England: Musikens London

Inlagd av Kulturdelen Resor torsdag, juli 14th, 2016

London är tveklöst en av Europas främsta musikmetropoler (i konkurrens med städer som Berlin och Wien). Utbudet av klassisk musik – och inte minst tidig musik – är överraskande stort. Inför avresan till England kollar jag in kalendarierna över aktuella konserter – och varje dag noterar jag minst 10–20 konserter som jag absolut inte vill missa…

På British museum dröjer jag kvar framför glasmontrar med handskrivna kompositioner av Bach, Händel, Britten… Besöker sedan ”Handel House Museum”, inrymt i det hus Händel flyttade in i år 1721 och sedan bebodde fram till sin död. I rummet där han brukade komponera, med en rad fönster ut mot den smala gatan, sätter jag mig en stund. Strax därpå kommer en cembalist och börjar spela… Eftermiddagsljuset faller så fint in genom fönstren – och jag tänker mig att exakt så här måste det ha lyst när Händel med stiftpennan i handen raspade ner sin notskrift.

Mängden orkestrar och ensembler i 9-miljonersstaden (Stor-London 13 miljoner!) är oerhörd. Här bara ett urval: London Symphony Orchestra, Academy of St Martin in the Fields, BBC Symphony Orchestra, Camerata of London, City of London Sinfonia, English Chamber Orchestra, The English Concert, London Arts Orchestra, London Bach Society, London Baroque, London Chamber Orchestra, London Chamber Players, London Mozart Players, London Mozart Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, London Sinfonietta, Orchestra of the Age of Enlightenment, Philharmonia Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra, Sinfonia of London…

Till de viktigaste konsertlokalerna hör Royal Albert Hall, Royal Festival Hall, Queen Elizabeth Hall, Wigmore Hall (med kanske världens bästa akustik), Barbican Centre, Cadogan Hall och St Martin in the Fields. Musikkonservatorierna, Royal Academy of Music, Royal College of Music och Guildhall School of Music and Drama, brukar också arrangera konserter.

Operagenren är väl företrädd, med sammanlagt ett tjugotal kompanier – utöver de två bjässarna: Royal Opera House och English National Opera. Förstnämnda institution ligger vid de gamla marknadshallarna, Covent garden, på samma plats där tidigare Händel uruppförde sina operor. Här, i den mycket vackra salen, med plats för 2 200 personer, såg jag baletten Giselle. The Royal Ballet, ett av världens främsta danskompanier, visade såväl koreografisk som artistisk finess. Peter Wrights uppsättning kombinerar historicerande romantik med samtida danskonst. Musiken, av Adolphe Adam (känd inte minst för tonsättningen av O, helga natt), är hyperromantisk och nervigt böljande – en kombination av Puccini och Wagner... Och operaorkestern spelade vältrimmat och tätt; utan minsta avvikelse-frekvens.

Är man det minsta kulturintresserad bör man inte missa South Bank; ett vidsträckt kulturkomplex i sextiotalistiskt betongbrutal stil vid Themsens södra strand, mittemot parlamentet och Big Ben, inhysande teatrar, caféer, restauranger, flera konserthallar, British Film Institute m.m. Där, på Royal Festival Hall, lyssnade jag på Royal Philharmonic Orchestra som dock denna kväll inte gick helt fullriggade ut i de symfoniska farvattnen; möjligen därför att Charles Dutoit dirigerade aningen för rutinerat-oinspirerat; och dessutom var unge solisten i Dvoraks cellokonsert, Gautier Capucon, lite för självupptagen och inriktad på teknik snarare än på gestaltning. Faktiskt tycker jag nog att Philharmonia Orchestra (som faktiskt kallats ”the heart of British musical life”) ofta spelar än mer uppmärksamt, och med ett större mått av dynamik.

Kyrkan St Martin in the Fields har numera blivit ett av stans mest vitala musikcentra. Här ges mängder av konserter, ofta flera om dagen, och den tidiga musiken är väl företrädd. Mängder av konserter alltså – men nästan aldrig någon gudstjänst! Kyrkan, som även arbetar för att hjälpa flyktingar och hemlösa, har en lång, progressiv historia, men musikverksamheten utgör navet i verksamheten. Här gjorde Neville Marriner sin epokgörande inspelning av Bachs Brandenburgkonserter med The Academy of St Martin in the Fields: jag fick skivan 1971, som 15-åring; den lp:n blev för mig porten in till klassisk musik… Neville Marriner, som fortfarande, vid 92 års ålder, framträder som dirigent (!), har haft en enorm betydelse för barockmusikens breda återkomst från 1970-talet och framåt och där framför allt användningen av tidstrogna instrument efterhand kommit att gjuta nytt liv i många tolkningar.

Jag lyssnar till Belmont Ensemble of London som tillsammans med English Chamber Choir ger en av de mest drabbande tolkningar av Händels Messias jag någonsin hört. Barcokspecialisten Peter G Dyson är fenomenal i sitt sätt att lyfta fram sångbarheten och blottlägga den operamässiga känsligheten i de många vackra ariorna; det välkända kändes här nytt; det var som att lyssna till ett uruppförande…

Pärlan bland konsertlokalerna är Wigmore hall, med estetiskt tilltalande miljö och en akustik av yppersta världsklass. Här ges mycket kammarmusik, med oftast internationellt eftertraktade artister. Hallen, som ursprungligen hette ursprungligen Bechstein Hall, uppfördes 1901 i anslutning till den tyske pianotillverkaren Bechsteins visningsrum för flyglar och pianon.

Så blir dessa försommardagar 2016 en oavbrutet fängslande resa där renässans, barock och hypermodernt ljuder, om vartannat – för övrigt en parallell till dagens London, med klassiska dubbeldäckare på slingriga gator i City kontra ultramoderna, arkitektoniska mästerverk i ett East End där den fattigdom som ännu på 1970-talet var märkbar nu förvandlats till en tummelplats för internationella investerare och där det ena arkitektoniska mästerverket överglänser det andra.

—

Björn Gustavsson

 

FOTNOT: www.visitlondon.com erbjuder utmärkt information och en bra evenemangskalender.