Konsert: Sven-Bertil Taube
Konserter, Recension torsdag, juli 14th, 2016
Sven-Bertil Taube är tveklöst en av Sveriges främsta estradörer, inte minst i sin förmåga att kombinera stor sångkonst med ett direkt, folkligt tilltal – men därtill kryddat med en talekonst av ett slag som i våra dagar är på utdöende. Det är något samtidigt både folkligt och aristokratiskt över denne talangfulle Sven-Bertil, som med otvungen grandezza tagit upp den fallna sång- och diktarmanteln efter pappa Evert.
Så egendomligt dock att endast cirka 300 personer hade infunnit sig i Dalhalla för att denna vackra kväll (7 juli) få uppleva Sven-Bertil Taube tillsammans med en orkester under ledning av Peter Nordahl.
Sveriges egen Frank Sinatra – som Sven-Bertil Taube också kallats – lät sig dock inte förfäras av den lilla publikskaran, utan muntrade snabbt upp åhörarna med sin oefterhärmliga blandning av anekdoter, mustig humor och fin känsla för livets poetiska dimensioner men också mörka bråddjup.
Sven-Bertil Taube (82 i år) är still going strong. Rösten bär fint, moduleras inkännande alltefter genrer och stämningar, och berättartalangen är slipad: här bjuds artisteri i den högre skolan.
Sven-Bertil är en av de sista bland företrädarna för den stora visvåg som sköljde över Sverige på 60-talet och som lät en ny generation diktare och trubadurer ta plats på parnassen: Lars Forsell, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk är bara några av dem. Sven-Bertil var vän med dem alla, och på ett mycket rörande sätt berättade han här i Dalhalla om sin vänskap inte minst med den sistnämnde.
En känsla av divertissemento dominerade dock konserten fram till den sista halvtimmen, då ett slags dödens allvar plötsligt grep Sven-Bertil och han frikostigt delade med sig av både Olle Adolphsons och Evert Taubes rika sångskatt. Över huvud taget har Sven-Bertil på senare år lyft fram just den svenska visskatten, i synnerhet genom de två cd-volymerna Hommage. Orkesterarrangemangen, flerstädes nyskapande, blottlade på ett nytt sätt såväl musik som text. I synnerhet tolkningarna av Så skimrande var aldrig havet, Så länge skutan kan gå samt Olle Adolphsons Trubbel, Ge mig en dag samt Nu är det gott att leva gjordes mycket gripande.
Mot slutet skedde i det gamla kalkbrottet vad som i sällsynta fall faktiskt sker på konserter: såväl artister som publik hamnar i en kollektiv känsla av att konserten växlar in på ett nytt spår, att allting stämmer, verkligen berör, och med en nerv som griper alla: sångare, musiker, publik… Mysteriöst, och fascinerande!
Efter en sväng förbi spelmansstämman i Östbjörka, i en miljö påminnande om Anders Zorns berömda målning Midsommardans, återvänder jag hem i den ljusa sommarnatten, och avslutar med att läsa ännu ett stycke i boken Ord och många visor, där Sven-Bertil berättar om sitt liv för journalisten Petter Karlsson. Frikostigt – och på ett sprudlande berättarhumör – delar han med sig av intryck från uppväxten med de kända föräldrarna, somrarna på Sjösala, samarbetet med Ingmar Bergman, Ulf Björlin och alla de andra. Om Evert Taube präglade den första hälften av det svenska 1900-talets vistradition så har i motsvarande grad hans son Sven-Bertil präglat den andra hälften. Förhoppningsvis fortsätter han att sjunga länge, länge än.
—
Björn Gustavsson
