Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Dansa med Cecilia Zilliacus och Lena Willemark

CD: Dansa med Cecilia Zilliacus och Lena Willemark

Dansa: J.S. Bach: Violin partita No. 2 in d minor; Svante Henryson: Sonata for solo violin; Sven-David Sandström: Dansa (BIS/Naxos). Speltid: 77’35.
Cecilia Zilliacus (violin), Lena Willemark (röst, violin)

Betyg: 

Dansa samsas Johann Sebastian Bach med Svante Henryson och Sven-David Sandström. Titeln är lånad från Sandströms bidrag, men på ett eller annat sätt knyter alla an till dansen. Tanken är väl också att Cecilia Zilliacus violin bjuder upp Lena Willemarks röst till dans.

Det hela inleds med Bachs andra partita för soloviolin som ju är ett slags stiliserad danssvit. Zilliacus spelar livfullt och med vacker ton. Enligt texthäftet kan partitan ses som Bachs sorgereaktion på hustrun Maria Barbaras död, något som visas av de koraler han anknyter till. På så sätt motiveras att Willemark på denna inspelning får bryta in och sjunga avsnitt av just dessa koraler. Det är en motivering som noga taget är pedagogisk och inte konstnärlig, men man talar också om att härigenom skapas ”ett monodrama; en både dramatisk och avklarnad gestaltning av ett sista avsked till en älskad livskamrat”. Det låter nästan som om arrangemanget vore bättre och mer gripande än originalet. Så är knappast fallet – och jag skulle nog ha mer utbyte av det hela live än på skiva.

Svante Henryson känner vi kanske främst som cellist med eget specialinstrument och som en musiker som fritt rör sig mellan olika genrer och sammanhang. Men här är det tonsättaren Henryson som vi får möta, och det med något så udda som en sonat för soloviolin, komponerad direkt för Zilliacus. Det har blivit ett vackert verk i sju satser i traditionen från fader Bach och Béla Bartók.

Slutligen är det dags för titelverket Dansa med musik av Sven-David Sandström och text av Maria Wine. En ensam violin möter en ensam röst och om inte ljuv så spännande och suggestiv musik uppstår. Det är inte första gången som en klassisk kompositör utnyttjar Willemarks speciella sång med förankring i folklig tradition; Karin Rehnqvist har gjort det tidigare med mycket lyckat resultat i Puksånger – Lockrop. Sandström låter Willemark blanda viskningar och rop, och i en sats får hon även ta upp fiolen och improvisera en polska. Efter första genomlyssningen var jag inte helt övertygad, men sedan har jag allt mer upptäckt musikens rikedom och fascineras av hur fiol och röst skapar dialog och hur de för varandra i en dans vars turer rör sig mellan ljus och skugga, liv och död.

Slutligen kan nämnas att skivan är nominerad till en Grammis inom kategorin klassisk musik. Vi får se hur det går på galan den 28 februari 2017.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree