Tyskland: Hamburgs konserthus
Resor lördag, januari 28th, 2017
Elbphilharmonie i Hamburg – ett av Europas mest påkostade och spektakulära konserthus – invigdes i januari med en hejdundrande premiärkonsert där förbundskansler Angela Merkel, president Joachim Gauck och hundratals journalister från hela världen hörde till de inbjudna.
Säkerhetsarrangemangen i samband med invigningen var omfattande. Ett stort område kring konserthuset var avspärrat och överallt syntes poliser, ambulanser och betonghinder. Med terrorattentatet i Berlin i färskt minne vågade myndigheterna inte ta några risker. Pådraget kan nog betraktas som en generalrepetition inför det G 20-möte som senare i år ska hållas i byggnaden, som ligger ytterst på en udde i den breda floden, mitt i det gamla hamnområdet.
När styckegodshanteringen försvann under 1970-talet började myndigheterna i Hamburg planera för att förvandla de övergivna hamnområdena till bostadsområde – ett projekt som nu resulterat i en toppmodern stadsdel, ”Hafen-City”, som gjutit liv i det tidigare för allmänheten avstängda frihamnsområdet. Idén att anlägga ett konserthus längst ut på piren kom ursprungligen från ett par i Hamburg, men efterhand har stadens senat tagit över ansvaret, liksom finansieringen. Problemen kring bygget har varit många, förseningarna stora och kostnaderna blev slutligen fyra gånger större än beräknat.
Elbphilharmonie, med tre konsertsalar, där den största rymmer 2 100 åhörare, har byggts på ett lagermagasin från 1963, där kaffe och kakao lagrades i säckar. Själva konserthuset, inspirerat av det rymdskeppsaktiga konserthuset i Berlin från 1963, har ritats av de schweiziska arkitekterna Herzog & de Meuron, som tidigare gjort bl.a. konstmuseet Tate modern i London.
Hamnverksamheten söder om floden är ännu livlig. Medan konserthuspubliken lastas med upplevelser ligger handelsfartyg på andra sidan floden och lastas med containrar. På morgnarna blinkar det i vintermörkret runtom längs kajerna: truckar med varningslampor kör runt, lassar och lossar.
Med Elbefilharmonin skriver Hansastaden Hamburg ett nytt kapitel i sin historia. Byggnaden kommer att bli ikonisk som byggkranarna fartygen tidigare var det. Publiken sitter på brant terrasserade sektioner upp längs väggarna. Ingenstans är man längre bort än 30 meter från orkesterpodiet.
Förtjusningen visste inga gränser när de tyska dagstidningarna skulle kommentera invigningskonserten. Hamburger Abendblatt fyllde förstasidan med en bild av konserthuset och toppade med rubriken ”Den fulländade”. Även Hamburger Abendzeitung lät förstasidan prydas av ”Elphi”, som byggnaden populärt kallas, och rubriken ”Elphi, vi älskar dig”.
Förtjusningen är uppenbar också bland stadens styrande socialdemokrater, som drivit igenom projektet, som ju kantats av många svårigheter och skenande kostnader. Slutnotan hamnade på omkring 800 miljoner euro, alltså nästan 8 miljarder kronor! När jag hör stans politiker försvara kultursatsningar som denna framstår i jämförelse svenska politiker som räddhågade budgetbyråkrater utan förmåga till ens tillnärmelsevis likartade visioner.
Hamburgs borgmästare, Olaf Scholz, framhäver kulturens betydelse för människors välmående:
– Vi satsar mycket på kultur – och denna stora satsning kan öka kulturintresset än mer. Ett rikt kulturliv berikar stans invånare och ökar livskvalitén. Musik kommer i framtiden att spela en ännu större roll här och kan komma att grundligt förändra Hamburg. Byggandet av detta konserthus är samtidigt en inbjudan till världen att komma och besöka vår stad, och att uppleva såväl konserthuset som musikens makt.
– Vi människor behöver något mer än att bara gå till våra arbeten. Därför är det så viktigt med hus som detta. Förr släpades här tunga kaffesäckar – Elbphilharmonie är bokstavligt talat byggt på strävsamt arbete – just det som gjort Hamburg till en så betydande stad.
Wolfgang Schmidt, socialdemokrat i den lokala senaten, tar emot i det pampiga rådhuset och talar sig varm för kulturens betydelse även han:
– Vi har haft som mål att bygga ett konserthus som är ett av de tio bästa i världen men lika viktigt har varit att det verkligen ska bli ett hus för alla, och att det där ska bjudas musik även gör människor som inte är vana att besöka konserthus. Vi vill bygga ett inkluderande samhälle och det gäller även på musikens område. Vårt mål är att Elbphilharmonie vid sidan av exempelvis Brandenburger Tor och Kölnerdomen ska bli en av symbolerna för Tyskland och att den ska representera det nya, demokratiska Tyskland.
Hamburg är en av Tysklands rikaste delstater. Genomsnittsinkomsten är dubbelt så stor som i Berlin.
-Konserthuset blev dyrt, erkänner Wolfgang Schmidt, men enbart flyktingmottagandet kostar oss på två år lika mycket som detta byggandet av Elbphilharmonie. Men kulturinstitutioner måste få kosta: kultur är bland det viktigaste som finns i ett demokratiskt samhälle. Att dra ner på kulturutgifterna vore politiskt självmord.
En av huvudtankarna med konserthuset har varit att göra det till en välkomnande plats för alla. Mitt i byggnaden finns därför en plaza; ett slags torgartad öppen yta där man kan se ut över stora delar av innerstan, gå café, äta, träffa vänner…
De starkt subventionerade biljettpriserna gör att man kan få biljetter för mindre än 150 kr (15 euro). Till söndagskonserter finns t.o.m. biljetter för 6 euro! Alla konserter till innevarande säsong har snabbt sålts ut.
Invigningskonserten dominerades av relativt avancerad musik – både jämfört med invigningskonserter i allmänhet och i förhållande till målsättningen att detta faktiskt ska bli ”ett hus för alla”. Dirigent Thomas Hengelbrock, som ledde Elbphilharmonie Orchester (f.d. NDR Sinfonieorchester), hade ställt samman ett program som på olika sätt utforskade salens akustiska möjligheter och där gammal och ny musik nästan utan mellanliggande pauser kom att bilda en djärv helhet men där 1900-talsmodernism starkt dominerade. Nästan lite utmanande var det att vare sig Brahms, Telemann, C P E Bach och andra kända tonsättarprofiler i Hamburgs musikhistoria spelades denna kväll.
Den vackra, ljusa konsertsalen har förvisso en ytterst god akustik – dock aningen hård, snudd på ekande, när orkester och kör stegrade fortissimot i slutet av Beethovens nionde symfoni. Och jag kan knappast tycka att kontratenoren Philippe Jarousskys änglalika röst, tillsammans med ackompanjerande harpist, hördes fullständigt perfekt från den högt belägna balkongen.
I övrigt framfördes bl.a. Benjamin Brittens Pan (1951), Henri Dutilleux Mystére de l’instant (1989), Bernd Alois Zimmermanns Phopoptosis (1968; ett lite abstrakt verk, med våldsamma urladdningar ungefär som hos Allan Pettersson, och mot slutet ett Stravinskijaktigt upprört hav, fyllt av motstridiga strömmar), Rolf Liebermanns Furioso (1947; hetsig modernism med smak av storbandsjazz – och där musiken mynnar i ett storslaget deltaland med mäktig klangbredd), Olivier Messiaens Turangalila-symfoni (1948; kraftfullt, rytmiskt, med smak av Gerhswin) samt förspelet till Richard Wagners Parsifal (trots att orkestern spelade subtilt kan den dock (ännu) inte mäta sig med t.ex. Wienfilharmonikerna). Vidare uruppfördes Wolfgang Rihms Reminiszenz: ett melankoliskt verk där tonsättaren fjärmat sig långt från den Stockhausen han studerade för och snarare framstår som en återuppstånden Wagner – med Pavol Bresliks mjuka tenorsolo som ett fritt svävande vitt moln över den tunga, täta orkestermassan. I den avslutande Beethoven-finalen övertygade såväl kören som solisterna – inte minst sublime basbarytonen Bryn Terfel.
Återstår att se om visionen av den torgliknande ”Plazan” i byggnadens mitt och med kilometervid panoramautsikt kan bli den folkliga mötesplats man hoppas på (5 miljoner besökare väntas enbart i år) samt om husets tre konsertsalar kan åstadkomma den nytändning av stans kulturliv som så många förväntar sig.
För det är ju nu, när allt är färdigt, som allting börjar… Med vad slags musik ska den anslående byggnaden fyllas? Hur ska visionen om ”ett hus för alla” faktiskt förverkligas?
Samtidigt som de tre nya konsertsalarna i Elbphilharmonie nu börjat fyllas av musik kommer det fortsatt att ges konserter i den förra konserthallen, Die Laeiszhalle; ett arkitektoniskt och akustiskt mästerverk från 1908. Cristoph Lieben-Sutter kommer att vara intendent för båda institutionerna.
Bland mycket annat spännande kan nämnas att den experimentella kammarmusikensemblen Resonanz från och med nu kommer att svara för konserter i lilla salen i Elbphilharmonie.
-Genom ett varierat konsertprogram hoppas vi kunna göra detta till en spännande kammarmusikhall för en mängd musikaliska experiment, säger gruppens talesman, Tobias Rempe, som jag träffar i samband med en av de många presskonferenserna.
Som motto för den första spelsäsongen har Ensemble Resonanz valt orden ”In i det okända”. Gruppen, som tidigare haft en f.d. världskrigsbunker som hemmascen, har nyligen återvänt från en Asienturné där man bl.a. spelat ihop med ledande discjockeys i alltifrån Jakarta till Bangkok. Nu – i ett av Europas mest omskrivna konserthus – börjar en ny era för ensemblen, vars demokratiska idel avspeglas på olika sätt; bl.a. har man ingen fast dirigent.
Nya tider stundar för musiklivet i Hamburg – vars konserthus nu har hela världens ögon på sig.
—
Björn Gustavsson text och foto
Fotnot: Bra sajt att läsa vidare på: www.elbphilharmonie.de
