevt och studerat rapar öl och osar brännvin.

Så är det dags att ta sig an firmorna Varför ska våldsbejakande extremism  inom fotbollsvärlden kunna uppträda helt öppet på nätet och baktala, psyka och knäcka dem som de ogillar och samtidigt skryta om sina illdåd.

Dixie Ericson är frilansjournalist

 

Fotnot: lästips
Aage Radmann
Huliganlandskapet : Medier, våld och maskuliniteter
Malmö Studies in Sport Sciences No 13, 2013

Torbjörn Andersson Kung fotboll : den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950.
Stockholm/Stehag Brutus Östling Bokförlag Symposion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

  • Överväxeln

    behåll växeln överväxeln det som blir över på det man […]

Kulturbloggen

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

  • Konstföreläsningar

    På torsdag 8 september kl 18.00 så är det premiär för en ny serie öppna föreläsningar på Örebro Konstskola. Norman […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree