Teater: Döden på m/s Maria

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, oktober 9th, 2016

Döden på m/s Maria
Lerbäcks teater
Premiär 29 sept

Årets nya pusseldeckare har haft premiär i Lerbäck: Döden på m/s Maria.

Ja, den skrivande och regisserande duon Johan Gille och Peter Nyström har en förmåga att finna nya spännande miljöer där deras personer blir avskurna från yttervärlden medan hiskeliga saker händer.

I höstens drama så har det redan skett hela fem mord när pjäsen börjar. Fem lik på en mindre båt har upptäckts när skeppet drev för vinden i Medelhavet, kaptenen är försvunnen. Vi flyttas fem år fram i tiden, ett team från teveprogrammet ”Cold case – Sweden” tar sig nu an fallet. De får tillgång till alla uppgifter från den italienska polisen som inte kommit någon vart med sin utredning.

Författarna styr oss säkert och elegant genom de olika tidshaven och alla dess figurer, som hade de varsin skepparexamen. Efter många år bakom rodret bemästrar de skickligt all den utrustning som för oss framåt. Intensiva replikskiften runt om teaterladan där vi sitter vid våra trerättersbord, korta videofilmer, en del är upptagningar från bevakningskameror och dessutom fejkade inslag från Rapport där vi får senaste nytt.

De sex skådespelarna spelar ett par olika roller var och tack vare de olika tider pjäsen utspelas i, blir det lätt att hålla isär karaktärerna. I den här typen av drama hör det till, att de inte blir särskilt fördjupade.
Varje roll har snarare en funktion i det spel som så småningom ska leda fram till rätt mördare. Men jag fastnar ändå för kaptenen Leppänen som spelas koncentrerat och laddat av Mathias Blad på lätt finlandssvenska.

Någon gång i tredje akten blir det väldigt många faktorer att hålla i huvudet, men jag ska återigen erkänna att jag nästan alltid ifråga om deckare ganska snart släpper alla ambitioner att försöka hålla ordning på personer och var de befann sig.en viss tid.

Jenny Gilles scenografi är snyggare än vanligt och förmedlar en känsla av instängd kajuta, trots att ensemblen utnyttjar hela rummet nästan hela tiden. Men det gillar jag också, jag blir liksom inbjuden mitt i dramat. Den levande teatern, till skillnad från all vår passiva mediekonsumtion, används FULLT UT.

Jag tror inte någon blir besviken på vare sig dramat – eller den lika lokalt producerade maten. Eller på att, när man går ut i höstkylan, på vägen få ta upp en liten kattunge i famnen…

—

Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion