CD: Orkesterverk av László Lajtha

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, december 21st, 2016

László Lajtha: Symphony No. 1; Suite pour orchetsre; In memoriam (Naxos). Speltid: 60’02.

–

–

–

–

–

–

–

–
László Lajtha: Symphony No. 2; Variations (Naxos). Speltid: 70’27.

Pécs Symphony Orchestra, Nicolás Pasquet (dirigent)

 

–

–

–

–

–

–

Betyg: 

–

För många är nog klassisk ungersk 1900-talsmusik synonym med Béla Bartók och Zoltan Kodály och, om man är lite mer avantgarde, György Ligeti och György Kurtág. Men naturligtvis kan man hitta fler namn, t.ex. László Lajtha. Född 1892 var han tio år yngre än Bartók och Kodály, och liksom dessa engagerade han sig arbetet med att samla in och nedteckna ungersk folkmusik. I ett avseende skiljer sig emellertid Lajtha markant från sina kolleger och från nästan alla andra ungerska tonsättare, nämligen i sitt intresse för symfonin som form. På 90-talet spelade Marco Polo in en rad av hans orkesterverk med symfoniorkestern i Pécs under ledning av Nicolás Pasquet, och dessa inspelningar har Naxos nu valt att återutge. Det är ett utmärkt initiativ.

Den första skivan inleds med Suite pour orchestre, ett närmast fransyskt divertissement med en burlesk marsch, en vals och en avslutande can-can. Den första symfonin (1936) är också ett utåtriktat och optimistiskt verk, snitsigt orkestrerat och med ungerska rötter vattnade med franskt vin. Skivans viktigaste verk är dock In memoriam som skrevs 1941 till minne av de offer som kriget redan skördat. Det är ett vackert och smärtsamt stycke med ett tonspråk som gör att man ibland kan få Ralph Vaughan Williams i tankarna. Verket tillägnades BBC och uruppfördes 1945 i London under ledning av Adrian Boult.

Den andra symfonin skrevs bara två år efter den första men visar ändå en delvis annan tonsättare. Situationen i Europa hade hunnit hårdna på ett sätt som satt spår hos Lajtha. Hans musik är här avsevärt mer dramatisk och hotfull – vilket den också vunnit på. Variations pour orchestre (1948) slutligen är inte lika engagerande, men det är ett stort och stiligt verk med snygg orkesterbehandling. Att denna musik till stor del ursprungligen skrevs till en filmatisering av T.S. Eliots pjäs Mordet i katedralen är lite svårt att förstå. Men det kan också göra detsamma, för verket står på helt egna ben.

Av dessa skivor att döma är Lajtha inte en tonsättarprofil av samma dignitet som Bartók. Men han är absolut värd att uppmärksamma, och det ska bli spännande att följa de kommande utgåvorna i serien.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.