Saxå Kammarmusikfestival

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, september 11th, 2016

Saxå kammarmusikfestival får nog betraktas som en av landets förnämsta i sitt slag. Konstnärlige ledaren Peter Eriksson har här – tillsammans med sommarlovslediga filharmoniker som kärntrupp – år efter år förvandlat Saxå herrgård till ett kammarmusikaliskt Mekka.

Musiker på grönbete i storslagen bergslagsnatur – vilket framgångskoncept!

Festsalen på Saxå herrgård är en av de vackraste konsertlokaler jag vet. Att lyssna till kammarmusik i denna nyklassicistiskt sobra lokal – en sommarkväll med kanske öppnade fönster och fåglar i de gamla träden i parken utanför – ja, då är det som man själv med ens befunne sig i 1800-talet. Väl utkommen efter konserten skulle man knappast höja på ögonbrynen om man fick se hästskjutsar stå och vänta ute på gårdsplanen.

Saxå kammarmusikfestival startades 1986, med Peter Eriksson, altviolinist på filharmonikerna, som initiativtagare och konstnärlig ledare. Alltsedan han redan på 1970-talet blev nära vän med Carl-Jan Granqvist har de båda, var och en från sitt håll, utvecklat festivalen till att bli en av Sveriges mest högklassiga. Festivalveckorna brukar äga rum strax efter midsommar, med ett brett program och numera med spelplatser runtom i trakten: alltifrån Grythyttan till Filipstad.

Årets upplaga, den 31:a i ordningen, höll samma goda klass som jag minns från även tidigare upplevelser här: musikalisk-salong-stämning av traditionellt slag i högtidssalen en trappa upp i herrgården. Inte undra på att många besökare återvänder, år efter år. Här fortlever värmländska brukstraditioner à la

umgängeslivet i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Vilket dock inte utesluter utveckling, nutid, framtid…

I år inleddes festivalen med bl.a. Schuberts Das Lied im Grünen, Sjostakovitjs pianotrio op 8 och Dvoraks ljuvliga pianokvintett i A-dur, där fioler och svalor som pilade förbi utanför salens sommaröppna fönster tävlade om publikens uppmärksamhet. Och Christina Högman sjöng bl.a. Alma Schindler-Mahlers Laue Sommernacht (”Ljumma sommarnatt; himlen stjärnlös står; i skogen vida vi sökte varandra i mörkret, och vi fann varandra. / Fann varandra i vida skogen, i den stjärnlösa natten, höll förundrade om varandra i den mörka natt. / Var inte hela vårt liv just så, blott ett famlande, ett sökande?”). Medverkade gjorde ”kärntruppen”: Christina Högman, sopran, Nils-Erik Sparf, violin, Anette Wistrand-Lavotha, violin, Peter Eriksson, viola, Elemer Lavotha, violoncell och Mats Jansson, piano. Ernst Kirchsteiger höll ett lysande invigningstal.

Vad gör festivalen så speciell? Den täta, intima atmosfären, den stilrena herrgårdsmiljön, såväl interiört som exteriört, men också serveringen av kaffe och champagne och chokladtårta i det lilla herrgårdskapellet under pauserna, och parken med de väldiga lövträden och sjön bara några hundra meter nedanför huvudbyggnaden… Och mitt i och överallt: Carl Jan Granqvist – en levande legend som håller samman alltihop och som med sin passion för kammarmusik dessutom tillhandahåller en konsertlokal av mycket speciellt slag, men där den omgivande miljön förstärker intrycket av en plats där det är gudagott att vara.

Ett axplock ur årets program: En av kvällarna sjöng Christina Högman Schubert-Lieder – och därefter framfördes Brahms pianokvartett i c-moll; ett av kammarmusikens mest praktfulla verk. I Grythyttans typiska bergslagskyrka spelade barockensemblen Kajsa Warg Consort. I Filipstads kyrka konserterade Björn Gäfvert på den nyrenoverade orgeln och Peter Eriksson (viola) och Nils-Erik Sparf (violin) spelade Mozartsonater. En kväll framförde Vamlingbokvartetten ett spännande program i herrgården – där sedan ett av de intressantaste festivalinslagen följde: nyskriven musik med bl.a. Polska cellovartetten, ett europeiskt projekt och här med inspelningstekniker från Sveriges radio. För avslutningskonserten svarade Oslo Grieg Trio: ett väl varierat program.

Lagom till denna försommarvecka utkom också en påkostad, genomdesignad och ytterst läs- och sevärd bok: Saxå kammarmusikfestival, med underrubriken ”Till kammarmusikens lov” (Måltidsakademins förlag, Grythyttan). Den 400-sidiga volymen ger en lika bred som djup och därtill underhållande och inspirerande tillbakablick över de tre decennier festivalen funnits. Eldsjälar som Carl-Jan och festivalledaren Peter Eriksson är veritabla stöttepelare när det gäller att hålla liv i evenemanget.

Så här skriver P 1-profilen Karsten Thurfjell i ett av bokens kapitel: ”Även om Saxå ligger i en bygd med kulturhistoriska herrgårdstraditioner, då verkar festivalen i Filipstad i östra Värmland, en av landets fattigaste kommuner, för att inte tala om Hällefors som också dras med ständigt vikande siffror. Hur ser då Peter på festivalens roll i detta sammanhang? –Jag kommer från Arvika 15 mil västerut, i ett Värmland där kulturen präglar bygden på ett helt annat sätt. Skulle jag lägga den här festivalen i Arvika skulle jag direkt få offentliga bidrag. Hela traditionen med konsten, konsthantverket och musiken animerar bygden, från slutet av 1800-talet till våra dagar, med Rackstakolonin, Klässbol och Ingesunds musikhögskola. Det är ett helt annat klimat, precis som i Fryksdalsbygden. Men det är roligt att kunna vara med och stimulera det östvärmländska kulturlivet med den här festivalen.”

Själv minns jag denna trakt från tidigt 1970-tal: kulturellt nästan en öken… Därefter har befolkningen nästan halverats – men tack vare eldsjälar som Carl-Jan och andra har trakten livats av inte bara en festival som denna, utan också av exempelvis skulpturparkerna i Hällefors och folkhemsmuseet i Lesjöfors – en tidigare stolt industriort som utan satsningar som denna nog skulle ha vacklat in i hopplöshet och skuggtillvaro.

Nämnas kan också att festivalen beskrivits också i en tidigare bok, redigerad av Peter Eriksson: Till kammarmusikens lov (Carlssons). Där belyses, ur många aspekter och med en rad medverkande skribenter, den då 20-åriga festivalen.

Saxå kammarmusikfestival: artister som verkligen brinner för kammarmusik möter här en publik som gör detsamma. Och resultatet blir därefter.

—

Björn Gustavsson

Fotnot: Läs mer på www.saxa.se