Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Berättelser av E.T.A. Hoffmann

Bok: Berättelser av E.T.A. Hoffmann

Fröken Scuderi. En berättelse från Ludvig XIV:s tid

E.T.A. Hoffmann

Översättning: Inge Bahnson-Rosenborg och Jonas Wessel

Hastur förlag. 154 sidor. Har utkommit.

 

Gift, juveler, mord: Fröken de Scuderi. Datura fastuosa

E.T.A. Hoffmann

Översättning: Lena Bennett och Barbara Knochenhauer

Timaios Press. 148 sidor. Har utkommit.

 

Han är en av den tyska litteraturens mest mångfacetterade och fascinerande figurer. Rättrådig och modig jurist, habil kompositör, god tecknare, gudabenådad berättare. Skräckromantiker, fantast, satiriker humorist – gärna i ett och samma verk. Hans namn var Ernst Theodor Wilhelm Hoffmann (1776–1822), men han är mer känd som Ernst Theodor Amadeus Hoffmann eller helt enkelt E.T.A. Hoffmann. Amadeus kallade han sig självfallet efter den avgudade Mozart.

Skräckromantikern Hoffmann känner vi genom verk som Djävulselixiret, Sandmannen (Jon Blund) och Nötknäpparen och råttkungen, fantasten genom Den gyllene krukan och humoristen genom Katten Murr. Men Hoffmann hade fler sidor. När deckarens historia skrivs brukar Edgar Allan Poe anges som genrens skapare med hänvisning till hans noveller om superintellektet C. Auguste Dupin – om man nu inte tar sig ytterligare två tusen år bakåt i tiden och pekar på Sofokles tragedi Kung Oidipus. Men även om vi håller oss till genrens mer vedertagna och moderna uttryck så är det inte självklart att Poe var först ut. Den som utmanar honom om titeln som den moderna deckarens skapare är just den mångsidige Hoffmann. Han gör det med Fröken von Scudery som skrevs1819, det vill säga tjugotvå år före Poes klassiker ”Morden på Rue Morgue”.

Inte mindre än två svenska förlag har nu funnit det värt att påminna om denna detektivromanens föregångare. Hastur har valt att utgå från Inge Bahnson-Rosenborgs översättning från 1919, lätt reviderad, om jag förstår saken rätt, av Jonas Wessel. Timaios Press använder sig i stället av Lena Bennetts version från 1942. Hon tycks ha haft ambitionen att göra Hoffmann lite modernare och läsvänligare rent språkligt men även genom att på eget bevåg dela in berättelsen i kapitel. Det har emellertid resulterat i att en del av charmen med Hoffmann har gått förlorad. Att läsa det vackert patinerade men inte föråldrade språket hos Bahnson-Rosenberg/Wessel är däremot en njutning – vilket för övrigt även gäller Bengt Anderbergs översättning i volymen Don Juan och andra berättelser.

Därmed inte sagt att utgåvan från Timaios är uträknad. Den rymmer nämligen ytterligare ett verk av Hoffmann, nämligen Datura fastuosa i stilsäker översättning av Barbara Knochenhauer. Det är en underbar berättelse som nu för första gången ges ut på svenska.

E.T.A. Hoffmann tecknad av honom själv.

Till båda nykomlingarnas förtjänster hör deras utförliga och kunniga presentationstexter. Jonas Wessel har försett Hasturutgåvan med ett rejält och livfullt förord som fångar in den komplexe Hoffmanns olika uppenbarelser; dessutom finns här ett synnerligen initierat efterord av Dan Hedman som reder ut Hoffmann och deckaren. I Timaios-utgåvan svarar Richard Berghorn för ett utförligt efterord och löpande fotnoter. Allt detta är förträffligt. Förutom genrediskussionen får vi i båda utgåvorna också en redogörelse för den historiska bakgrunden till Fröken von Scuderi. Berättelsen utspelar sig nämligen i Paris under Ludvig XIV:s tid, och Hoffmann anknyter till den epidemi av giftmord och andra gräsligheter som utspelade sig där. Han har även hämtat sin hjältinna ur verkligheten, liksom polismästaren la Regnie, Solkungen, Madame de Maintenon och andra. Redan för Hoffmann och hans samtid var alltså detta en kriminalhistoria i historisk miljö. Här förekommer ett antal mord och juvelstölder, men frågan vem som är skyldig ändrar så småningom karaktär till att gälla hur en oskyldigt anklagad ska räddas. Här ställs lag mot rätt på ett sätt som vi känner igen från en rad moderna kriminalhistorier och som också ger historien en moralisk dimension. Den gode juristen Hoffmann spelar ut ett åldrat rättsväsen, som inte drar sig för att använda tortyr, mot ett mer modernt och humanitärt synsätt. Den måttligt kompetenta polisledningen framstår närmast som ett hot mot rättsäkerheten. Men är det en deckare vi läser?

Hedman räknar upp en rad motiv som brukar knytas till genren och finner att Fröken Scuderi uppfyller dessa, medan Berghorn har vissa betänkligheter. Frågan gäller om hjältinnan kan passera som detektiv eller inte. Om vi med en sådan avser någon som utifrån empiriska iakttagelser och god slutledningsförmåga lyckas lösa ett fall så måste man nog säga att Hoffmanns berättelse fallerar. Den goda fröken Scuderi är ingen detektiv i denna mening. Hennes roll består i att utifrån sin empati och människokännedom vägra godta vad som förefaller vara den enklaste lösningen. Men hon har ingen annan att erbjuda, och fallet löser sig snarare så att säga av sig självt. Men det är också vanskligt att lägga senare tiders definitioner på äldre verk. Det är hur som helst spännande att läsa en berättelse som så uppenbart pekar framåt mot en av vår tids mest slagkraftiga genrer. Det hade förstås Hoffmann ingen aning om när han skrev den. Han ville väl helt enkelt skriva en spännande, underhållande och tankeväckande historia – något som han i allra högsta grad också lyckades med.

Datura fastuosa från 1819 har inget som helst med detektivromanens framväxt att göra, även om den rymmer ett brott. Hoffmann anknyter i stället till sagomotivet den frestande Djävulen. Det låg i tiden. Adalbert von Chamisso hade 1814 publicerat Peter Schlemihls sällsamma historia, och sex år tidigare hade Goethe slagit till med första delen av Faust. Och minsann, hittar vi inte hos Hoffmann en renhjärtad flicka vid namn Gretchen. Man kan annars notera att hos den nordtyske protestanten Hoffmann får Satan uppträda som spansk katolik. Men jag ska inte avslöja för mycket, då Hoffmanns historier gärna tar oväntade och överraskande vägar.

Den unge och troskyldige botanikstudenten Eugenius har varit den nyss avlidne professor Helms favorit och assistent och behandlats som en son i hans hem. För att han ska kunna bo kvar utan att otillbörligt skvaller uppstår föreslår nu änkan att de gifter sig, trots att hon är fyrtio år äldre och ser sig som hans mor. Det här sättet att ”konservera änkan”, som det hette en gång, var inte helt ovanligt förr i tiden. Men Hoffmann lyfter ändå fram det tvetydiga och lätt bisarra i situationen. Här finns också oroväckande föraningar om kommande katastrofer, och när den mystiske spanjoren Fermino Valies och den eldiga grevinnan Gabriella Mora dyker upp på scenen börjar det hända saker. Vad titeln Datura fastuosa beträffar är det namnet på en växt som här får spela en ödesdiger roll, vilket inte är så konstigt då den tillhör samma släkte som den i folktron fruktade spikklubban.

Det är svårt att inte falla för E.T.A. Hoffmanns egensinniga och mångbottnade berättarkonst, så det är bara att fröjdas och hälsa de två nya volymerna välkomna. Och som saken nu är bör man skaffa båda: Hastur-utgåvan för Fröken Scuderi och Timaios-utgåvan för Datura fastuosa. Mycket nöje!

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree