Historiens grävskopa stressar Europa

Inlagd av Dixie Ericson Dixit måndag, september 26th, 2016

”Det kan inte fortsätta så här.” För femtioelfte gången läser jag utsagan på en ledarsida. En from förhoppning, en klyscha utan adress som bara lämnar ett tanigt minnesspår i den expanderande Ordgalax vi lever i. Digital och analog om vartannat och där varje läsare alltid kan få sina fördomar och värsta farhågor bekräftade någonstans. Sanningen har blivit ett relativt mått. Gammelmederiernas etik dör med dem.
Det kan det visst fortsätta så här. Det kommer det att göra så länge inte någon gör något åt problemen. Ständigt denna någon som inte gör sin plikt. Det handlar om den nya europeiska kyrkogården Medelhavet där drunkningdöden härjar vidare utan sans eller måtta.

Det finns nämligen inte någon politisk vilja eller mäktig institution som kan eller vill göra något i grunden åt denna massdrunkningsdöd. Detta trots läpparnas bekännelser. Många engagerade européer arbetar förvisso i sitt anletes svett för att göra livet drägligt för vår nästa långväga ifrån. Men det hjälper bara marginellt i det stora hela.

Historiens grävskopa har med gnisslande larvfötter kört över Occidenten och dess institutioner. Bankettalen om den fria rörligheten har tystnat. Få nationer eller ingen följer ingångna avtal. I Det orbaniserade Europa bygger man numera murar och stängsel. Vi håller oss också med koncentrationsläger i Grekland.
Asylrätten är en vacker hägring att vårda som princip men inte som realitet. Den europeiska ländernas realpolitik tävlar om att komma så nära lägsta möjliga överlevnadsnivå för asylsökande både psykiskt och fysiskt  – för att hålla dem borta. Signalerna är tydliga: Kom för i helvete inte hit. Sverige är bror duktig i den klassen också. Vi låtsas ju också att det bara är en tillfällig bottenkänning. Och vi har ju tagit emot vår kvot och mer därtill tycker vi. Lite självbelåtna som vanligt. 

För att stämma i bäcken i flyktingströmmen har EU ingått partnerskap med Erdogans Turkiet som blivit vår ställföreträdande flyktingmotare vilket gör Erdogan till gudfader i den cordon sanitaire, som ska förhindra att fler asylsökande kommer till Europa. Vilket maffigt utpressningskort för en maktfullkomlig politiker! Givetvis ska flyktingarnas rätt att söka asyl skyddas. Hyckleri är bara förnamnet.
Grindvakten kräver betalning i form av stora summor euro, visumfrihet för turkar inom EU och en lätt böjd rygg och taktisk tystnad inför Erdogans-regimens systematiska strypning av yttrandefriheten. Och Grekland och Italien får fortsätta att ta emot dem som kommer levande i land. För detta har de fått en uppskattande dunk i ryggen à la duktiga idioter av EU-kommissionens  ordförande av den sorgliga skepnaden, Jean-Claude Juncker. Samtidigt som han tadlat båda länderna för deras oförmåga att tukta sin ekonomi som EU föreskriver.

Det är bara påven Franciskus som man kan lita på. Han för konsekvent humanitetens talan med en evangelisk utgångspunkt. Han ömmar för de fattiga, betryckta och förtryckta. En jesuit som världens salt. Det är givetvis kontroversiellt här och var i den katolska världen.
I ett möte med sina ordensbröder i jesuiterna nyligen konstaterade han att Europa står inför den värsta humanitära krisen sedan andra världskriget och att Medelhavet blivit en flyktingkyrkogård. Han uppmanade sina bröder och systrar i kyrkan att gå ut i världen som ”compagni di Gesù” och i enlighet med sin kallelse och skolning verka som kvinnor och män för och med oss.

”I denna historiskt svåra situation finns det ett stort behov av människor som lyssnar till de armas skrin och besvarar dem med medlidande och generositet.”

Det kommer definitivt inte att ske i Europa som helhet. Tvärtom kommer med stor sannolikhet inhumanitetens röster att öka och vinna gehör. Liksom cynismen som fryser ner medmänskligheten. Och en lagstiftning med fokus på immigrationen håller på att växa fram som ett mycelium över hela Europa. Vi kommer att bli besatta av migrationsfrågor framöver och hur vi ska ska skrämma bort så många som möjligt på ett fördolt sätt. EU:s fortlevnad är en öppen fråga. Oenigheten vad gäller flyktingmottagandet är total. Och Sydeuropa är ett konkursbo. Brexit kan inspirera till nya exits men också till många gräl om ekonomin. 

Men historiens grävskopa är inte klar med Europa – än. Bilden har jag hämtat från en dikt av den italienske poeten, Eugenio Montale, nobelpristagare 1975.  I två dikter i sin sena diktsamling Satura tar han sig an historien som fenomen. Han demonterar – för att inte säga demolerar – historien. Han,  Dante och Leopardi är de stora pessimisterna i italiensk litteratur.

Historien löper inte / som en kedja / av länkar utan avbrott / i alla fall  / kuggar många länkar  inte i. / Historien innehåller inte / ett före och ett efter.
…
Historien banar inte väg, den envisas, / avskyr det stegvisa, förflyttar sig inte, / inte heller drar den sig tillbaka, den förflyttar spåret / och dess riktning / den går inte efter tidtabell. / Historien urskuldar sig inte / och klandrar inte,
…
Historien lär oss /  ingenting om oss själva. / Att hålla den under uppsikt tjänar inte till / att göra den mer sann och rättvis. 

Historien är enligt Montale totalt meningslös. Han avfärdar alla former av historicism. En spretigt produktiv  och komplex historiefilosofiskt tankeriktning där alla kulturyttringar ses som en produkt av en förment historisk utveckling.

Montales pessimism är dock inte total.
Historien är sedan inte / den ödeläggande grävskopa som man påstår. / Den lämnar gångtunnlar, kryptor , hålor /  att dölja sig i. Det finns de som överlever…. ( Ur La Storia, min översättning)

Det är där vi är nu. Det gäller att dämpa ner retoriken och undvika tanklösa konfrontationer och låsningar till varje pris. Se på Syrien! Vi måste ha tålamod med och stötta politikerna som ju famlar med dessa enorma, komplexa historiska händelser och skeenden där det inte ens går att formulera enkla och tydliga lösningar. De kommer att krävas orena kompromisser och massor av saklig debatt för att få till de nödlösningar och provisorier vi kommer att få leva med under den närmaste framtiden. Både nationellt och internationellt.  

Vår identitet omprövas ständigt. Globalisering har pågått i accelererande takt i flera hundra år. Värdeordsväven är i trasor och i gångtunnlarna dyker det upp nygamla skuggor som går i olika nyanser av brunt. Rasismens råttor kilar omkring än här än där och gnager på anständigheten och människors lika värde. Blut und Boden har gjort comeback som nationalistisk önskedröm. Den etniska rensningen är aldrig långt borta.

Som om det inte skulle räcka med alla islamistiska hetsätare av religion som förvandlas till instant terrorister lågande av hat och tro på sitt gudomliga uppdrag att vrida tiden rätt igen hur mycket blod det än må kosta. Den store satan är i deras ögon den liberala västerländska demokratin. Som bara duger som födkrok och replipunkt inför nya djärva mordorgier på obeväpnade – gärna kristna.

Demokratin och yttrandefriheten är hotade. Vi får hoppas att vi kan hålla stången mot hopplöshet, inre splittring och demokratins fiender. Här krävs politiskt ledarskap på högsta nivå. Hoppet om en bättre framtid får aldrig  slockna helt. Då krävs det att stadsminister Lövén föregår med gott exempel slutar att tungomålstala om den svensk modellen och stiger ur den präktiga sosseidékorsett à la 50-tal som är lika relevant som en vevgrammofon på ett disco. Det kanske gör att partiledarkollegorna också öppnar upp för nya tankar. Nu gäller det mer än någonsin att hitta smarta kompromisser för att demokratin ska kunna överleva mer än till namnet och Sverige hållas samman. Det svenska samhället har problem med social oro, brottslighet och vandalism som sliter på livskänslan hos dem som bor mitt i ett inferno av brinnande bilar, usla lägenheter  och som riskerar att åthutas av religiösa ”poliser” som ger order om livets rätta levande och korrekta klädedräkt.

Vi borde faktiskt låta bli att kommentera tragedierna på Medelhavet med gängse kraftlösa plattheter som ”det kan inte få fortsätta så här”; ”någon borde göra något åt det”.
Vi européer har ett moraliskt ansvar att ”den andra” – som vi vägrar se som ”vår nästa”– drunknar i  den desperata flykten från alla helveten på jorden. Vi anser oss inte ha råd och möjlighet att skydda dem. Det är vår tragedi. Våra vackra ord och stora humanistiska tankar har inte klarat historiens stresstest. Och Europatanken är på väg att lida skeppsbrott.

Dixie Ericson är kulturskribent