Teater: Stormen

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, december 4th, 2016

Stormen

William Shakespeare

Örebro länsteater
Premiär 3 december, Örebro Teater

 

 

 
Just innan året tar slut hinner Länsteatern sätta upp en 400-årsjubilerande Shakespeare. Den konstnärlige ledaren Michael Cocke väljer faktiskt det allra sista som författaren hann skriva innan han gick hädan.

Stormen är inget dåligt val (vilken av Shakespeares pjäser är förresten det?) Den har en sagans mytiska och övernaturliga inslag, den är dramatisk men ändå med komiska poänger och den har en tät spänning genom att den utspelas på en ö, där alla möts och måste möta varann igen. Ett dramaturgisk grepp som många efter honom har utnyttjat, till exempel deckardrottningen Dagmar Lange (Maria Lang) i sin debutdeckare.

Länsteaterns uppsättning är en drygt tvåtimmars uppsättning. Habilt gjord, men inte särskilt engagerande, tycker jag. Den är rätt märkt av turnéföreställningens krav på enkelhet: Ingen dekor, dubblerade roller för skådespelarna och inga stora utsvävningar åt något håll. Nu räcker det ganska långt, för Shakespeares text och handling är välbevarad, även om karaktärer har slagits ihop och ibland bytt kön.  Texten och förtrollningen i handlingen lever rätt gott även i Örebro 2016.

Jag har sett Stormen i form av både  opera (Metropolitan – på operabio), spelad film (Paul Mazursky)  och tecknad film (Per Åhlins Resan till Melonia) vilket ju visar slagkraften i berättelsen. Den rymmer både maktspel, svek, hämnd – och kärlek.

På sin ö låter härskaren Prospero (spelad av Malin Berg) skeppet med sina fiender, som en gång störtat honom, gå i kvav och tvingar dem att möta honom, ja henne när hon vill utkräva sin hämnd. Till sin hjälp har hon Ariban, en nyuppfunnen blandning av Ariel och Caliban. Ett förslavat väsen som bidar sin tid och kräver sin frihet.

Det mesta spelas på en enkel röd fyrkantig matta på scenen, endast omgärdad av sex stativ med strålkastare , fördelade på två sidor. Regissören litar till vår egen fantasi – och lite hjälp på traven får vi av Christer Christenssons kreativa och suggestiva ljudeffekter och inte minst musik. Ibland utbrister ensemblen även i körsång. Det går sådär…alla klarar inte Christenssons vällagda stämmor så bra.
Är man positiv kan man kanske låta det vara en del av den realism som teatern övertrumfar filmen – och operan – med.

Kostymerna är färgrikt välgjorda och ljuset spelar vackert.

Här och där urskiljer jag klassiska citat som att vi …”är gjorda av samma stoff som drömmar väves av”….och  …”våra korta liv som omges av sömn”… ungefär så.

Men för mig lyfter föreställningen först i andra akten, när Fernanda, spelad av Hanna Lekander tillför en utlevande aptit på kärlek, riktad till Prosperos son Miro. Det blir friskt och bejakande och når ut över scenrampen.

Malin Berg ger föreställningen tyngd i sin roll som den kvinnliga makthavaren. Men det är också kul hur hon inte kan låta bli att använda lite av sin talang från den ”clownskola” hon gick i för några år sedan. Hon skojar lite med publiken på första bänk.

Regissören Cocke har i programmet många fina ord om vad han vill med Stormen, ge oss hopp i en svår tid och lite sådant. Jag måste erkänna att jag inte riktigt känner den effekten av uppsättningen. En ansats finns i de allra sista sjunga orden ”Var inte rädd”, men jag vet inte om det räcker. En underligt inplacerad kampvisa (?) i andra akten verkar handla om att vi ska ändra vår värld, men jag måste erkänna att jag inte riktigt hörde orden.

Jag tror gamle William hade mått bättre utan den förnyelsen, ensemblen visade ju ändå att han håller rätt gott.

—

Martin Dyfverman ingår i Kulturdelens redaktion