Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Elegy med Theo Bleckmann

CD: Elegy med Theo Bleckmann

Theo Bleckmann: Elegy (ECM/Naxos). Speltid: 47’06.
Theo Bleckmann (sång), Ben Monder (gitarr), Shai Maestro (piano), Chris Tordini (kontrabas), John Hollenbeck (trummor)
Betyg:


Den tyske artisten Theo Bleckmann rör sig över genregränserna och har spelat in sånger av såväl Kate Bush som Kurt Weill och Charles Ives, nursery rhymes såväl som musikal och kabaré, allt på sitt eget personliga sätt. Nu dyker han upp med ett album, Elegy, där han med ett undantag själv svarar för musiken och några av texterna; men ofta är sången ordlös. Det blir ett slags jazz med drag av ambient. Bleckmann har en ljus röst som kan bli smått androgyn när den stiger och slingrar och svävar som vit rök, men vid behov kan den djupna och mörkna.
Musiken är drömsk med svävande klanger från Ben Monders elgitarr och Shai Maestros piano. Som välbehövlig och effektfull kontrast fungerar Chris Tordinis bas och, inte minst, John Hollenbecks kraftfulla och snitsiga trumspel som så att säga sätter ner foten och ser till att vi inte hamnar i nebulös new age. Tack för det. Lite befriande känns det ändå när kvartetten på spår 10, ”Take My Life”, lämnar det drömska och drar i väg i en härligt studsande dansant rytm med starkt driv. Det där avbrottet behövs. Sedan kan man sväva bort igen bland de glidande molnen.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree