Lyrik: Flyga till himlen av Daniil Charms

Inlagd av Sten Wistrand Lyrik, Recension, Skönlitteratur måndag, november 21st, 2016

Flyga till himlen. Dikter

Daniil Charms

Översättning och efterord: Bengt Samuelson

Ellerströms förlag. 78 sidor. Har utkommit.

 

Man får nästan bita sig i läppen för att inte börja vitsa på författarens namn. Heter man Charms och skriver som man gör så …

Daniil Charms, som föddes revolutionsåret 1905 som Daniil Juvatjov, introducerades på svenska 1983 av Bengt Samuelson med volymen Konsten är ett skåp (för vad skulle den annars vara?). Sedan dess har ytterligare ett antal verk av honom översatts, bland annat en brevvolym. Vi har också kunnat ta del av Charms anekdoter om nationalskalden Pusjkin, som bland annat hade den egenheten att han alltid ramlade av alla stolar som han försökte sitta på.

Charms har ett gott öga till vardagens banalitet som genom en absurd twist kan förlänas en komisk dimension – där inte minst poänglösheten är själva poängen. Men det har alltså varit prosan som stått i fokus. Tills nu. Med Flyga till himlen introduceras poeten Charms, och åter är det Samuelson som står för bedriften. Att det inte rör sig om någon vanlig poet förstår man redan av Charms inledande självbiografi: ”Nu ska jag berätta om hur jag föddes, hur jag växte upp och hur de första tecknen på mitt geni upptäcktes hos mig. Jag föddes två gånger.” Det senare stämmer dock inte riktigt, eftersom han, visar det sig, i själva verket föddes tre gånger.

På ett sätt skiljer sig inte poeten Charms så mycket från prosaisten, bortsett från att han nu skriver poesi, förstås, dessutom understundom på rim. Men ett stycke som ”En fasansfull död” hade nog i princip lika gärna kunnat vara prosa. I andra fall kan man tänka sig en bakgrund i brittisk nonsensvers. Det skulle i så fall också förklara varför man som svensk ibland kan få Lennart Hellsing i tankarna – som till exempel i denna cirkusdikt:

Två stycken grisar
dansar en polka,
pajasen Petter
daskar pajasen Kolka,
pajasen Kolka
daskar pajasen Petter,
en tam papegoja
knaprar klenätter.

Associationerna kan också gå till Falstaff, fakir och till strountes-diktningens Gunnar Ekelöf. Men Charms har också en rottråd i den ryska futurismen, och då tänker jag inte på Majakovskij utan på Velimir Chlebnikov och Aleksej Krutjonych med deras ordlekeri, som även innebar att de diktade på det konstgjorda språket zaum. Man kan nog också ana en anknytning till folkliga skämtverser och anekdoter.

Ibland är det svårt att veta var gränsen går mellan skämt och allvar, lite som i de dikter som Claes Hylinger brukar tryffera sina prosaverk med och som liksom leker med det naiva och pekorala på ett, ja just det, charmigt sätt. Men ibland är allvaret naket, som i en saklig dikt från 1937 om svälten:

Svälten börjar så:
på morgonen vaknar du på gott humör,
sedan inträder tröttheten,
sedan börjar ledan,
sedan börjar förlusten
av förnuftets snabbhet och styrka,
sedan inträder lugnet.
Och sedan börjar fasan.

Han kan också vända sig direkt till Gud i bön: ”Giv mig ro, Herre, / och vattna mitt hjärta ur dina förunderliga ords källa.” Dikten skrevs 1935, och det kunde nog finnas anledning för Charms att be till Gud i ett land som året dessförinnan proklamerat socialistisk realism som rättesnöre för allt konstnärligt skapande.

Min favorittext i denna volym är ändå den långa titellösa dikt från 1930 som börjar: ”Jag vill berätta en sak som hände med en fisk, eller kanske inte en fisk, utan snarare med en viss herr Patruljkov, eller ännu snarare med hans dotter Patruljova.” Det är en helt underbar och vansinnig text, närmast släkt med Kurt Schwitters likaså underbara ”Anna Blume”, en text som får mig att skratta högt med sina absurda påståendesatser och sin förvridna dadaistiska logik. Men som Samuelson påpekar i sitt efterord får man inte heller glömma att Daniil Charms levde i ett samhälle som i sig var absurt.

Under Stalin samsades femårsplaner med totalt godtycke, och ingen kunde veta på vems dörr säkerhetspolisen skulle knacka i gryningen. Charms arresterades i Leningrad den 23 augusti 1941, anklagad för att sprida ”defaitistisk propaganda”. Han bedömdes vara sinnessjuk och otillräknelig och placerades på det ökända Kresty-fängelsets psykiatriska avdelning. Där dog han troligen av svält den 2 februari 1942, under Leningrads belägring. Fängelsets namn kommer sig av att det, sett från himlen, bildar ett gigantiskt kors.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.