Arton diktsamlingar, ett möte med Werner Aspenström
Krönika söndag, februari 12th, 2017Det var i mitten på 50-talet. På ett antikvariat hade jag hade kommit över diktsamlingen Snölegend (1949) av Werner Aspenström, en första vacker häftad förstaupplaga. Och jag blev tagen, berusad vid mitt första möte med denne mångsidige diktare som senare följdes av fler njutningsfyllda möten genom åren. Hela hans stora produktion under sin livstid (1918–1997) – förutom 18 diktsamlingar, böcker med berättande prosa och essäer, en barnbok och sex teaterstycken – har jag inte läst, men då och då tagit upp bekantskapen.
Till min stora glädje har hans samlade dikter nyligen publicerats (Albert Bonniers Förlag, redaktörer Anna Aspenström och Hans Isakson). En diger bok med ett intressant och fördjupande förord av Hans Isakson som tidigare presenterat Aspenströms liv och diktargärning i sin helhet. Under ett år har den varit mitt poetiska sällskap.
Snöbrev kallar författaren den första dikten i sin andra diktsamling Snölegend.
Första strofen lyder:
Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
Den sista:
Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö
Av snö är ryttaren och hästen
Som nu bär brevet till din dörr.
Jag läste dikten många gånger, högt, smakade på språket som överraskade – de abstrakta bilderna som samtidigt var fysiska. Förstod för första gången att sjunka in i en dikt utan kravet på mig att förstå. Denna vackra, rytmiska dikt blev en av de mest lästa dikterna av Werner Aspenström och publicerades senare i antologin Den bästa dikten. I Jordvagga – Himmelstak (1973), en samling kommentarer till ett urval dikter skriver han om Snöbrev:
”Snömängden… är tillräcklig för att motivera titeln ’Snölegend’… Snö är på det hela taget symbolisk. Jag skulle annars ha kunnat skriva om t.ex. snöplogar.” En kommentar som väl beskriver Aspenströms poetiska vandring mellan det levande och konkreta, ofta med naturen som inspiration, och det abstrakta. Två hållplatser som har den rika och underfundiga metaforiken gemensamt.
Snö blir diktens huvudtema men värmen och elden vävs också in i en filosofisk strof om oss människor, sittande vid en lägereld.
Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
Det är svårt att inte associera till vår kyliga och tragiska situation idag 2017.
Snölegend var Aspenströms andra diktsamling, som togs emot av en imponerad kritikerskara, efter en inte så lyckad debut, Förberedelse (1943). En upptakt för den mångfald av dikter som följde och som skulle göra honom till en älskad och läst författare i vår poesihistoria.
Sin sista samling gav han det talande namnet Isbrott (1997) skriven under kampen med och mot den cancersjukdom som ledde till döden. In i det sista var Werner Aspenström en stor diktare värd att då och då återvända till.
Tack Bonniers! Tack Werner!!
—
Marianne Freyne-Lindhagen