CD: Janela med Stockholm Lisboa Project
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, september 10th, 2016
Stockholm Lisboa Project: Janela (Westpark Music/Nomis Musik). Speltid: 43’23.
Alice Andersson (saxofoner, sång), Sergio Crisóstomo (fiol, sång), Rita Maria (sång), Simon Stålspets (mandola, sång), Maria Kalaniemi (dragspel)
Betyg:
–
”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar” skaldade dalkarlen Erik Axel Karlfeldt, och nog skulle det kunna vara en bra titel för en fado-sång. Den portugisiska fadons grundackord är saudade: melankoli, nostalgi, en sorgset illusionslös längtan efter det som aldrig kan återkomma eller återfås. Den brukar sjungas till två gitarrer, där den ena ska vara en dubbelsträngad portugisisk. Går nu det att förena med svensk folkmusik? Varför inte? Stockholm Lisboa Project kallar sig fyra musiker med rötter i såväl Portugal som Sverige, och deras slagord lyder: ”fado, polska and beyond”. Hur det låter kan man höra på nya albumet Janela, som betyder ”fönster” på portugisiska. Och ett fönster vill man öppna för olika vindar och horisonter och för en längtan utan gränser. Som gästartist medverkar också Maria Kalaniemi på dragspel.
Men hur fungerar det? Jag skulle nog säga att det fungerar i fallande skala enligt devisen ”fado, polska and beyond”. De bästa spåren är med andra ord de där man helt enkelt spelar traditionell, känslostark fado, låt vara med annat ackompanjemang än det traditionella. Sämst är de som går ”beyond” och där man ska vara rolig. Att i en låt glida över i ”En sjöman älskar havets våg” kan möjligen funka som ett skojigt inslag på en konsert – men på skiva blir det mest fånigt. Däremot är den finska dragspelsmelankolin i ”Istunpa sänkys laitalla” lätt att försjunka i, och ”Hannas brudvals” är riktigt fin. Kort sagt: ju mer saudade (på portugisiska, finska eller svenska), desto bättre. Så det är lite synd att det hela får klinga ut i hurtighetens tecken.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
