Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Roman: En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel

Roman: En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel

En kvinnas blekblå handskrift

Franz Werfel

Översättare: Ola Wallin

Ersatz. 140 sidor. Har utkommit.

 

    Alma, tell us,
   all modern women are jealous, 
   which of your magical wands
   got you Gustav and Walter and Franz?

 

I Tom Lehrers ballad om den wienska societetsskönheten och tonsättaren Alma Schindler återkommer tre karlar i refrängen, nämligen de av hennes otaliga älskare ”whom she went so far as to marry”. Det rör sig om kompositören Gustav Mahler, arkitekten Walter Gropius och författaren Franz Werfel. Det var minsann inga äktenskapliga troféer vilka som helst. Werfels rykte kan väl idag inte mäta sig med de andras, speciellt inte med Mahlers, men på sin tid var hans fixstjärnestatus självklar.

Han tillhörde den tyskjudiska kultureliten i Prag runt sekelskiftet 1900 och umgicks med Kafka, Brod, Kisch och de andra arconauterna – som de kallades efter deras stamlokus Café Arco. Som så många andra i det habsburgska imperiet drogs Werfel till Wien, och det var där han träffade och senare äktade Alma – eller om det snarare var hon som äktade honom. I sina memoarer tecknar Elias Canetti ett infamt elakt porträtt av paret med en glosögd och inbilsk Werfel som sägs prata mer än han tänker och är så känslosam att det dryper: ”Han skvalpade över av känsla, det kluckade inom honom, tjock som han var, av kärlek och känsla, man väntade sig att finna små pölar av det på golvet omkring honom”.

Att ett svenskt förlag nu satsar på en roman av denne Franz Werfel är onekligen lite överraskande. Men Ersatz har tagit honom i båten, och översättaren Ola Wallin har också sett till att ro honom i land med den äran. Dessutom är det en snygg volym.

En kvinnas blekblå handskrift lyder den smått preciösa titeln. Werfel skrev romanen 1941, samma år som hans kanske mest kända roman, Sången om Bernadette, kom ut. Då levde han sedan några månader i USA, på flykt undan nazismen. Bokens ämne var högaktuellt, men det hanteras så att temat överskrider sin samtid, och den ibland lite snirkliga stilkonsten visar sig också kongenial med innehållet.

Huvudpersonen Leonidas uppvisar alla yttre tecken på framgång. Han är en man i staten, sektionschef med ansvar för den högre utbildningen i Österrike, och gift med en stormrik, vacker och yngre kvinna som både beundrar och älskar honom. Men några barn har de inte. Och han heter alltså Leonidas. Det bådar inte gott. Han tycks bestämd för nederlag. Hans antike grekiske namne förvandlades till mångbesjungen hjälte efter ädel kamp mot en övermäktig yttre fiende. Men kommer vår moderne Leonidas att gå samma öde till mötes? Redan tidigt anar vi nog att sakerna kommer att ta en annan vändning.

Sektionschefens sociala framgång och lysande karriär har inte varit självskriven. Som son till en fattig gymnasielärare har han fått hanka sig fram som privatlärare åt rika och obegåvade gossar. Men redan då hängde en frack i hans garderob, ett arv efter en studiekamrat som tagit livet av sig, en ”intelligent israelit” med Leonidas ord. Det var den där fracken som gjorde det möjligt för honom att gå på en av Wiens stora baler och som gudabenådad valskavaljer göra succé. Lite drastiskt skulle man kunna säga att han har en judisk självmördare att tacka för sin framgång. Leonidas är också väl medveten om sitt påvra ursprung och att det är hustruns pengar som möjliggör det liv han lever.

Franz Werfel

Romanen börjar på Leonidas femtionde födelsedag. En stor bunt brev ligger på frukostbordet. Ett av dem sticker ut med adressen präntad i blekblått bläck. Det är ett brev ur det förflutna – eller ur det som borde tillhöra det förflutna. Handstilen är bara alltför bekant. Den tillhör Vera, Vera Wormser. Minnen tränger fram, och Leonidas beslutar sig för att slänga brevet oläst som han gjort med ett av hennes tidigare brev – men han gör det inte. Vera var hans första kärlek, dotter i en judisk familj där han agerade privatlärare och där han först lärde känna och lät sig imponeras av den ”intellektuella israeliten” vars djupa tro på den förutsättningslösa vetenskapen ”ersatt de naturliga instinkterna och övertygelserna”.

Att han senare lyckas förföra denna Vera blir något av en triumf, problemet är bara att det sker efter att han gift sig med Amelie. Och när han väl öppnar brevet kan han inte tolka innehållet annorlunda än att han har en nu 17-årig son med Vera. Hon vänder sig till honom som inflytelserik ämbetsman för att han ska hjälpa den unge mannen vars situation blivit ohållbar i Tyskland.

Leonidas vädrar skandal och hamnar i ett moraliskt dilemma. Men tanken att han är far gör honom också omtumlad, och någonstans lever Vera som hans verkliga kärlek. Han beslutar sig för att träffa henne. Det blir en rätt pinsam historia. Jag ska inte avslöja hur det går. Romanen rymmer en effektiv twist, ja faktiskt två. Men det är ingen direkt spoiler att säga att Leonidas nederlag är av det moraliska slaget.

Framställningen glider sömlöst mellan tredje person och inre monologer. Leonidas försvarar sig inför sig själv och tänkta åklagare, och Werfel bidrar med ironiska kommentarer. Det är en roman om en uppkomling, men den avhåller sig från karikatyren och satiren. Leonidas är ingen ondsint man, och Veras brev väcker saker inom honom och får honom att liksom utmana sig själv. Han är inte utan självinsikt och han saknar inte helt moralisk kompass. Men få intressen kan mäta sig med egenintresset, och ett bekvämt liv är trots allt ett bekvämt liv – även om det är ett liv i lögn.

Det är ett både inkännande och infernaliskt porträtt som Werfel tecknar. Annars slås man av hur diskret, och just därför effektivt, han låter tidsandan genomsyra framställningen. Fördomarna florerar i de högsta kretsar, och antisemitismen är så självklar att den inte ens uppfattas som antisemitism. Den bara finns där som en förrädisk blandning av beundran och nedlåtande förakt, där alltid det senare förr eller senare tar hem spelet. För man vet ju trots allt hur judarna är och vad man kan förvänta sig av dem …

Så formar sig En kvinnas blekblå handskrift till en lika förföriskt elegant som, i positiv mening, obehaglig roman vars moraliska frågor ingalunda bleknat med tiden.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

 

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree