En förarglig andens folkpartist

Inlagd av Dixie Ericson Dixit fredag, februari 3rd, 2017

Jag känner mig allt oftare som en andens folkpartist  inför alla färgstarka jagstarka individer i den nya ljuva medievärlden och i offentlighetens vimmel och yra. För att låna ett begrepp av DN:s utmärkta litteraturkritiker Ruth Haldén, som dessvärre har lagt ner sin penna för gott.
Nu har Folkpartiet bytt namn till Liberalerna men jag vet ändå vad hon menade, nämligen en ovilja att  ögonblickligen ta ställning i komplicerade sakfrågor utan att töva, tänka och  föra in så många komplikationer och perspektiv som möjligt. Att komplicera bilden och därigenom fördröja reaktionerna. En skribents viktigaste uppgift enligt Olof Lagercrantz. Det tar därför tid att komma fram till en åsikt. Som om den omsätts i politiska beslut av ett eller annat slag inte  erbjuder någon perfekt lösning på det aktuella problemet. Det finns alltid någon hake kvar. Eller så orsakar beslutet problem i sig. Tvärsäkerhetens rus är snabbt övergående och ödmjukheten slinker in från kulisserna och viskar: Du har tänkt snett och vint.
Det ska sägas att alla liberaler inte var folkpartister när det begav sig  eller  känner sig hemma i Liberalerna i dag.  Men det är inte lätt att hålla reda på vad som är det ena eller andra. Och hur åsikter förhåller sig till politiska partiers programkatalog.

Det hände att läsarna i den tidning , där jag var bland annat var ledarskribent hörde av sig  med kraftfulla åsikter. Som i sig avslöjade att verklighetens gråskala till och med har en sorgkant.  När NA, en liberal tidning,  en gång granskade ÖSK Fotbolls  ekonomi och spelarlönerna rann sinnet på en sann ÖSK:are och NA-läsare.
– Säg åt dom där jävla folkpartisterna att dom slutar rota i grabbarnas plånböcker, röt han i luren.
Okej, vad svarar man på det.  Jag kände de grävande reportrarna, skickliga och hängivna, men hade ingen aning om deras partifärg – om de ens hade någon. Men inte ens denna grundläggande skillnad mellan nyhets- och åsiktsjournalistik hade denne hedersman klar för sig. Lika deprimerande var det när läsare ringde och tjatade om att vi skulle skriva en ”annons” om än det ena, än det andra och det till slut framgick att det var ett ”reportage” de avsåg. Det hände bara enstaka gånger givetvis. Men en avgrund öppnade sig varje gång.

Jag är fortfarande liberal och verksam som kulturskribent. Klentroget trogen min förkättrade liberala frihetslängtan och mina demokratiska ideal. Kanske lite kluven som det heter om liberaler  och gråmelerat å ena sidan- å den andra sidan-aktig.  Jag är säker på att jag kommer att dö så. Mitt politiska credo kan man kanske bäst närma sig genom negationer. Vad det inte är.  Först och främst definitivt inte ett blind tro på vare sig religiösa dogmer  eller pseudoreligiösa politiska åskådningar.Egendomligt nog väcker typer som jag en våldsam vrede i alternativa medier. Vi skälls för att vara elitistiska lögnhalsar som lurat det svenska folket i årtionden och lotsat det in i EU. 

Antitesen till en liberal livshållning har jag funnit i den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten, Tjeka, som inte darrade på manschetterna i sitt iskalla identitetspolitiska nit. I en bok om fascismen av den tyske historikern Ernst  Nolte citeras en av Tjekas tidiga chefer. Han hade inte har några problem att hantera sin uppgift: Jag bryr mig inte om de tillfångatagna är pro- eller antisovjetiska, eller i  vilken anda de handlat. Jag behöver bara ställa en enda fråga: Vilken klass tillhör de? Borgare?! Vi har svurit på att utrota borgarna alltså ett skott i nacken eller munnen.
För tjeka var ”fel” klasstillhörighet innebar omedelbar avrättning. För rasisten räcker hudfärgen, fysionomien  eller den kulturella härkomsten för att sortera oss  i bra och dåligt människomaterial.
Politiska grupperingar med denna kusligt brutala och instängda attityd, oavsett dogmatisk utgångspunkt, saknar följdriktigt respekt för rättskipning och rättsliga processer lika för alla oavsett, ursprung, hudfärg och samhällsställning. Kärnvärden i min liberala samhällssyn. Regelstyrd skrupulös noggrannhet i varje del av den samhälleliga maktutövningen gentemot medborgarna och allas lika rätt till skydd av polis och rättssamhälle.

Det är farligt att vara journalist i världen i dag. Men somliga tycks anse att vi har oss själva att skylla. Vi är ju jordens mest oärliga människor, hävdar den fria världens ledare president Trump. Om det låter som en ironi, är den inte avsiktlig.
Väl att märka har jag och mina NA-kollegor jag samarbetade med alltid försökt att skriva sanningen som vi uppfattat den. Det är den enda etiskt rimliga utgångspunkten. Men sanningen, bortsett från att slå fast triviala fakta, är undflyende, svåråtkomlig och aldrig entydig. I mina försök att skildra verklighetens nyanser och komplexitet har jag ständigt kämpat med min okunnighet, den ständigt närvarande tidsbristen och platsbristen i de tryckta medierna. För att inte säga språkbristen. Kanske är den djupaste drivkraften att förstå sin samtid och sitt eget jag. ”Detta tillfälliga möten av möjligheter kallar sig Jag.” skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken. Ett livsprojekt som bjuder på ett garanterat misslyckande. Men att leva är att förgäves försöka och misslyckas lite bättre varje gång. 

När jag ibland träffade studenter betonade jag vikten att skaffa sig så mycket kunskaper som möjligt om världen och alla möjliga fackområden och att lära sig språk. Kort sagt att leva, läsa, se, reflektera och öva sig till kunskaper och färdigheter. Dessutom att granska sig själv och ständigt reflektera över den egna yrkesrollen och nagelfara det egna jaget. I mitt fall numera en äldre vit man uppväxt och uppfostrad  i arbetarklassmiljö i en svensk industristad på 50-talet, europé, västerlänning… Det innebär att jag har blinda fläckar i min varseblivning som jag måste försöka upptäcka och hantera och i den mån det är görligt att diskutera med kollegor och människor man möter. I mitt fall har jag undan för undan upptäckt min genusblindhet, min problematiska kvinnosyn som påverkat hur jag uppfattat relationer. Och som västerlänning är man lost i translation i den största delen av världen. När jag var i Kina krympte mitt jag till en mikrob. En nyttig erfarenhet är att föreställa sig att man skulle vara tvungen att fly till Kina.
För mig är underdogperspektivet  självklart.  Det måste man också måste se upp med så att det inte fungerar som en bekväm och arrogant förklädnad. Det finns aldrig bara ett perspektiv som fångar in världen.

För att ta till ett mer drastiskt exempel är det riskabelt att vara ute på uppdrag i språkvärldar och kulturer man är föga hemmastadd i. En känd amerikansk journalist besökte Falluja under Irakkriget  mitt under ett våldsamt nattligt bombardemang. I sitt reportage öppnade hon med några meningar om situationen där: de mjuka arabiska rösterna i natten, böneutroparen, hundarnas skall, enstaka skottsalvor. Nästan lite skönlitterärt à la Hemingway.  Det hon missat, eftersom hon inte kunde arabiska, var att de arabiska rösterna ropade efter hjälp och ambulanser. Det upptäckte hon och redaktionen, när de jämförde med TV-kanalen Al Jazeeras sändning från Falluja vid samma tid. Ett objektivt korrelat som uppmärksammade henne på att hennes bild av skeendet var bedräglig – om än oavsiktligt.

Denna gammaldags – för de nya medierna långsamma redaktionella process – och tydliga  journalistiska yrkesetik, jag bara kunnat antyda, nästan helt bortsorterad i den nya medievärlden där utvecklingen drivs av nätet och alla dess kanaler utan en tydlig deadline eller ansvarig utgivare och krav på ögonblickliga nyheter klockan runt. Där robotar snart kommer att göra entré i stor skala.
Processen var givetvis inte perfekt och många övertramp gjordes också. Men det fanns ändå en etisk begreppsvärld att ta spjärn mot i alla diskussioner som ständigt försiggick på redaktionen kring publiceringar.

Jag tror att vi befinner oss i en revolutionär situation, där nya krafter med aggressiva mediestrategier, där sanningen är valfri, väller fram och både vill och kan påverka världspolitiken och skaka om det geopolitiska läget i grunden. Världen har på senare tid begåvats med så kallade starka män med stora vajande politiska penisfodral. Låt oss hoppas att de inte provocerar varandra till ”pickmätning”.
För första gången känner jag panikunge – en föraning om ett storkrig .  En svag men tydlig varningsfinal från mitt innersta. Det räcker så gott med de krig  som redan utspelas inför våra ögon i ett Europa där migrationsströmmarnas stresstest avslöjat EU:s vanmakt. De kan bli EU:s bane. Och då kan allt hända. Precis som alltid.

Dixie Ericson är kulturskribent