Hem » Krönika » Arton diktsamlingar, ett möte med Werner Aspenström

Arton diktsamlingar, ett möte med Werner Aspenström

Werner Aspenström. Bild: Ulla Montan

Det var i mitten på 50-talet. På ett antikvariat hade jag hade kommit över diktsamlingen Snölegend (1949) av Werner Aspenström, en första vacker häftad förstaupplaga. Och jag blev tagen, berusad vid mitt första möte med denne mångsidige diktare som senare följdes av fler njutningsfyllda möten genom åren. Hela hans stora produktion under sin livstid (1918–1997) – förutom 18 diktsamlingar, böcker med berättande prosa och essäer, en barnbok och sex teaterstycken – har jag inte läst, men då och då tagit upp bekantskapen.

Till min stora glädje har hans samlade dikter nyligen publicerats (Albert Bonniers Förlag, redaktörer Anna Aspenström och Hans Isakson). En diger bok med ett intressant och fördjupande förord av Hans Isakson som tidigare presenterat Aspenströms liv och diktargärning i sin helhet. Under ett år har den varit mitt poetiska sällskap.

Snöbrev kallar författaren den första dikten i sin andra diktsamling Snölegend.

Första strofen lyder:

Ett brev sänder jag dig nu

syster på den blå verandan

ett brev skrivet i snö

Den sista:

Ett brev skriver jag till dig

syster på en blå veranda

en hälsning att jag tänker stanna

att jag kanske aldrig återvänder.

Jag har druckit ett vin av snö

jag älskar en kvinna av snö

Av snö är ryttaren och hästen

Som nu bär brevet till din dörr.

Jag läste dikten många gånger, högt, smakade på språket som överraskade – de abstrakta bilderna som samtidigt var fysiska. Förstod för första gången att sjunka in i en dikt utan kravet på mig att förstå. Denna vackra, rytmiska dikt blev en av de mest lästa dikterna av Werner Aspenström och publicerades senare i antologin Den bästa dikten. I Jordvagga – Himmelstak (1973), en samling kommentarer till ett urval dikter skriver han om Snöbrev:

”Snömängden… är tillräcklig för att motivera titeln ‘Snölegend’… Snö är på det hela taget symbolisk. Jag skulle annars ha kunnat skriva om t.ex. snöplogar.” En kommentar som väl beskriver Aspenströms poetiska vandring mellan det levande och konkreta, ofta med naturen som inspiration, och det abstrakta. Två hållplatser som har den rika och underfundiga metaforiken gemensamt.

Snö blir diktens huvudtema men värmen och elden vävs också in i en filosofisk strof om oss människor, sittande vid en lägereld.

Det finns naturligtvis värme mellan oss

fastän vi har blivit snömänniskor

en lägereld som vi sträcker händerna mot

om den också inte brinner med lågor.

Det är svårt att inte associera till vår kyliga och tragiska situation idag 2017.

Snölegend var Aspenströms andra diktsamling, som togs emot av en imponerad kritikerskara, efter en inte så lyckad debut, Förberedelse (1943). En upptakt för den mångfald av dikter som följde och som skulle göra honom till en älskad och läst författare i vår poesihistoria.

Sin sista samling gav han det talande namnet Isbrott (1997) skriven under kampen med och mot den cancersjukdom som ledde till döden. In i det sista var Werner Aspenström en stor diktare värd att då och då återvända till.

Tack Bonniers! Tack Werner!!

Marianne Freyne-Lindhagen

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Jag vet

    Jag vet att jag kan   men vill inte   […]

  • Ondskan

    Ondskan är gränslös liksom godheten Till godheten hör kärleken till […]

  • Kometcowboy

    ibland skjuter livet fart redig fart lämnar moln av bränt […]

Kulturbloggen

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

  • Konstföreläsningar

    På torsdag 8 september kl 18.00 så är det premiär för en ny serie öppna föreläsningar på Örebro Konstskola. Norman […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree