Hem » Resor » Kanarieöarna: La Palma

Kanarieöarna: La Palma

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja… Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer… Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – men arkipelagens minsta öar, som exempelvis La Palma, längst ut i väster, har förblivit rätt okänd.

Fram till nu… Från hösten 2016 erbjuder nämligen Solresor direktflyg till La Palma, både från Stockholm och Göteborg. Man kan välja en rad destinationer på den gröna lilla ön – som invånarna själva omväxlande kallar La Isla Bonita (Den vackra ön) och Isla Verde (Den gröna ön).

Tidigt en oktobermorgon i Landvetter utanför Göteborg går jag ombord på Solresors charterplan – efter en perfekt övernattning på Flygplatshotellet i Härryda några kilometer bort: ett boende som samtidigt inkluderar bilparkering och snabb biltransfer till/från flygplatsen.

Vi landar strax söder om huvudstaden Santa Cruz de la Palma. Start- och landningsbanor har förlängts så att numera även stora flygplan kan tas emot. Bergen i väster ritar svarta linjer högt upp på den knallblå himlen. Växtligheten runt stan är frodig: det är som att komma till ett Madeira i miniatyr…

Kolonialbaren. Foto: Eva Green

Kolonialbaren. Foto: Eva Green

Solen står i zenit, brännhet, och palmbladen vajar för små heta vindpustar… Gulklädda reseledare  visar vidare till transferbussarna. Efter en halvtimmes resa tvärs över ön är vi framme vid det fyrstjärniga, fyra år gamla hotellet La Palma Princess; en påkostad resort vid havet, alldeles ovanför stupräta klippväggar.

Här väntar en lyxig all-inclusive-tillvaro i en flera hektar stor anläggning, med utspridda bostadskomplex i traditionell morisk stil och med ett tiotal glittrande pooler i riktning ner mot havet. Trots många barnfamiljer är stämningen avslappnad och lugn. De allmänna utrymmena är generöst tilltagna: man slipper trängas.

För den som uppskattar loja dagar är La Palma Princess ett bra val. Belägenheten på öns sydvästra sida är dessutom gynnsam: detta är La Palmas mest solsäkra del (de östra och norra delarna har oftare regn – men är å andra sidan betydligt grönare).

Förutom ett generöst utbud av pooler och barer och restauranger finns en spaanläggning med bl.a. masserande undervattensströmmar. Huvudrestaurangens generösa middagsbufféer kan med fördel intas på den öppna, haciendaliknande verandan. På västsidan finns en utomhusbar i klassisk kolonialstil, där man om kvällarna kan sitta i sköna korgstolar och avnjuta gin&tonic ackompanjerat av fantastiska solnedgångar. Varje kväll bjuds dessutom organiserad underhållning med alltifrån flamencodans och folklore till nutida musik och nattklubbsdans.

Missa inte natthimlen på väg tillbaka till hotellrummet: här lyser stjärnorna tydligare än på många andra håll. La Palma ligger så ensligt att mörkret inte störs av ”ljus-smog”. Runtom på bergshöjderna finns därför en rad internationella rymdobservatorier. Inte sedan jag bodde på en väglös gård i Jämtlandsfjällen har jag sett en så överväldigande stjärnhimmel som här på La Palma.

Hotellet saknar möjligheten till havsbad, vilket är ett klart minus. Det finns ett antal badstränder på ön, alla med svart lavastrand, men den närmsta, Zamaro, några kilometer norrut från hotellet, har man glädje av bara ibland: hela min vecka var röd flagg hissad, på grund av höga vågor. Dock är omgivningen suggestiv, med svarta höga klippor och luften doftar sälta och hav. Ovanför badviken finns en charmig liten restaurang.20161030_134002

La Palma Princessomges av vidsträckta bananplantager – ofta inplastade för att öka produktiviteten – och därutöver huvudsakligen becksvarta lavafält. Här och var reser sig kooperativa byggnader där frukten packas för vidare transport.

Vid det senaste vulkanutbrottet, 1971, utökades öns yta med flera kvadratkilometer – områden som ännu knappast fått någon vegetation alls.

Det saknas promenadstigar i hotellets omgivning. En dag promenerar istället den smala bilvägen söderut. Efter några kilometer genom monotona bananodlingar (bananträd, plast, himmel) passerar jag ett litet gudsförgätet fiskeläge, längst in i en klippig liten vik. Människor bor enkelt: nästan skjulartade hus. Hit har massturismen ännu inte nått. Det ligger fattigdom, nästan uppgivenhet i luften. Några barn spelar boll på en sandig parkeringsplats. Längre bort i det ökenaktiga svarta lavalandskapet syns en vidsträckt badstrand med svart lavasand nere vid havet. Ett tiotal bilar står parkerade vid stigen dit ner.

Ytterligare några kilometer söderut, på öns sydvästra udde, syns den vita fyren vid Puenta de Fuencaliente. Här finns även vattenbassänger för utvinning av salt. Dessutom en restaurang som låtsasleker toppkrog: höga priser och medioker mat. Men kaffebaren på takterrassen är utmärkt och bjuder en svindlande utsikt över hav och vulkanlandskap. Och faktiskt riktigt gott kaffe: något som inte är självklart på denna ö, där kaffet ofta smakar sötad chokladmjölk.

Nedanför fyren, ovanför den svarta sandstranden, med rader av uppdragna båtar, ligger en rad av enkla gamla fiskarstugor. Flera verkar övergivna. Den gamla livsstilen är på väg bort, här som på så många andra ställen. Senare under veckan ser jag ödehus runtom på ön. Befolkningsutvecklingen på ön är negativ. Många unga flyttar, i hopp om arbete och bra utbildning. Det är förståeligt att myndigheterna i detta bekymmersamma läge ställer sitt hopp till massturismen. La Palma, med totalt 85 000 invånare, storsatsar för att bli attraktiva för reseindustrin. 2012 byggdes flygplatsen ut och nu förbättras även vägarna; ett tufft arbete i vulkanlandskapet. Det är heller inte lätt att bygga säkra biltunnlar i en bergart som denna. Än så länge dominerar smala serpentinvägar.

Tack vare den relativt höga luftfuktigheten är La Palma en av de grönaste Kanarieöarna. La Isla Bonita, den vackra ön, och La Isla Verde, den gröna ön, är några av tillnamnen på denna gröna. Grönt, svart (lava) och blått (hav och himmel) dominerar färgskalan.

Med hjälp av konstbevattning (man leder ner vatten från de nederbördsrika bergsområdena) odlas mer än bara bananer; bl.a. tomater, avokado, vindruvor, tobak… De handrullade cigarrer som här görs anses av kännare vara helt i klass med de kubanska…

La Palma erbjuder mycket goda vandringsmöjligheter. Lederna går ofta högt uppe i den centrala bergskedjan och bjuder på fantastiska utsikter. Jag följer med på Solresors halvdagsutflykt till den milslånga, 5 km breda vulkankratern La Caldera de Taburiente – världens största eriosionskrater, med ett djup på 1 500 (gå försiktigt på de ibland smala stigarna!). Mest av allt imponerade den oerhörda tystnaden. Huvudintryck: känslan av att befinna sig i en vildmark i en tid då jorden ännu var ung…

Utflyktsprogrammet i övrigt lockar med besök på 2 400 meter höga Roque de los Muchachos (fantastisk vy mot Teneriffa i öster och El Hierro i söder), halvdag i huvudstaden Santa Cruz de la Palma, heldagstur till norra La Palma och båtutflykt för att se valar och delfiner.

Några dagar for jag ön runt i hyrbil. Vägarna är bra, men som sagt slingriga. Det mest frapperande är ödsligheten. Inte ens i större byar och samhällen syntes något egentligt folkliv. Det kändes nästan skönt med lite folkvimmel i huvudstaden Santa Cruz, med en stor hamn, varifrån man kan ta båt över till Teneriffa, som tydligt syns från strandpromenaden.

Mycket sevärt är ”Los Tilos”, en dalgång i nordost med tropisk växtlighet. Med ens vandrade jag längs stigar i en dimhöljd, fantastisk regnskog, omgiven av mossbelupna lagerträd och fem meter höga ormbunkar. Växterna bokstavligt talat dröp av fukt… Området är biosfärreservat och mitt i allt finns ett informationscentrum. En kvart senare simmade jag omkring i naturliga havsbassänger nära kustbyn San Andres och njöt av gassande sommarsol (och havsvattnet höll 24 grader).

Så blev dessa oktoberdagar en vecka i sommarvärme och starka färger. Och sista dagen upptäckte jag en mycket vacker by i nordväst: Puerto de Tazacorte… Bred sandstrand och urgammal småstadsbebyggelse, och runtom skyhöga klippor. Här och var syntes gamla grottbostäder (på Teneriffa såg jag ännu 1976 bebodda sådana).

Björn Gustavsson

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree