Kriminalroman: Eugen Kallmans ögon

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension söndag, augusti 28th, 2016

Håkan Nesser
Eugen Kallmanns ögon
Bonniers 543 sidor
—

Håkan Nessers senaste roman Eugen Kallmanns ögon pryds av ett dystert omslag. En kall steril byggnad med svarta fönster. Svart himmel, blek måne. Skolklockan på gaveln visar fem över sju. Morgon eller kväll? Oklart. I alla fall är det klart, att omslaget visar den högstadieskola i staden K i det inre av Norrland, varifrån minst sagt dramatiska och oklara händelser emanerar. Tre mord, eller kanske bara två, två försvinnanden, misshandel, rasistiska påhopp, kärlek, sex, äktenskap i kris, gott vin och whisky. Nesser i toppform med andra ord!

Stommen i romanen utgörs av de dagböcker från åren 1985-1995, som Eugen Kallmanns  efterträdare Leon Berger hittar i Kallmanns skrivbord på skolan. Kallmann avled i maj under mystiska omständigheter och det ligger en oro i skolan hela påföljande hösttermin. Kallmann var en kuf, lektor med svenska svenska som huvudämne. Bara det är ju egendomligt. En lektor på högstadiet i Norrlands inland! Men han var en drivande lärare och mycket omtyckt av sina elever.

Leon Berger (adjunkt i svenska och historia) och Igor (mattelärare med viss kontakt med Kallmann) och kuratorn Ludmilla (med bra kontakt med elever och rektor) blir ett slags privatspanare. Vad har egentligen hänt Kallmann? Denna trio och ett antal elever för handlingen framåt var och en med egna kapitel. Så får vi läsare händelser beskrivna från flera håll. Bra berättarteknik. Men ibland blir det bara FÖR mycket. Nesser tar verkligen ut svängarna. Han måste ha haft roligt! Skolans särskilda värld är på kornet. Jag log och fnissade, när jag läste. (Jag har undervisat i svenska och tyska på högstadiet och gymnasiet vid samma tid som romanen utspelas.) Tonen eleverna emellan är äkta och ”spelet” mellan kolleger känns igen. Håltimmar, idrottsdagar, luciafirande, uppsatsrättningar, mattanter, cafeterian, där man hänger. Men var är biblioteket? Med en konservativ rektor, som sätter bildning främst, och en Håkan Nesser, som strör litterära referenser i sin roman. Bibblan fattas!

Polisutredningen om Kallmanns död har gått i stå. På goda grunder. Igor har på 70-talet haft kriminalinspektör Marklund i matte och fysik, svaga 2-or i båda ämnena … ”Polisens inkompetens är något man kan förlita sig på i stort som smått”.

I sista kapitlet faller alla bitarna på plats. Rimliga förklaringar. Är boken bra? Det beror på vad läsaren önskar sig. Här förmedlas ingen djupare livsvisdom men väl en massa kloka ord.

Ludmilla: ”Vrede är verkligen inte nyttigt för tankeverksamheten.”

Igor: ”Om det finns ett problem finns det också en lösning.”

Till den som önskar sig underhållning och har viljan att att försöka minnas och förstå egendomliga möten och företeelser rekommenderar jag Eugen Kallmanns ögon.

—

Anita Ulvdell